Europa inför rätta

18 maj 2012

Förstasidan, Inrikes, Nyheter


Ett bakslag för våren med kyla och regn härskade över Stockholm i lördags. Den nyutslagna grönskan huttrade nästan synbart. Framför scenen på Sergels torg avlöste åskådarna varandra. Där pågick gratis underhållning och live streaming i samband med det som pågick några trappor upp i Kulturhuset intill. Där fylldes platserna i hörsalen på under dagen, för att sluta fullsatta. Timme efter timme av vittnesmål, expertutlåtanden och åklagarutläggningar inför en tyst, lyssnande jury: Tribunal 12.

Vem stod anklagad? Europa. För de ständigt pågående och mycket grova kränkningarna av flyktingars, migranters, asylsökandes och papperslösas mänskliga rättigheter.
Med den kända Russelltribunalen som förebild – den som anordnades 1967 av filosoferna Bertrand Russell och Jean-Paul Sartre – iscensattes Tribunal 12 under rättegångsliknande former. Under fyra sessioner synades gränskontroll, asylsökande, de papperslösa, och slutligen: förvar och avvisningar.
För den som letat sig fram till ett eller annat av alla seminarier och aktionsmöten – i gudsförgätna lokaler högst upp i något ABF-hus någonstans – där frågornas akuthet kontinuerligt behandlas och där försök görs att klia hål på den stadiga sårskorpan som det europeiska asylsystemet är, framkom inget nytt. Men det som framkom var inte mindre fruktansvärt för det. Skådespelare avlade vittnesmålen som alla byggde på verkliga berättelser. Berättelser som borde få varje medmänsklig varelse att skämmas över att vara en del av ett system som behandlar människor så illa att det är svårt att förstå hur det kan vara möjligt, idag, i Europa. Hade vi inte kommit överens om att vi alla har rätt till de grundläggande mänskliga rättigheterna? Har vi inte skrivit under? Har vi ingen moral? Har vi verkligen förmågan att vara tysta och låta det fortgå?

Juryn är en smått fantastisk sammansättning av tänkare från hela världen. Längs det bländande vita bordet sitter de uppradade: den svenske författaren Henning Mankell tillbakalutad längst ut till vänster i blickfånget, nästan ute i åskådardunklet; den syriske filosofen och professorn Sadik J Al-Azm, en idog förespråkare av mänskliga rättigheter och yttrandefrihet vilande på armbågarna; den egyptiska författaren och feministen Nawal El Saadawi med en filt över knäna; professor Saskia Sassen verksam i USA och världsledande expert på frågor rörande globalisering och internationell migration, med blicken svepande ut över lokalen; den somaliske författaren och kvinnorättsförespråkaren Nuruddin Farah med sjal om halsen; den iranska journalisten och kvinnorättsaktivisten Parvin Ardalan med händerna i knäet; den indiske professorn B S Chimni, världsledande expert på internationell rätt och internationell flyktinglag, böjd över sina papper.
Det hela känns ödesmättat. Deras uppgift är av moralisk karaktär.

Talman Arne Ruth inleder dagen klockan 10.00 på morgonen och avslutar den runt 22.30 på kvällen. Däremellan ges endast någon timmas paus mellan varje session. Expertutlåtandena är långa och faktaspäckade. Siffror på antalet döda vid gränserna, siffror på antalet döda innanför gränserna, artikelnummer efter artikelnummer ur konventioner som talar om varför det inte är okej att det som händer händer, gör att det hela blir ganska mycket mer av ett seminarium om kränkningarna av de berörda människornas rättigheter, än en rättegång.
Vi vet hur jävligt det är, frågan är ju hur vi bryter den onda cirkeln. Politik alltså. Den uteblir i hög grad, förmodligen medvetet för att skapa ett så brett intresse som möjligt. Samtidigt är det ju ett kapitalismens, nationalismens bygge vi talar om när vi talar om asylsystemet, när vi talar om Fort Europa, när vi talar om den Kafkaliknande Dublinförordningen, om det brutala, europeiska gränsbevakningsorganet Frontex och om den kränkande fingeravtrycksdatabasen Eurodac.
Jurymedlemmen B S Chimni frågar professorn och migrationsforskaren Bridget Anderson från Oxforduniversitetet om hon kan nämna vilka strukturer det är som gör systemet möjligt. Svaret blir:
– Rasism, kapitalism och nationalism är de tre ord jag skulle använda.

Plötsligt får Nawal El Saadawi ett utbrott. Efter barnläkaren Henry Aschers expertutlåtande om papperslösa kan hon inte sitta tyst.
– Den europeiska kolonialismen gjorde oss fattiga. Vi är här för att ta tillbaka våra pengar. Vi kommer inte för att tigga. Det är vår rättighet. Vi måste förändra hela det globala systemet, inte bara kurera den lilla frågan om migrationen, säger hon och efterlyser en diskussion med de anklagade. När Arne Ruth börjar förklara varför de anklagade inte är närvarande inflikar Nuruddin Farah:
– Jag tror att de anklagade visst är här. De anklagade är de som inte har gjort någonting. Varje doktor som inte gav hjälp är anklagad. Vi har misslyckats med att leva upp till vårt ansvar. Att vara människa betyder att kämpa för varje annan människa.
Antropologen Nicholas De Genovas expertutlåtande är rungande. Han tycker inte att han borde behöva påminna Europa om att vi fortfarande lever i skuggan av fascismen och att lagstiftning alltid handlar om politisk taktik. Han talar också om förvaring och avvisningar som en form av social kontroll även för dem som faktiskt får stanna. De är ju fortfarande ”avvisningsbara”. Han menar att vi idag står inför en hel civilisations implodering, att vi ännu inte har hört statsnationernas sista dödsskri men att en ny världsordning är på gång. Han pekar på historien:
– Majoriteten av den europeiska arbetskraften bodde inte här. Nu kommer den i form av migranter. Ett uttryck som migrantrörelser i Europa använder sig av är: vi är här, för att ni var där.
Flykting- och immigrationsexperten Liz Feketes talar med en röst darrande av ilska om hur asylsökande i Ungern hålls i koppel när de ska föras från ett ställe till ett annat. Hon talar om Frontex som en egen stat. Hon ger också ansikte och namn på flera av dem som dött i förvaren.
Som Joy Gardner. I ett engelskt förvar bands hon till händer och fötter och sedan tejpades hennes mun för att hon inte skulle kunna skrika. Hennes femårige son var med när hon dog.
Hon var i England för att hälsa på sin mamma.

Alltså. Slutsatser. Det vi redan visste men som tål att upprepas hur många gånger som helst: att det i princip är omöjligt för flyktingar att ta sig in i Europa på laglig väg, att Medelhavet är en kyrkogård, att papperslösa lever liv som inte är liv, under en så hög psykologisk stress att många tar livet av sig, att apatiska barn utvisas, att det i Europa finns hundratals förvaringsenheter där människor lever i misär och utsätts för vad som med rätta kan kallas för psykisk och fysisk tortyr, att människor utnyttjas som arbetskraft under slavliknande förhållanden, att människor som har flytt för sina liv krävs på bevismaterial och en trovärdig historia som om de är de skyldiga, att människor behandlas som brottslingar för att de försöker ta sig någonstans där de kan leva ett gott liv – eller bara överleva, att människor dör för att vi har ett system som inte fungerar.
Det vill säga att de mänskliga rättigheterna kränks dagligen, varje timma, varje stund, med hjälp av våra skattepengar, med vårt goda minne, för att vi lever i ett Europa vars murar växer, dag för dag.
– Vad behövs för att få Europas samvete att vakna, frågar sig en av experterna i sitt utlåtande.
Ja, vad? Henning Mankell undrar om inte EU måste bort fort att vi ska bli kvitt det dysfunktionella systemet, han vill inte leva i den monstervärld vi skapat. Nuruddin Farah föreslår att alla européer får tillgång till bättre historieundervisning, Saskia Sassen, liksom flera av experterna understryker att migranterna inte får reduceras till offer, de är aktiva, de kämpar. Hon menar att de grundläggande rättigheterna måste vara bärbara, inte kopplas till en stat. Det menar de allihop.
Nawal El Saadawi doftar på en ros hon har i ett vattenglas vid sin plats. Runtom i Europa pågår det totala systemhaveriet, implosionen, dödsskriket innan kollapsen.

Text och foto: Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.