Kvinnor i samtal

Medan valen pågick som bäst Frankrike och Grekland i helgen och de svenska partiledarna laddade för söndagens debatt fylldes ABF-huset på Sveavägen i Stockholm till bredden av allehanda människor som kommit för att lyssna, delta, köpa böcker eller bara träffa vänner och bekanta på årets feministiska forum.

Med ögon bländade av vårsolen tar vi trapporna två steg i taget för att hinna till det första seminariet som vi ringat in i programmet med rött bläck: ”Feminism och antirasism ur ett vänsterperspektiv: var står vi idag?”
Samtalet inleds av Amineh Kakabaveh, ordförande för VHEK och riksdagsledamot för Vänsterpartiet, och modereras av Arne Ruth. I panelen sitter journalisten och författaren Lena Andersson, kulturantropologen Mikael Kurkiala, samt Gertrud Åström, ordförande för Sveriges Kvinnolobby.
Det är svårt att riktigt få grepp om detta samtal. Det står klart att alla i panelen tycker att kvinnor ska ha rätt att själva få välja vad de vill ha på sig. Det står också klart att Gertrud Åström är väldigt missnöjd med årets FN-möte om kvinnors liv och villkor. Världen kan helt enkelt inte komma överens om att alla kvinnor ska ha mänskliga rättigheter, menar hon och oroas över den alltmer tilltagande antiintellektualismen i Europa.
Mikael Kurkiala pratar om uppståndelsen kring de inlägg han gjorde i samband med debatten kring hedersrelaterat våld efter mordet på Fadime Sahindal, 2002. Lena Andersson tycker att vi måste våga lita på människors likhet:
– Vi måste lita på att människor inte är så fruktansvärt olika, att det går att förstå varandra. Vi har cementerat den andre som den andre.
Ämnet för seminariet nuddas. Men det glider snabbt undan igen. Kolonialism, mångfald, fundamentalism, könsförtryck, den fria marknadens förtryck, allting nämns och blöts upp lite i kanterna, men att diskussionen är uddlös märks tydligt när det blir dags för frågor från publiken.
– Jag känner mig frustrerad för jag trodde att diskussionen skulle vara bredare än att bara handla om hederskulturerna., säger Carmen Blanco Valer som efterlyser en bredare debatt kring rasism och feminism.

En smula betryckta och en aning modstulna springer vi vidare till nästa seminarium; med det lite torra men ändå lockande namnet: ”Kvinnorörelsen i Nordafrika och Mellanöstern: mansförtryck mot kvinnors frigörelse?”
Framme vid vita tavlan står Samar Yehia från Egyptian Women Union, den jemenitiska journalisten och aktivisten Hana Al-Khamri, och Tina Abzakh, kvinnorättsaktivist från Syrien – boende i Sverige. Arne Ruth och Amineh Kakabaveh hänger med som något slags plåster från föregående seminarium. Huvudfrågan är vad som händer nu: backlash eller positiv förändring. Tyvärr är svaret genomgripande gråmulet. Tina Abzakh tycker inte att hon kan berätta så mycket eftersom revolutionen pågår. Säger ändå att det är kvinnorna som leder revolutionen. Ber om ursäkt för att hon skakar på rösten och fortsätter:
– Det som vi vill, det som vi kämpar för är demokrati. Det viktiga nu är att vi har bildat en organisation som ska dokumentera vad kvinnor och barn utsätts för i Syrien. Vi kämpar fortfarande, vi väntar, vi vet att vägen är jättesvår, men vi har inte gett upp.
Hon säger att det i Syrien finns en stor besvikelse över omvärldens tystnad.
Mötet här idag är den första kontakten med kvinnorörelsen i Sverige för Tina Abzakh när det gäller situationen för kvinnorna i Syrien.

Det lyser om Hana Al-Khamri. Hon utstrålar en bergfast styrka när hon berättar om situationen i Jemen idag. Hon talar om kvinnornas deltagande i revolutionen. Hon talar om smekmånaden med militären – liknande den som egyptierna hade. Hon talar om åttonde mars förra året då kvinnodagen firades och kvinnor och män först var blandade. Efter ett tag målades en blå linje mellan dem och sedan sattes en solid trävägg upp. Hon menar att det är symboliskt för utvecklingen – först var kvinnorna en naturlig del av revolutionen, nu har backlashen inträtt och kvinnorna motas bort. Historien upprepar sig.
Hana Al-Khamri berättar också om den debatt som rasat i Jemen kring fredspristagaren Tawakkul Karman. Journalisten och fredsaktivisten är medlem i ett islamistiskt parti som inte vill ha någon lägsta ålder för att få ingå äktenskap. Detta får feminister att höja kritiska röster.

Jemen har uppemot 70 procents analfabetism, detta bidrar till att många kvinnor lever i sina lokala bubblor och har svårt att ta del av och bli en del av kvinnokampen, enligt Hana Al-Khamri. Hon ser också att Jemen håller på att gå miste om ett viktigt historiskt ögonblick:
– Ingen social förändring kan ske utan jämställdhet och vi har just nu ett gyllene tillfälle att förändra ett politiskt skeende till en sann kulturell revolution.
Men istället för att ta vara på tillfället är utvecklingen på väg åt rakt motsatt håll. Förhoppningsvis kan det vända igen. Hana Al-Khamri slår fast:
– Vår revolution är oavslutad.

För att få kraft, mod och inspiration vänder sig den jemenitiska kvinnorörelsen mot Egypten. Den egyptiska aktivisten Samar Yehia kan intyga att det finns en lång historia av kvinnokamp att ta lärdom av. Bara en sådan sak som att Tahrirtorget är uppkallat efter en kvinna som kastade sjalen där en gång i tiden. Vem visste det?
Samtidigt är hon tveksam till om kvinnorna i Jemen kommer att kunna ha Egypten som inspirationskälla i framtiden. Hon säger att Egypten just nu är fångat mellan islamism och militarism. Liksom Hana Al-Khamri ser hon en tillbakagång efter revolutionens första blossande månader. Hon beskriver militärens övervåld. Hur kvinnorna som demonstrerade den åttonde mars förra året attackerades, både fysiskt och verbalt. Dagen efter, den nionde mars, infördes de så kallade oskuldstesten. Kvinnolägret på Tahrir stormades. Kvinnorna skulle skrämmas till att stanna hemma. Och övergreppen har fortsatt.
Av de 508 platserna i parlamentet blev det endast nio som besattes av kvinnor i och med valet. Tidigare var de garanterade 64 platser.
– En revolution som inte främjar kvinnors rättigheter leder bara till ännu mer diktatur, säger Samar Yehia som verkar ganska dyster när det gäller framtidsutsikterna. Samtidigt berättar hon med stolthet i rösten om den stora kvinnodemonstrationen som ägde rum den 20 december förra året. För henne var det en emotionellt laddad dag.
– Kvinnorna borde inte vara rädda för sina röster, det är revolutionens röster, säger hon och menar att kraven var tydliga på årets kvinnodag:
– Full representation i den parlamentariska författningskommittén och inga försök till att ta bort de senaste årtiondenas juridiska erövringar när det gäller kvinnors rättigheter.
För att motverka den negativa utvecklingen bedriver det egyptiska kvinnoförbundet ett omfattande kampanjarbete för att skapa medvetenhet och överbrygga klassklyftor. Det låter hoppfullt. Trots den dystra bilden verkar aktivisterna brinna av kamplust. Då kan det inte vara för sent att vända utvecklingen.
Vi tar den känslan med oss och trasslar oss genom folkvimlet till seminariet med det galna namnet: ”Arbete är livet!” och lyssnar till när Josefin Brink från Vänsterpartiet säger att hon tror att alla människor har en inneboende vilja att arbeta i någon mening, det handlar bara om att få bättre villkor. Mothugg kommer från författaren Roland Paulsen som tycker att vi borde sluta tala om arbetets villkor och istället tala om arbetets nödvändighet – en nödvändighet som han menar är en myt som används till att försvara i princip vad som helst; läs Saudiaffären.
Panelen är överens om att den globala kapitalismen hårdnar alltmer, men Josefin Brink kan inte förstå hur Roland Paulsen skulle finansiera sitt ickearbetsinriktade kollektivliv. Han upprepar därför gång efter annan att produktionen har ökat med det dubbla och att detta lett till att de rikaste ökat sin inkomst med 60 procent medan de fattiga bara ökat den med en procent. Han planterar ordet ”medborgarlön” och låter oss gå hem och tänka på det.

Men vi går inte hem, vi går till seminariet ”Ta kroppen tillbaka!?” Journalisten och författaren Kajsa Ekis Ekman upprepar flera gånger att det är könsseparatistiskt, och till slut stängs dörrarna om idel kvinnor som kommit för att lyssna på ett samtal om kropps- och skönhetsideal med bland andra Deidre Pacios som startade kampanjen ”Ta håret tillbaka!” (läs mer på kultursidorna).
Med kokande hjärnor går vi sedan ut i vårkvällen och läser på Expressens löpsedel: ”Fin i sommar. Bästa tipsen. Snygga ben snabbt. Lova, 24: Nu mår jag bättre än på länge”. I tunnelbanan möts vi av bikinireklamer som följer trenden att låta unga tjejer vara en blandning av småflickor och porrfilmsaktriser. På pendeltåget ser kvinnan på affischen med reklam för en magisk push up-bh alldeles otroligt obekväm ut.
Ett år till nästa forum. Under tiden kan vi väl fånga upp den röda tråden från arabvärlden och göra lite revolution, på alla fronter.

Text och foto: Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.