De talar om uppror

18 maj 2012

Förstasidan, Inrikes, Nyheter

Fredagkväll mitt i maj. Vårkvällsljuset lutar sig in genom de höga fönstren på våning fem i Kulturhuset i Stockholm. På Panoramascenen sitter en panel. Det är den syriske filosofen Sadik J Al-Azm, journalisten och kritikern Mazen Maarouf, Palestina, poeten Manal Al-Sheikh, Irak, bloggaren Kareem Amer, Egypten, och författaren Ali Amar, Marocko. De ska föra ett samtal under titeln ”Arabisk vår – europeisk vinter?”
Sadik J Al-Azm inleder med att berätta om situationen i sitt hemland. Han menar att landets ledning prövat alla möjliga krigsmetoder utan att lyckas ta andan ur revolutionen. Just nu är de inne på Simsontaktiken: störta templets tak över allas huvuden.
Han talar om revolutionens huvudkomponent: folket på gatorna. I över fjorton månader har de varit ute. Men Syrien har inte haft något Tahrirtorgsfenomen, påpekar han, det skulle ha bombats sönder och samman. Istället:
– Tusentals ljuspunkter över hela Syrien vilket har tvingat militären att sprida ut sig.
Att den syriska armén från början är en folklig armé gör den mindre villig att döda, menar Sadik J Al-Azm.

Manal Al-Sheikh var i Kairo för första gången just den 25 januari förra året. Hon kände det som att hon föddes där:
– Jag vet att det låter romantiskt men jag är fortfarande optimistisk. Varför? För att jag tror på de oskyldigas blod och martyrernas dödliga drömmar.

Kareem Amer är mindre romantisk. Han vet många som deltog i revolutionen i Egypten och som inte har kunnat bo kvar i landet. Själv har han tidigare suttit fängslad i fyra år för regimkritik, förutom bloggandet har han varit en del av den omtalade Kefayarörelsen. Han släpptes 2010. Säger att hans lidanden inte har slutat i och med att regimen fallit.
– Ingen stoppar regimens fortsatta förbrytelser. För tänkare och skribenter är det ett rent helvete, säger han och tillägger att de egyptiska kvinnorna är i fara, nämner lagarna som försämrar deras villkor. Själv lämnade han landet i december förra året. Bor nu i Krakow, Polen. Säger:
– Jag vill inte förneka sanningen: Egyptens folk är på väg mot en framtid som ser väldigt mörk ut.

Ali Amar ger oss en bild av situationen i Marocko. Menar att medierna inte belyser demokratikampen där. Marocko framställs bara som turistlandet, det stabila, fungerande exemplet i regionen. Men bilden är felaktig, enligt Ali Amar. Kampen för demokrati pågår. Bland annat i tjugonde februarirörelsen som har anordnat framgångsrika massdemonstrationer mot regimen.
– Olyckligtvis nämns det inte i västerländska medier. Inte heller att våra vänner fängslas, misshandlas, och mördas av regimen, säger han och talar om Marocko som en hypermonarki, en feodal stat som på många sätt är kvar i medeltiden. Menar att även den nya, ”reformerade” konstitutionen kränker mänskliga rättigheter. Censuren växer, kritiska journalister blir av med jobben. Islamismen växer likaså, så kallad ”ren konst” förespråkas och det pågår ett krig mot berberfolket.
– Marockos räddning kommer först när det har sopat bort det som hindrar landet från att gå framåt: kungadömet, säger Ali Amar och påpekar att banden mellan den marockanska eliten och den franska eliten gör detta svårt.
– För alla dem som inte är optimistiska: ingen revolution lägger sig till rätta omedelbart, den är på plats först när hela systemet är förändrat, säger Mazen Maarouf uppmuntrande. Han tror att de arabiska upproren bara är den första bokstaven i en lång mening:
– Den arabiska regionen kommer att vara i ett oroligt tillstånd under en lång tid men dess folk har vunnit tron på makten i att uttrycka sina åsikter, tron på frihet, och att inte vara rädda.
När det är dags för frågestund säger en marockansk kvinna i publiken:
– Mitt land är det som får mest bistånd från EU. Sluta sända pengar till diktaturen! Ingen hjälp utan ansvarsskyldighet. Vi vill inte ha demokrati i mängd utan i värden.
Text och foto: Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.