Ungerns absurda teater

09 april 2012

Förstasidan, Reportage

En alltmer uttalad högerextremism. Växande censur. Förföljelse av romer. Antisemitism. Fadd nationalism. Idag, mitt i Europa, nästan sjuttio år efter andra världskrigets slut. Hur kan det få vara möjligt? Och hur är det att verka som kulturaktör i den verkligheten? Häromveckan var det världsteaterdagen. På Dramaten i Stockholm firades detta med ett samtal. Utgångspunkt: Ungern.

Teaterledningar byts ut, kulturbudgeten krymps. Det styrande högerpartiet Fidesz gör som de vill trots folkliga protester och numer styrs till exempel Nya teatern i Budapest av högerradikale György Dörner som uttryckligen tänker sig en teater med ”riktiga nationella värderingar” i ”riktig ungersk anda”. Låter tongångarna bekanta?
På Dramatens scen Målarsalen sitter samtalsledaren och chefsdramaturgen Magnus Florin, översättaren Erwin Rosenberg, Júliá Váradi från den fria ungerska radiokanalen Klúbrádio, dramaturgen och översättaren László Upor, publicisten och debattören Arne Ruth, samt regissören Judit Benedek.

Arne Ruth ger en bild av den politiska förändringen som skedde i Ungern 2012 då Fidesz fick två tredjedelar av rösterna i valet och högerextrema Jobbik tog många av de röster som blev kvar. Han är trött på den svenska inställningen att Sverige på något vis skulle ligga utanför kartan – att utvecklingen i resten av Europa inte riktigt har med oss att göra, han tycker att den är påfrestande. Svenska utrikeskorrespondenter höll relativt tyst om utvecklingen 2010. De röster som höjdes kom istället från tidningarnas kultursidor. Från namn som Erwin Rosenberg och Richard Swartz.
– Jobbik är öppet rasistiska mot judar och romer. Ska vi bekymra oss mindre bara för att det händer i Ungern, frågar Arne Ruth retoriskt och tillägger att det som händer i Ungern ger en fingervisning om att det i Europa idag inte finns någon säker definition av pluralism och mänskliga rättigheter.
– Vad händer om Eurosamarbetet kraschar? Kanske Fidesz metoder sprider sig. Konstnärlig frihet är det första som drabbas när den här typen av nationalism växer sig stark, säger han.

Júliá Váradi och László Upor kommer direkt från Budapest. Váradi från Klúbrádios kamp för att få behålla sin sändningsfrekvens, László Upor från sin roll som en av initiativtagarna till protesterna mot det politiska chefsbytet på Nya teatern.
Júliá Váradi berättar om Klúbrádio som startade för tio år sedan och som nu är den sista fria, icke statsfinaniserade radiokanalen i Ungern.
– Det är en nyhets- och pratkanal som gör det arbete den statliga radion borde göra men inte gör, säger hon och beskriver det absolut mest populära programmet som går varje eftermiddag från 16.00 till 18.00. Det kallas för ”Låt oss diskutera detta” och går ut på att människor får ringa in och diskutera olika ämnen.
Tidigare kunde Klúbrádio sända över ett större område, idag når de bara ut över Budapesttrakten. Det är regeringen som begränsat deras möjligheter och det låter som ett smärre under att kanalen fortfarande lyckas sända överhuvudtaget. En ny medialag har byråkratiserat och politiserat alla ansökningsprocesser och allt som har med kultur att göra. Fidesz sitter på makten.

Det akuta problemet för den fria radiokanalen är alltså att de ser ut att bli av med sin frekvens. Júliá Váradi ger bakgrunden till situationen och det låter som en enda Kafkahärva. Radiokanalen som fick en av frekvenserna de ansökte om verkar inte ens existera. Klúbrádio gick till domstol och nyligen beslutades det till kanalens fördel. Men de Fideszstyrda myndigheterna ger sig inte. Processen börjar om. För Júliá Váradi och hennes kollegor är varje dag en ovisshet:
– Vi befinner oss nu i det läget att vi inte vet om vi kan sända när morgondagen kommer. Och även om de lyckas få en frekvens att sända på så måste 62 procent av sändningarna utgöras av musik, något som fått en trogen lyssnare att föreslå att de ska sjunga fram nyheterna. Dessutom brottas kanalen med ett annat problem: de har inga pengar kvar.
– Ekonomiskt sett är vi i princip döda. Människor är rädda för att stödja oss, de vågar inte därför att de vet att de kan bli straffade för det. De enda pengar vi får kommer från lyssnarna, säger hon och tillägger att lyssnarantalet växer stadigt, just nu ligger det på ungefär en halv miljon människor. Som betalar vad de kan för att få höra ocensurerad radio.
– Jag ska börja med att erkänna att jag inte tycker om absurd teater, men nu sitter jag här i en väldigt absurd teater. Istället för att på världsteaterdagen tala om Bergman, talar vi om något helt annat. Det är absurt, säger László Upor och ser ut att rycka på axlarna av obehag när han fortsätter:
– Jag älskar mitt land och jag är stolt över det men det finns en tidpunkt då du måste sätta upp en skylt som säger: don’t go there, gå inte dit.
Han kan berätta detaljerna kring den plötsliga utlysningen av teaterledningens tjänster på Nya teatern. De som fick jobben hade inte meriterna, de hade bara den rätta politiska tillhörigheten. En av dem kallar László Upor för Ungerns Jean-Marie Le Pen och han menar att ansökningshandlingarna som gav György Dörner jobbet snarare var en krigsförsklaring mot den dekadenta liberalism som Fidesz anser härjar bland kulturfolket i Ungern.
Men de påföljande protesterna var inte kulturelitens protester, påpekar László Upor, det var folkets uppror mot att en så öppet rasistisk och diskriminerande man satts att leda en av huvudstadens största teatrar. Protesterna har dock inte lyckats påverka beslutet.

Judit Benedek är uppvuxen i Sverige men född i Ungern där hon nu arbetar med ungdomsteater. Hon tror att om en förändring ska ske så börjar den med barnen. Därför arbetar hon sedan en tid tillbaka med ett projekt med fokus på de alltmer försämrade villkoren för romer i landet. Arbetslaget har pratat med romska barn i både Sverige och Ungern och frågat vad de vill se på teater och det dominerande svaret var: kärlek mellan en rom och en ickerom. Samtalet efter pjäsen som blev resultatet, ser Judit Benedek som ljuset i tunneln när det gäller att få bukt med rasism och diskriminering. Att få se en händelse ur båda synvinklarna och prata om det.

Erwin Rosenberg är också han född i Ungern men bosatt i Sverige sedan 1966. Han har uppmärksammat situationen i Ungern i flera tidningsartiklar. Han berättar att många nu levande dramatiker och efterkommande familjemedlemmar till dramatiker har gått ut och sagt att deras pjäser inte får spelas på Nya teatern med den ledning som nu är. Sådant inger hopp.
Samtidigt är den bild som Erwin Rosenberg målar upp av det politiska läget allt annat än hoppfull. Han tecknar Fidesz märkliga historia. Partiet som bildades i slutet av1988, av idel unga människor utan förflutet inom det socialistiska systemet och utan stark nationalism. Partiet som suttit med i EU:s liberala förbund men vars högerextrema flört vuxit sig allt starkare. Erwin Rosenberg menar att de obehagliga tendenserna började bli allt tydligare under regeringsperioden i början av 2000-talet:
– Man började hävda att vissa inte var tillräckligt nationellt sinnade. Man kallade dem för människor med främmande hjärta.
Han understryker att ingen socialistisk regering i landet har lyckats utgöra något bra alternativ. Ekonomin fortsatte att vara i ruiner och korruptionen minskade inte. Så kom valet år 2010 och jordskredssegern för Fidesz. Idag förnekar partiet att någon annan styrt landet sedan 1989. De ser sig som det enda partiet. De har skapat mängder med nya lagar och rensat ut oliktänkande inom alla viktiga ämbetsverk. Erwin Rosenberg kallar utrensningen för skoningslös och han suckar över att Fidesz säger att de aldrig tänker bli en europeisk koloni:
– Till min stora sorg så anser jag att Ungern visst är en koloni, fången i den partimakt som Fidesz innebär. Det är sorgligt. Och ännu sorgligare är det att det hela tiden går åt fel håll, åt mer och mer nationalism.

Men stödet för Fidesz har minskat den senaste tiden, berättar Erwin Rosenberg. Detta skyller partiet på valets förlorare som man menar hetsar upp utlandet mot Ungern. All kritik utgör ett hot mot landet och kallas landsförräderi. Erwin Rosenberg tycker tvärtom:
– Det är landsförräderi att utöva utpressning mot kritiska röster, det är oacceptabelt och har ingenting att göra med demokrati. Delar av den ungerska pressen kommer imorgon att rapportera om vårt möte här som en attack på Ungern. Det måste upprepas gång på gång att detta inte är sant.
Júliá Váradi tillägger att det fortfarande finns en möjlighet att uttala sig fritt i Ungern men att den möjligheten hela tiden krymper. Det finns idag bara en fri radiokanal och en fri TV-station och båda är hotade:
– De utgör vår allra sista möjlighet att säga det som måste sägas.
Men Klúbrádio når bara ut till de två miljoner invånarna i Budapest. Resten av landets tio miljoner invånare får inte information om vad som pågår, menar Júliá Váradi:
– De har sina vardagsproblem, de bryr sig inte om regeringen, media når inte ut till dem.
Under frågestunden uppmanar László Upor oss att inte vara naiva:
– Extremisterna har stort stöd i vårt land.

Text och foto:
Emma Lundström

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.