Att minnas ett unikt uppror

27 juni 2012

Böcker, Förstasidan

Upproret i Warszawaghettot i april 1943 är ett av den europeiska historiens mest heroiska ögonblick. I tre veckor kämpade ett tusental illa beväpnade judiska motståndsmän mot den nazistiska övermakten, innan ghettot slutligen krossades. Nu har en bok om händelserna av upprorets ledare Marek Edelman översatts till svenska.

Med tanke på hur stor plats mördandet av Europas judar fått under de senaste årtiondena – särskilt i jämförelse med den rätt sparsamma uppmärksamhet det hade under 50- och 60-talen – är det märkligt att den mest namnkunnige ögonvittnesskildringen av ghettoupproret, först nu finns översatt till svenska.
Marek Edelman (1919 – 2009) var aktivist inom den socialistiska organisationen Bunds ungdomsorganisation och blev en av ghettoupprorets ledare. Han överlevde efter upproret med hjälp av polska partisaner och deltog i Warszawaupproret 1944. Efter kriget utbildade han sig till läkare. Marek Edelman var också aktiv inom den oberoende polska fackföreningen Solidaritet 1980-81. Hans redogörelse för upproret 1943 skrev som en rapport till Bunds ledning i exil.

Kanske har etablerade ”historieuttolkare” förbisett Edelmans skrift därför att den är så uttalat anti-sionistisk och inte kan tjäna som fyrbåk i försvaret för staten Israel. Inte heller lät sig Edelman utnyttjas i de mer eller mindre öppna anklagelserna mot polackerna som ”antisemiter”, utan var i hela sitt liv noga med att påpeka att ”varje räddad jude i Polen, räddades av en polack”.

Före andra världskriget hade Polen Europas största judiska befolkning, omkring 3,3 miljoner. Även om många polska judar själva såg sig som en del av det polska samhället, så levde de flesta snarare i ett parallellt polskt-judiskt – jiddish-talande samhälle. Detta gällde särskilt på landsbygden och i små byar och städer. Samtidigt med industrialismens genombrott i Polen i slutet av 1800-talet började en judisk arbetarklass, liksom en judisk borgarklass, formeras i de större städerna. Den judiska socialistiska arbetarorganisationen Bund bildades 1897.

Bund organiserade arbetarbildningsförbund, kvinnoorganisationer, kultur- och idrottsorganisationer och bildade judiska självförsvarsgrupper. När anti-semitiska grupper i Polen anföll synagogor eller andra judiska inrättningar, var det ickereligiösa Bunds medlemmar som försvarade dem.
Bunds sociala och politiska program och resoluta handlande stod i bjärt kontrast till de två andra viktiga strömningarna bland Polens judar, de religiösa och sionisterna. När de sionistiska ledarna försökte träffa ett avtal med de mest notoriska antisemitiska polska politikerna, för att evakuera judarna till Palestina, deklarerade Bund-ledaren Henryk Erlich; ”Sionismen har alltid varit siamesisk tvilling till antisemitismen och den värsta sortens nationell chauvinism”.

Ghettot i Warszawa inrättades på hösten 1940, ett år efter den nazityska invasionen. På en yta på lite mer än 3 kvadratkilometer trängde man ihop omkring 300 000 människor. De omänskliga levnadsförhållandena, svälten, sjukdomarna och de ständiga räderna in i ghettot kostade uppemot 100 000 judar livet, innan den organiserade utrotningen startade på sommaren 1942.
Bund försökte på bästa sätt bevara sin organisation i detta mänskliga helvete. Med sin organisationsvana fick man till stånd, inte bara arbetarkooperativ, kommunala soppkök, sjukstugor och barnhem, utan byggde också upp skolor och barnteatergrupper.
Man började också bygga upp en väpnad gren som främst genomförde attentat mot judiska polismän, men som inte fick något större genomslag. Först och främst naturligtvis eftersom man saknade nästan all form av beväpning, men också för att den stora majoriteten i ghettot – trots det dagliga mördandet – aldrig kunde föreställa sig vad som väntade.

I juli 1942 startade massdeportationerna till förintelselägret i Treblinka. Mot slutet av året var invånarantalet i ghettot nere i kanske 60 000. Men nu var var och en fullständigt på det klara med vad som väntade dem. I början av 1943 tog den väpnade judiska armén ZOB, mer eller mindre kontroll över ghettot och i april – när de övermodiga SS-soldaterna gick in i ghettot för att slutligen tömma det – möttes de av ett ursinnigt motstånd. Det tog 16 000 SS-soldater mer än 3 veckor för att krossa motståndet i ghettot.
”Vart jag såg låg det ett böljande hav av krossat tegel”, skrev den sovjetiska krigskorrespondenten Vasilij Grossman, när han besökte vad som återstod av ghettot i januari 1945, när Röda Armén hade drivit nazisterna på flykten.

Edelmans skrift ger en inblick i den särskilda judisk-socialistiska arbetarrörelse som existerade i Östeuropa före Andra Världskriget och som utan tvekan var ett av Hitlers huvudmål när han talade om ”jude-bolsjevismen”. En arbetarrörelse som aldrig lyckades reorganisera sig efter nazismens nederlag, först och främst på grund av att den stora majoriteten mördats av nazisterna, men också för att Sovjets ockupation av Östeuropa innebar att stalinismens järnnäve krossade vare försök till oberoende organisering.
Ännu så länge finns boken ”Upproret i Warszawas ghetto” bara på nätet som pdf-fil, men fritt att ladda ner för var och en. Kanske kan den i framtiden också tryckas upp och ges sin rättmätiga plats som en av de viktigaste skrifterna i berättelsen om de europiska judarnas kamp för överlevnad.

Göran Kärrman

Läs hela skriften på:
Upproret i Warszawas getto

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.