Paradoxernas Ryssland

Det ryska statliga Gulag-museet ligger något undangömt på en sidogata, men ändå helt centralt i Moskva, bakom Bolsjojteatern och ett stenkast från FSB:s, före detta KGB:s, huvudkontor Lubjanka.
Jag betalar 20 rubel för att gå in, ungefär fem svenska kronor. En dam som kommer efter mig är pensionär och betalar halva priset, tio rubel. Det är ett litet museum och det är bara vi två där.
En stor karta visar hur lägren var utspridda över hela Sovjetunionen, även om de värsta låg i Kolyma längst bort i nordöst.
Bland utställningsföremålen finns, förutom fotografier, brev och berättelser från de olika lägren, också fångkläder, arbetsredskap och konstverk som fångarna själva har ritat eller målat. I ett hörn ligger en rulle taggtråd och museiguiden berättar att fångarna själva fick tillverka det stängsel som omgav deras fångläger.
– Vilken paradox, säger hon.
Museet grundades 2001 på initiativ av den gamle historikern Anton Antonov-Ovsejenko, som själv satt 13 år i Gulag från 1940 till 1953, året då Stalin dog och de flesta fångar släpptes.
Anton Antonov-Ovsejenko är son till den legendariske Vladimir Antonov-Ovsejenko, bolsjeviken som ledde stormningen av Vinterpalatset 1917, men som avrättades av Stalin 1938.
På den taggtrådsomgärdade innergården står ett ensamt dystert vakttorn och på husväggarna runt omkring sitter tolv stora porträtt över några av dem som gick under i Stalins fångenskap, ”12 som representerar miljoner” står det, däribland röda arméns marskalk Tuchatjevskij, bolsjeviken Nikolaj Bucharin, och den svenske diplomaten Raoul Wallenberg.

Text och foto: Per Leander

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.