Egypten: Revolutionen hänger på en skör tråd

21 juni 2012

Förstasidan, Utrikes

Båda kandidaterna i det egyptiska presidentvalet, Muslimska Brödraskapets Mohamed Mursi och Mubaraks sista premiärminister Ahmed Shafiq, utropade sig till segrare efter den avgörande valomgången i helgen. Det slutgiltiga valresultatet presenteras av valkommissionen på torsdag tidigast. Men redan i skrivande stund står det klart att vem som än vinner så kommer presidenten ha en väldigt liten makt under överskådlig framtid. Det styrande militärrådet SCAF utfärdade sent på valnatten i söndags en serie tillägg till den tillfälliga konstitutionen som trädde i kraft efter störtandet av diktatorn Hosni Mubarak våren 2011. Militärrådet får nu vetorätt över alla beslut om den nya grundlagen som den parlamentariskt tillsatta grundlagsförsamlingen fattar. Militärrådet får dessutom full kontroll över militärens budget och alla militära frågor, inklusive om landet ska gå ut i krig.

Redan i fredags upplöstes det nyvalda parlamentet och SCAF fick därmed makten över landets budget och rätt att stifta lagar i väntan på ett nytt parlament. Militären är alltså fortfarande den institution som styr Egypten, oavsett vem som vinner presidentvalet. Få revolutionärer tror nu att militären ska lämna över makten till en civil president och ett folkvalt parlament. Farhågorna i väst om att Muslimska Brödraskapet skulle ”ta över” Egypten och förvandla det till ett nytt Iran har kommit på skam. Det omedelbara hotet är istället en militärdiktatur som krossar de revolutionära framstegen, Chile -73 är en bättre jämförelse i sådana fall.

Men mitt i allt mörker finns det de som pekar på flera ljuspunkter. Arabsocialisten Hamdeen Sabbahi kom på en stark tredjeplats i den inledande valomgången och tillsammans med övriga revolutionära kandidater hade han en majoritet av väljarna bakom sig. Inte minst i fattiga områden där man tidigare röstat på ultra-konservativa salafister ställde man sig bakom Sabbahi. Den president som nu väljs är alltså inte bara maktlös, utan saknar en folklig maktbas. Vinner islamisten Mursi är det ingen avundsvärd position han intar. Brödraskapet kan tvärtom förlora det stöd rörelsen trots allt har, när allmänheten ser att de inte kan uträtta något och dessutom blir inblandad i ett maktspel med militären. Dess ineffektiva och maktfullkomliga agerande i övergångsfasen har redan kostat Brödraskapet i popularitet.

Militären å sin sida har visserligen lyckats framställa sig som garanten för stabilitet i landet och utmålat motståndarna som kaosbringare, men någon entusiasm över styret är svårt att identifiera när man följer rapporteringen. Tvärtom finns en känsla av uppgivenhet och missnöje. Frågan är bara om det missnöjet kan kanaliseras i revolutionär politisk handling. Hela revolutionen hänger på det.

Arash Hakimnia

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.