Ett liv av ljus och mörker

26 juni 2012

Kultur

Året var 1912. Under de olympiska spelen i Stockholm grasserade nationalismen och svenskarna tilldelades medalj efter medalj. Trots detta kunde inte kung Gustaf V hejda sig när han överräckte guldmedaljen till en ung man från Amerika: ”Du Sir, är den störste idrottsmannen i världen”. Jim Thorpe hette den mannen. Han kom från indianskolan Carlisle. Han skulle komma att bli en legend redan under sin livstid.

Stockholm en helt vanlig torsdag. En sommarbris fläktar genom en öppen dörr. På bilderna längst väggarna i korridoren som leder till Etnografiska museets större utställningar, syns svartvita bilder. Inte så många. En allvarlig ung man i träningskläder, redo att ge sig av på löpbanan. En idrottshall. Ett uppställt lag. Texterna bredvid berättar det bilderna låter ana. Historien om Jim Thorpe.
Han var 24 år och kom från indianterritoriet i Oklahoma, USA. Från Sac and Fox-folket. Han vann guldmedalj i fem- och tiokamp i den svenska olympiaden och hyllades av kungen. Han var ett idrottsligt mirakel och firades stort i hemlandet när han återvände. Rubrikerna skrek ut hans namn. Men 1913 blev han fråntagen medaljerna – han hade spelat baseball någon sommar innan OS och då fått en liten summa betalt. Detta stred mot de strikta amatörreglerna som andra spelare använde pseudonym för att komma undan. Många år senare fick hans familj tillbaka reproduktioner av medaljerna. Men aldrig Jim Thorpe själv. Han slutade med friidrott och ägnade sig helhjärtat åt amerikansk fotboll och baseball. Han fortsatte att vara hyllad och älskad.

Så kunde den historien ha slutat. Som en notis. Men det gör den inte. Jim Thorpe var förstås, som alla människor, så mycket mer än ett par guldmedaljer. När utställningen öppnades fanns hans barnbarn på plats.
John Thorpe verkar vara en godmodig man. Han utbrister ”oh, wow!”, när han får se det målade porträttet av en av Sac and Fox-folkets mest kända krigare och ledare: Black Hawk. Mannen som ledde motståndet mot de vita nybyggarna och den amerikanska armén 1832. Black Hawk-kriget. John Thorpes morfar föddes lite mer än femtio år senare, 1887. Hans indianska namn var Wa-thu-sko-huk, vilket betyder ”lysande stig”. Han föddes inte ensam, med sig hade han tvillingbrodern Charlie. Liksom många andra indianska barn skickades de till internatskolor där de skulle anamma den vita livsstilen och glömma sitt ursprung.
Men strax innan pojkarna fyllde tio dog Charlie i lunginflammation. Jim förflyttades då till Carlisleskolan i Pennsylvania. Liksom på skolorna för samerna i Sverige, eller aboriginerna i Australien gällde det för barnen att glömma sitt språk och sina traditioner.

Jim Thorpe upptäcktes av idrottsläraren på skolan av en slump när han hoppade 175 centimeter och slog skolans höjdhoppsrekord utan att vara uppvärmd.
Idag är Carlisleskolan ett US Army War College men idrottshallen heter Jim Thorpe Hall. Det skulle de ha vetat som anordnade OS 1904 i anslutningen till världsutställningen i S:t Louis. Då hölls särskilda tävlingar för ursprungsfolk och minoriteter. Deras egenskaper skulle jämföras med de ”civiliserade folkens”. Trädklättring och gyttjebrottning fanns bland grenarna. I den amerikanska OS-truppen 1912 fanns tre indianer med, åtta år tidigare hade detta inte varit möjligt. Samtidigt var de rashygieniska tankarna på frammarsch och de ariska idealen hyllades. Kvinnor fanns det bara två procent av.

Men nu är vi
återigen där, bland OS-detaljerna. Tillbaka till människan Jim Thorpe, tillbaka till hans dotterson, John Thorpe som berättar om dispyten kring sin morfars begravningsplats. När Jim Thorpe dog sålde hans sista fru rättigheterna till begravningen till en stad som döpte om sig för sakens skull. Jim Thorpe hade det inte gott ställt och hade problem med alkohol livet igenom, något som ju kan ha varit orsaken till att frun såg sin chans att åtminstone tjäna några slantar på hans namn.

Stammen fick alltså se sin medlem fraktas bort och kämpar fortfarande för att få honom tillbaka till Oklahoma. Men barnbarnet John Thorpe tycker att det är fel, han har av en medicinman från Colorado fått veta att morfadern vill stanna där han är:
– Han sade till honom att: jag har frid och jag vill inte att mer smärta ska orsakas i mitt namn.
John Thorpe letar efter sina glasögon. Han vill läsa en dikt som hans mor skrev inför hans Sverigeresa. Hon hade gått upp mitt i natten för att skriva den och John Thorpe varnar för att han kan komma att bli emotionell när han läser den. Den heter ”Lost brother in the wind”.

När Jim Thorpe fick frågor om sina fantastiska idrottsliga förmågor svarade han att han hade två personers anda i sig. Charlies och sin egen. John Thorpe läser:
– Charlie lämnade mig inte egentligen. Han flyger med vår örn.
År 1953 avled Jim Thorpe av en hjärtattack. Han blev bara 65 år gammal. Tre år tidigare gjordes en spelfilm om honom. Den första Hollywoodproduktion som visade indianer som moderna samhällsmedborgare. Själv hade han ju varit tvungen att förtränga sitt språk och sitt arv. Alkoholen var kanske ett sätt för idrottsstjärnan Jim Thorpe att glömma vad han förlorat.

Emma Lundström

Info:
Utställningen om Jim Thorpe är en del av Etnografiska museets sommarprogram och visas till och med den 28 oktober 2012.

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.