Huvudlöst mumintroll utklassar klassamtal

07 maj 2012

Förstasidan, Kultur

Det rattas på ljudbord, mikrofonmyggor trycks på plats, sista biten av kokostoppar och tjusigt garnerade mackor stoppas hastigt i munnen och stolar skrapas tillrätta mot golvet. Det ska bli samtal på Dramaten. Medan stjärnhimlen klarnar över Nybroviken i Stockholm ramlar orden ut i direktsändning i Sveriges Radio.
Tystnad. Och börja.

Vi sätter scenen: Marmorfoajén, Dramaten, Stockholm, Sverige, världen. Överdåd. Guld och sirligheter. Kunglig teater och allt. Men inte alls överklassens jaktmarker, nejdå, inte alls. I alla fall inte enligt chefen, Marie-Louise Ekman.
Nej, enligt chefen är alla välkomna här, klasstillhörighet och annat trams ska inte hindra människor från att känna sig som hemma. Så lyder orden, eller ungefär så. För ikväll är det en kväll om klass, och när vi talar om klass så talar vi. Handlingen kommer sedan.
Och orden är många ikväll. På Dramaten alltså. På den kungliga scenen. (Eller, ja, inte på scenen, men vid sidan av. Vi kan ju inte alla kliva upp och ta plats, även om vi ska känna oss som hemma.) Orden är många nu när det ändå har gjorts överklassafaris och tittats på aktieplacerare och annat fint folk i Solsideghettot, och det i medierna åtminstone blivit något lite mera legitimt att använda begreppet, som ju varit lika hopplöst ute som det fortfarande lite smått utrotningshotade ”solidaritet”.
Klass.

Om några sekunder går vi ut i etern, allihop. Alla vi som sitter här och ska lyssna på klassamtalet. Då ramlar våra tysta andetag ut på radiovågornas balanslinor och våra applåder dånar mot ditt öra. Vi hostar försynt medan kvällens moderator, Alexandra Pascalidou, rättar till sin klassresa så att den sitter ordentligt och ögnar igenom pappren en sista gång innan hon berättar sin version av den amerikanska drömmen och drar upp paneldebattsdeltagarna som fiskar ur det kändistäta havet.
Här är vi. Hallå!
Men vi hörs inte så bra. Istället är det skådespelaren Claes Malmberg och författaren Anneli Jordahl från vänsterkant, och liberale debattören PM Nilsson och trendanalytikern Marie Söderqvist från högerkant, som hörs. När det inte är etnicitetsprofessorn Stefan Jonsson som stryker sig om hakan utan att det syns i radio och säger att Sverige var som allra mest jämlikt år 1981.
Sedan har klyftorna bara ökat, och ökat och ökat.
Och här sitter vi, alldeles splittrade, allesammans. Medan det ekar ur klassklyfteavgrunden så att det dånar i öronen. Utom möjligtvis för dem som är som den liberale debattören PM Nilsson. Han menar att de som, liksom han själv, satsade på att vara tonåringar under sjuttiotalet, inte upplevde att det fanns några klasskillnader. Han är ju alltså då liksom liberal.
Liksom.
Han är inte som poeten Jenny Wrangborg. När hon kliver upp på scenen så andas vi ut en liten stund för hon säger precis som det är. Orden ur hennes mun har klangbotten och studsar mellan väggarna i klassklyftan så att ingen kan undgå att höra dem, utom möjligtvis de som föddes samtidigt och under samma villkor som PM Nilsson och har bevarat skygglapparna på som en annan gammal arbetshäst.
Men inte ens detta att det finns poeter som säger precis som det är räcker när det kluckar så menlöst i Dramatenakvariet runtomkring att klassamtalet under kvällen blir alldeles för lamt. Tamt. Som ett poänglöst spel för gallerierna – nu är det på modet att tala lite lätt om klass igen, men för tusan gubbar, smutsa inte ner Armanikostymen medan ni befattar er med så skitiga ord, oljefläckar är MYCKET svåra att få bort.

Men i alla fall, vi har Jenny Wrangborg här, framför oss, nu, och hon hasplar inte ur sig några floskler. TACK OCH LOV. Hon talar rakt ut och hoppar hinder över Alexandra Pascalidous gråtmilda ord om hur hon föddes i en tvättstuga och hur hon från noll och ingenting har skapat allt – sig själv, sin framgång, sin klassresa – med sina bara händer. Alltså helt utan välfärdssamhällets bidragssystem och stödfunktioner?
Jenny Wrangborg hoppar hinder över PM Nilsson och hela karusellen. Säger: ”Vi åker inte samma buss, för ni åker inte buss”. Samtidig som poeten Johan Jönsson torkar sin herpessjuka penis mot de nyrika arbetsgivarnas handdukar när han lånar toaletten i överklassförorten.
Vi håller för öronen lite grann för det låter så äckligt. Men sedan tar vi bort händerna och fortsätter lyssna.
Vi lyssnar och lyssnar och lyssnar. Jenny Wrangborg säger: ”Motståndet finns där. Det gäller bara att kanalisera det, gå med i facket och kämpa.
Vi skriver upp det, liksom vi skriver upp allt som de säger i kväll. Både det som låter alldeles rimligt men helt uddlöst, och det som låter alldeles orimligt men sägs som att det vore den självklaraste saken i världen. För att eventuellt i efterhand kunna uttyda några tydliga mönster, utkristallisera någon slags tendens, en tydlig röst mitt i det blankpolerade guldglänsande. Vad det handlar om idag, egentligen, i det offentliga samtalet. Klass alltså.
Och medan vi skriver får vi utslag av Beatrice Ask. Vi får lite allergiska reaktioner av Marie Söderqvist och PM Nilsson också. Vi har inte pollenallergi, vi har nyliberalallergi. Det finns inga naturläkemedel mot sådan allergi, i alla fall inget som blivit godkänt av EU.

Är det svårt att följa med oss? Var inte orolig. Vi är inte ens med oss själva. Vi försöker förtvivlat hålla oss fast i tampen som hänger efter båten och känner hur spiggen suger på våra tår. Så svårt är det att följa med. Så vi kan bara instämma när Jenny Wrangborg säger: ”Varför pratar vi så mycket om att göra klassresor? Ska vi inte göra det bättre för alla? Ska vi lämna någon kvar? Det är väl ett klasslöst samhälle vi ska kämpa för? Det är inte någon som ska resa iväg någonstans!”

Sedan går vi in och sätter oss framför Dramatens stora scen, alltså den som vi inte går upp på, och missar därför helt nationalekonomen Stefan de Vylder fast vi egentligen inte vill. Men det är bara för att vi heller inte vill missa föreställningen Palmes spöke och det lena tyget på sammetsstolarna som för en stund botar träsmaken från Marmorfoajén.
Någon av oss hoppar över från en helt vanlig balkong till hans majestät konungens egna, drar fram stolen och ser nöjd ut. Vi hinner tänka både ett och annat – till exempel att det är lite barnsligt och att det finns de som bara är obstinata och att detta att vara obstinat aldrig är särskilt konstruktivt – innan en vakt ryter: ”bort därifrån!”, och denna någon av oss hoppar tillbaka, muttrande, medan en annan ropar: ”var det inte allas hus?”.
Sedan kommer faktiskt Palmes spöke. Palmes spöke, en massa uppstoppade djur och ett mumintroll som snart tar av sig huvudet och mest blir en stor och otymplig kropp. Några av de uppstoppade djuren är alls inte uppstoppade, det är Jannes Fenomenala Orkester som spelar och får scenen att gunga med i takt. Också skådespelarna spelar. Och de spelar bra. De vrider, vänder och trasslar in sig i repliker bland annat hämtade från kommentarsfältet på DN:s ledarsida i anknytning till Peter Wolodarskis ledare om överklassafarin i vintras.

Det är roligt. Det är obehagligt. Det är alldeles, alldeles underbart ibland, och rent förskräckligt på slutet när Palmes spöke blir terroristen Anders Breivik och riktar ett skjutvapen mot oss allihop. I alla fall tror vi att det är honom de syftar på. I alla fall tror några av oss att det är honom de syftar på. I alla fall försöker några av oss att försvinna in i stolsryggen med hjärtat pickande uppe i svalget. Medan andra av oss skrattar alldeles för högt. Sådär så att det skär i öronen. Haha.
Jaha. Tänker vi och går tillbaka ut ur dunklet till den strålande Marmorfoajén där etern fortfarande befinner sig och där vi, möjligen tillsammans med radiolyssnarna i Kiruna och Årjäng, lyssnar förstrött och uppgivet irriterat till Amelia Adamo, Lo Kauppi och Beatrice Ask, medan vi förundras över hur lite de har att säga som har någon egentlig betydelse för förändring. Change.
Sedan går vi ut och det är stjärnklart. I alla fall minns vi det som att det är stjärnklart. Och det är första gången vi tar ett riktigt djupt andetag på flera timmar.
Text och foto: Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.