Krönika: Iakttagelser ur ögonvrån

16 april 2012

Förstasidan, Krönika

Ich spreche ein bißchen Deutsch!
Österrike, Österrike, alltid detta Österrike. Magnoliaträden blommar. Liksom forsythian och körsbärsträden. I Wien leker solkatterna tafatt över trägolvet. Det är knoppande buskar överallt, och restriktioner. Sparka inte boll i den här trädgården. Verboten, verboten, verboten. (Förbjudet, förstås.)
Utanför tunnelbanestationen Wien Mitte sitter en man med svartsmutsiga fötter och en liten mjuk leksakskanin i knäet. Kaninen har armarna om en pappersmugg för pengar. Om någon skulle få för sig att avvara ett mynt eller två. Ein Euro. Förbjudet att tigga. Verboten.
Mannen vaggar fram och tillbaka, fram och tillbaka. Han har guldbågade glasögon. Ser ut som en akademiker. I dörrarna till blomsterhandeln och falafelhaket på andra sidan gatan skrattar de vänligt åt honom. Han får en bit äpple.

En byggarbetare stannar upp och bråkar en stund. ”Varför arbetar du inte?”, säger han. Upprepar frågan flera gånger: varför arbetar du inte? Det går inte att uppfatta vad den gungande mannen svarar. Han fortsätter att gunga. Han rabblar en ohörbar ramsa.
En annan man ställer sig i ett mörkt hörn och uträttar sina behov. I en annan del av staden slår klockan fem. Det är en ljummen kväll. Människorna anar den annalkande sommaren.

Vi ger oss av i den gamla folkabussen söderöver. Genom tunnlar och dalar. Dimhöljda berg och ett tungt vårregn. Försöker överrösta motorn. Talar om mångfaldsprojekt. Någon jobbar på ett av regeringens departement. Med mångfald och migration. Risken att det mest bara blir fint tal. Speciellt när det kommer till samarbete mellan EU-länderna. Alla vill inte implementera. När det gäller vissa frågor. Som mångfald.
Vi stannar vid en rastplats i sol, marken doftar. Den svarta hunden i sällskapet sträcker ut över ängen bakom det vanliga fula restaurang- och presentshopshuset. Grüß Gott, danke.

Hundägaren får syn på en polisbil som glidit in på parkeringen. Hunden är inte kopplad, Verboten. Kan bli problem. Men de här poliserna har fullt upp. Kein problem. De har stoppat en annan minibuss. Det verkar röra sig om immigranter. I så fall är de illa ute. Ein, zwei, Polizei. Restriktioner. Papper. Verboten. Förvar. Nicht gut.
Vi iakttar ur ögonvrån. Är det inte en tysk bil? Startar motorn. Lämnar scenen bakom oss. Den svarta hunden rullar ihop sig och somnar.
Det har blivit lag på ett slags ”Green card” för Österrike, som för USA. Storhetsvansinne, muttrar någon. Fler språktest. Fler restriktioner. En djungel av paragrafer och lagar.
I övrigt: asylsökande människor fortsätter att kriminaliseras i media. Längre förvarstider inför deportation. Utvisning. Olagligt att illegalt ta sig in i landet. Som vanligt. Verboten.

Är landet på väg än mer åt höger? Hur är det med högerextremismen? I Wien är det rödgrönt styre. I Kärntenland är det fortfarande Jörg Haiders parti som dikterar villkoren och talar om gamla värden. Platsen där han körde ihjäl sig är översållad av blommor, porträtt, tända ljus. Helgonifieringen är total.
– Känslan att vi går åt höger, säger en lärare. Tillägger att hon själv gärna skulle vilja veta hur det verkligen ligger till.
Någon forskar om precis detta och ett av intervjuobjekten säger att det är en omöjlighet att jämföra österrikisk politik med till exempel tysk – i Tyskland finns det en gräns för hur långt åt höger det är möjligt att gå. I Österrike rör det sig inte om en gräns utan om ett stup, och det finns inget stopp. Så sade källan.
Österreich. Landet som aldrig behövde säga förlåt.

Magnoliaträdens blommor bugar inte för regnet. Den svarta hunden ruskar sig så att vattendropparna flyger i kaskader. Vi dricker en kopp hagebuttete och talar om påskelden och hur det är att simma i det turkosa Wörthersee, om sommaren. Sedan rullar vi ihop oss och drömmer fullmånedrömmar.

Emma Lundström som är ute och luftar tyskan i ett av Europas okända hörn.

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.