Alliansen förstör socialförsäkringssystemen

25 maj 2012

Förstasidan, Kommentar

”Det har blivit sämre sociala rättigheter rakt över. Det är anmärkningsvärt att Sverige är det land som rört sig mest under de senaste fem åren när det gäller socialförsäkringarna”. Det är Joakim Palme, professor i statsvetenskap, som uttalar sig i Svenska Dagbladet (21/5). Palmes uttalande grundar sig på den färska rapporten ”Sveriges socialförsäkringar i jämförande perspektiv”, där utvecklingen av sjuk-, arbetsskade- och arbetslöshetsförsäkringen jämförs mellan de rika västländerna i OECD. Utgångspunkten är en genomsnittlig industriarbetarlön. Rapporten är beställd av den parlamentariska socialförsäkringsutredningen som i maj 2013 ska lägga fram ett betänkande om de svenska socialförsäkringarna. Här får vi en tydlig sammanställning i fakta och siffror över hur omfattande de försämringar är som Alliansen genomfört, och hur Sverige från att ha intagit en tätposition numera hamnat efter många länder.

Allra mest remarkabla är försämringarna i arbetslöshetsförsäkringen där Sverige idag ligger i paritet med OECD-genomsnittet Från att 2005 fått 67 procent i faktisk ersättning vid arbetslöshet hade nivån för en industriarbetare 2010 sjunkit till 54 procent, således endast drygt hälften av lönen. Huvudorsaken till denna urholkning är att taket inte höjts i takt med löneutvecklingen utan legat still i många år. Alliansen sänkte till och med 2007 taket från 730 kronor/dag till 680 kronor. Maximum för vad man kan få ut från a-kassan är idag löjligt låga 10 472 kronor/månad efter skatt under arbetslöshetens 200 första dagar, därefter sjunker ersättningsnivåerna ytterligare. Dessutom har det blivit svårare att kvalificera sig till a-kassan och avgifterna har höjts rejält. Idag är det också endast 36 procent av de arbetslösa – i förhållande till 60 procent vid Alliansens makttillträde 2006 – som uppbär a-kassa. Försämringarna i arbetslöshetsförsäkringen är även något som ägt rum under lång tid, som ett av det nyliberala systemskiftets allra mest tydliga ingrediens, från att den faktiska ersättningsnivån 1990 låg över 80 procent.

Vad har då socialdemokraterna för politik i denna fråga? Ja, a-kassan har varit ett av de få områden där man kunnat se tydliga skillnader mellan huvudalternativen i svensk politik. Fortfarande ser vi dessa skillnader men de är inte lika tydlig som tidigare, och även i denna fråga har socialdemokraterna skruvat ner sina ambitioner. Den stora skillnaden är att socialdemokraterna vill höja taket för dagersättningen från 680 kronor till 910 kronor. Det är dock bara under arbetslöshetens 100 första dagar, därefter sjunker taket drastiskt till endast 760 kronor. Man motsätter sig heller inte en bortre parentes i systemet, och att maximal ersättningsnivå skulle höjas till 90 procent (där den låg ända fram till 1990-talets finanskris) ligger idag långt bortom den socialdemokratiska partiledningens horisont.
Idag framförs inte socialdemokraternas kritik mot Alliansens försämringar i arbetslöshetsförsäkringen med samma emfas som tidigare och det sättet som partiets ekonomiska talesperson, Magdalena Andersson, uttalat sig på föder misstankar om att hållningen kommer att mjukas upp ännu mer: ”Det är väldigt fokus på vad vi tycker om a-kassan, men a-kassan är ju inte det intressanta. Det intressanta är om man kan få fler och växande företag. Sedan är det förstås också viktigt att det finns vägar tillbaka för dem som förlorar jobbet” (Göteborgs Posten 15/5).

Från att Sverige haft socialförsäkringssystem med generösa ersättningar som utgått från inkomstbortfallsprincipen är vi nu allt mer på väg att få system med låga ersättningsnivåer, så kallad grundtrygghet, där den enskilde inte får mycket mer än till livets absoluta nödtorft. Därtill är det allt fler människor som hamnar utanför dessa system och hamnar i en än besvärligare sits.
Parallellt med att socialförsäkringssystemen försämrats har Alliansen med jobbskatteavdraget sänkt skatterna rejält. Dess strategi är att vanliga löntagare som fått mer pengar i plånboken ska känna sig tvingade att teckna egna privata försäkringar eller att fackföreningarna i högre grad sörjer för de anställdas trygghet. På det sättet blir systemen mindre generella, de sociala klyftorna vidgas och samhällsväven riskerar att rivas sönder när vi i mindre mån kollektivt genom skatteuttaget sörjer för allas vår gemensamma välfärd. Alliansen vill kränga på oss en individualiseringens tvångströja.

Anders Karlsson

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.