Oljan i Argentina nationaliseras

11 maj 2012

Fokus, Förstasidan, Nyheter

Alla Spaniens morgonsoffor var fyllda av upprörda journalister, politiker, förståsigpåare, och diverse indignerade folk. Dignitärer intervjuades. Alla upprörda.
Vad hade hänt? Argentinas regering ville nationalisera oljan.
I kungariket Spanien är det svårt att veta vad som är fakta, nyheter, reportage eller åsikter. Allt blandas i mixen. Den argentinska regeringen bekräftade ryktena: oljan ska nationaliseras. Exproprieras? Återköpas? I statlig ägo? Detta stod inte klart då.
Men förra veckan godkände underhuset den lagändring som betydde att Argentina förstatligar 51 procent av bolaget RPF-Repsol. Spanska Repsol kräver tio miljarder dollar i kompensation. Rodolfo García ger här bakgrunden.

Hur argentinskt är oljebolaget YPF, och hur spanskt är Repsol?
Inte riktigt som det kan verka.
Yacimientos Petrolíferos Fiscales, YPF, är det argentinska oljebolaget, grundat 1922 i statlig ägo. Det var det andra i världen (efter Sovjet) där all verksamhet inom oljan samlades inom samma företag: prospektering, exploatering, raffinering, transport och försäljning av olja och alla biprodukter. Det var det största företaget i hela landet och inspirerade tillkomsten av ANCAP i Uruguay, YPFB i Bolivia och Petrobrás i Brasilien. Numera tillhör det det spanska Repsol.

”YPF var nationens stolthet och symbol för landets utvecklig. Det var YPF som byggde infrastrukturen, broar och vägar, alla dammar för vattenkraft i landet, finansierade andra statliga företag, byggde nya byar och skapade tekniska skolor…” skriver den argentinske politikern Pino Solanas, Félix Herrero och Gustavo Callejas, före detta sekreterare i energidepartementet.
Det var den argentinska oljan som garanterade den nödvändiga billiga energin för att det skulle bli möjligt för Argentina att bygga upp tillverkning av många olika produkter för inhemsk konsumtion och för export. Detta i sin tur gav utrymme för de enorma landvinningarna i form av trygga arbetsförhållanden och en ganska välutbyggd socialförsäkring.

Efter militärdiktaturen (1976-1983) och krisen under 1970- och 80-talen, privatiseras YPF av den argentinska regeringen under den extremt liberale Carlos Menem, inspirerade av det ”nyliberala receptet” Washington Consensus och ivrigt påhejade av alla internationella maktcentra. Privatisering visades upp som en modell, och att priset på aktierna steg så kraftigt efter försäljningen blev beviset. Inte så konstigt: företaget såldes till underpris.
Att försäljningen var viktig kan Pino Solanas intyga när han gick till domstol för att anmäla bedrägeriet: nio skott mot hans ben.
Sedan gick som det brukade för de privatiserade företagen: oljan pumpades ut, såldes, vinsterna delades ut. Inte ett enda nytt oljefält, inte en enda gasledning.

Repsol, Refinería de Escombreras de Pertróleos Sol, är ”ett spanskt mönsterföretag” som försvaras gentemot den argentinska regeringen av hela det spanska etablissemanget, både den spanska borgerligheten och de spanska socialdemokraterna, PSOE.
I själva verket är Repsol ett multinationellt företag som finns i många länder och ägs till mer än 50 procent av utländskt kapital, andra ickespanska företag och investmentbolag . Ett företag som (liksom de flesta) opererar i skatteparadisen. För Repsol är Argentina en viktig del av verksamheten. År 2010 fick företaget 6 613 miljoner euros i vinst före skatt. Från Spanien kom 1 641 miljoner (24,8 procent), från Argentina 1 416 miljoner (21,41 procent) och 3 555 (53,67) från övriga länder. Den spanska marknaden svarar alltså inte ens för en fjärdedel av det multinationella företagets vinst.
I Spanien är bolagskatten 30 procent, men de stora brukar ordna detta så skatten blev inte högre än 26,85 procent.
Trots sin storlek har Repsol inte mer än 43 300 personer anställda i världen, nära 20 000 i Spanien.
Men för de borgerliga intressena är företaget viktigt, den argentinska delen likaså. Och för de politiker som aldrig skulle drömma om att ett sådant företag kan styras annorlunda, i allas ägo, är ändå nära 20 000 arbetstillfällen och 949 miljoner euro i skatt inte att förakta.
Det finns andra kostnader som politiker inte gärna tittar på: företagets påverkan på finansmarknaderna, skatteflykt, odemokratiska beslut, miljön…
Om man betänker de enorma problem multinationella företag orsakar i dagens globala marknad med sina spelregler blir det svårt att köpa det spanska argumentet: försvara Repsol, ett spanskt företag i Spaniens tjänst.

Högern varnar förstås, liksom 2002 när Argentina omförhandlade sin utlandsskuld: ”Vi kan inte isolera oss”, ”ingen kommer att investera här”.
Inget kan vara mer felaktigt. Som vi såg har Repsol inte investerat, bara plundrat. YPF:s historia visar att det var det statliga ägandet, balansen mellan prospektering och exploatering som lyckades nå ett integrerat system av utvinning, raffinering och försäljning. Det är detta som privatiseringen rev ner och det är detta som måste återskapas.
Hela det spanska etablissemanget, bourgeoisien, politikerna och media kommer att sjunga unisont: för det multinationella företaget. Aznar, före detta högerregeringschef, är idag rådgivare till det multinationella spanska företaget Endesa, medan Felipe González, också före detta regeringschef och socialdemokrat, är rådgivare till det mäktiga Gas Natural. Från de spanska och argentinska etablissemangen varnas för försämring av relationerna mellan spanjorer och argentinare.

Till och med den ansedda ”center-vänster”-tidningen El País sluter sig till kören. Förklaringen är enklare att förstå om man vet vem som äger vad, och El País utges av Prisa, en rik grupp som äger många bokförlag i Spanien och Latinamerika, samt tidningar och radio. 57 procent av aktierna i Prisa ägs sedan 2010 av kapital baserade i USA, och nyligen av Carlos Slim, den rikaste företagaren i välden. I Argentina samarbetar Prisa och El País med gruppen Clarín, militärernas och reaktionens språkrör.
Repsol är ett multinationellt företag, ett av de många företag som har försatt Spanien i kris, och den spanska högerregeringen kommer att förvärra krisen. Sedan 2008 har tre miljoner arbetstillfällen försvunnit i Spanien och en ny migrationsvåg korsar Atlanten. Till stor del är det folk som tidigare emigrerat till Spanien, men en stor och växande del är spanjorer som emigrerar till Argentina, 1 200 under december månad 2010, främst unga och välutbildade.

Vilken sorts företag behöver Argentina? Inte den sort som regeringen försöker skissa. Exproprieringen eller köpet kommer inte från någon planerad strategi eller som svar på regeringens enorma valseger, utan verkar vara en lösning för att finansiera import med de få resurser staten äger.
De som var med i förstörelsen (Néstor Kirchner, landets förre president röstade för privatisering) är idag de som ska leda det nya YPF. Från deras skrivbord skrevs allt som behövdes för att plundra YPF.
En av frågorna är ersättningen. Landet ska inte behöva ersätta andra för något som är dess eget, och fortsätta berika de som redan berikade sig genom något de fick. Här krävs en ordentlig revision. Företaget plundrades för att tillfredställa aktieägarna.
Ett företag samägt av staten och den ”nationella bourgeoisien” kommer att inverka skadligt. Det argentinska privatkapitalet kommer att ställa samma krav på kortsiktighet och vinst som de internationella. Med sådana representanter i företagets ledning kommer gamla synder att upprepas.
Företaget måste bli statsägt, under en verklig social kontroll.
En hel usel lagstiftning måste rivas ner, och en ny skrivas som ger staten makt att kontrollera hela försäljningen, att bestämma villkor och priser för utvinning och raffinering.
Staten ska se till att allt som finns under jorden tillhör staten och inte som idag vara maktinstrument i guvernörens händer.
Bara en myndighet med översyn över hela landet och dess behov kan finna en balans mellan vad som utvinns och säljs, vad som används och vad bolaget kan finansiera i form av andra energiformer för att bryta ner beroendet av fossila bränslen. Förut var det genom vattenkraft, idag kan det bli mycket mer.

Men… det sker inte av sig självt, inte med den nuvarande regeringen. För att få resultat måste de kapitalistiska intressen som regeringen skyddar, få stryka på foten, och en självständig attityd bibehållas gentemot imperialistiska intressen.
Detta kommer regeringen inte att göra.
Folklig mobilisering med egna paroller är instrumentet. Och inte minst: oljearbetarna själva.

Rodolfo García

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.