Kameran är hoppets öga

03 april 2012

Förstasidan, Kultur

Vatten är en mänsklig rättighet. Bostad är en mänsklig rättighet. Likabehandling är en mänsklig rättighet. Att leva under ockupation i 45 år är det inte – det är förtryck. För palestinierna på Västbanken är det vardag. Hatet är vardag, trakasserierna är vardag, rädslan är vardag. En vardag som inte längre håller tyst. Inte när det finns handkameror.
Emma Lundström har sett utställningen Med kameran som vapen.

You are under arrest. Du är anhållen.
Ett filmklipp: Militärer griper tag i en man, knuffar honom hit och dit, trycker ned honom på marken. You are under arrest.
Varför? Därför att han är palestinier och befinner sig på fel plats, enligt militärerna.
Fel plats för vem?
En annan filmsekvens visar fyra israeliska bosättare med luvor över huvudena och påkar i händerna. Sedan blodiga, sönderslagna människor. Israeler, palestinier. Israeler, palestinier. Makt och maktlöshet. Eller? Någon filmade ju, vi får se vad som hände, maktens ordning är rubbad.

Just nu pågår utställningen Med kameran som vapen i Södra Teaterns foajé i Stockholm. Det är den ideella organisationen Settler Watch som sammanställt ett unikt filmmaterial. Med handkameror från den israeliska människorättsorganisationen B´Tselem har palestinier filmat sin vardag – hur det är att leva under ockupation och att få sina mänskliga rättigheter kränkta, dagligen.
Bilderna är ömsom otroligt starka, våldsamma, så att instinkten vill vrida sig bort; ömsom så vardagliga som att en man svarar på frågor från sätet på en traktor. Han är palestinier och har därför problem med att ta sig dit han ska. De stora vägarna, det fungerande vägnätet på de ockuperade områdena på Västbanken, är till för israelerna. Två vägnät, två rättssystem – israelerna lyder under israelisk civilrätt, palestinierna under militärdomstolar.
Bara detta att börja förstå hur det fungerar, rent praktiskt, är inget klacksparksarbete. Men ett är klart. Den mänskliga rätten till lika behandling har inte palestinierna. Långt, långt ifrån, de har ju inte ens rätten till vatten, eller bostad.

Att se hur de israeliska bosättarna och den israeliska militären beter sig, väcker ett djupt obehag som är svårt att hantera. Deras lysande förakt gör att de framstår som rent omänskliga när de kastar fram sina glåpord, eller sitt ”you are under arrest”. Ett hat som väcker hat. Ömsesidigheten är skrämmande. Men maktfördelningen går inte att komma ifrån. Att Palestina har varit under israelisk ockupation sedan 1967. Det är en mycket lång tid.

I samband med öppnandet av Med kameran som vapen höll Settler Watchs grundare, Johannes Mosskin, i ett seminarium med Naama Baumgarten-Sharon från B’Tselem, och Salam Kanaan, palestinsk kameravolontär från Ni’lin på Västbanken. Gratis inträde, liksom för utställningen. Meningen är att det ska vara lättillgängligt så att informationen sprids. Utställningen är producerad ideellt med bidrag från Diakonia och Svenska Institutet.
Johannes Mosskin hoppas att alla i de fullsatta bänkraderna framför stora scenen har kommit med en vilja att förändra. Han förklarar Settler Watchs fokus: bosättarna är det enskilt störta problemet för en fredlig lösning på Israel/Palestinakonflikten.

Naama Baumgarten-Sharon berättar om hur B’Tselem 2007 fick idén att utbilda och utrusta palestinier med kameror så att de skulle kunna dokumentera och sprida sanningen om de ständiga oförrätterna. Hon talar om kraften i att ha filmade bevis på övergreppen och menar att huvudsyftet med dokumentationen är att de ansvariga ska ställas inför rätta och att den israeliska allmänheten ska bli medveten om vad som sker:
– Hoppet är att israelerna ska inse att dessa saker inte får göras i deras namn.
En bosättare är någon som bor utanför Israels officiella gränser, utanför den så kallade gröna linjen. Enligt internationell humanitär rätt är de israeliska bosättningarna olagliga eftersom det är förbjudet för en ockupationsmakt att förflytta sin egen civilbefolkning in på ockuperat område. Detta är något som Israel helt förbiser. Bosättarna får ekonomiska fördelar och subventioner – staten vill ha dem där de är.
De filmklipp vi får se är psykiskt påfrestande. När en israelisk bosättarkvinna kallar en palestinsk kvinna för ”hora” och slår på gallret till den bur som omgärdar det palestinska hemmet – till skydd för bosättarnas stenar, gör det ont i själen. Det är illviljan som gör ont. Och detta: att bo i en bur.

Salam Kanaan tyckte om att filma redan innan hon blev volontär för B’Tselem. Hon ser kameran som ett fredligt vapen. 2008 filmade hon när militären sköt en ung man med gummikulor. Hon var själv bara sjutton år och så rädd att hon tappade kameran. Några dagar senare visade hon sekvensen för två svenska solidaritetsaktivister som var i Ni’lin. De tog kontakt med B’Tselem som gav Salam Kanaan utbildning och som drev målet mot soldaterna.
Naama Baumgarten-Sharon förklarar att utan filmen hade ett åtal inte lett till någonting. Möjligheten att utkräva ansvarsskyldighet blir större, men de ansvariga får ändå inte straff som står i relation till brottens allvarsgrad. Salam Kanaan menar att hon blivit betydligt hårdare straffad än soldaterna som hon filmade. Trakasserierna och hoten mot hennes familj ökade och är fortfarande omfattande. Men hon ger inte upp:
– För mig är det en form av motstånd, att visa min verklighet och vad vi utsätts för i Ni’lin.

Förutom den ökade möjligheten att åtala de som utför övervåldet mot palestinierna har handkamerorna också lett till att våldet minskat. Men våld är inte bara fysiskt. Att väcka barn mitt i natten bara för att ta deras identifikationsnummer så att de senare kan häktas under rätt namn om de skulle få för sig att kasta sten, det är också våld.
Militärens roll är att skydda de som bor på Västbanken, alltså palestinierna, men många av dem kallar B’Tselem för förrädare och säger att de som militärer bara har som uppgift att skydda sitt eget folk.
– Palestinierna är otrygga överallt eftersom ingen kan skydda oss från bosättarnas attacker, säger Salam Kanaan.
Trots detta har det skett vissa förbättringar, menar Naama Baumgarten-Sharon. Som att soldater följer palestinska barn till skolan för att de ska slippa trakasserier.
Sedan talas det om muren. Den som Israel började bygga 2002. Den som strider mot internationell rätt eftersom cirka 85 procent av den byggs både inne på det ockuperade Västbanken och i och runt östra Jerusalem. Utanför den gröna linjen alltså. Muren som går rätt igenom palestinska byar, som plötsligt reser sig mellan släkter.
Vi får se en filmsekvens där en stor schaktmaskin river palestinska hus. Det står Volvo på maskinen.

Enligt internationell rätt gäller ockupationslagen egentligen bara för sex veckor. Här talar vi om ett tidsspann på över fyrtio år. Salam Kanaans brorsbarn kan inte sova om nätterna.
– Till och med sömnen och drömmarna har de tagit, säger hon och berättar att när hon kallades som vittne till rättegången mot soldaterna som sköt gummikulorna mot den unge mannen så krävde militären att det hela skulle skjutas upp tills originalfilmen kunde uppbringas. Salam Kanaan svarade:
– Det här är den palestinska verkligheten, vi behöver inte bluffa.
Nu är Salam Kanaan professionell filmare och hon hoppas kunna sprida bilder av Palestina som inte bara handlar om ockupationens våldsamhet.
Tills hennes filmer kommer upp på biograferna och de mänskliga rättigheterna respekteras som lika för alla, finns det all anledning för den som befinner sig i Stockholm att gå och se ockupationens verklighet något stenkast från shoppingstråk och lattefikande solglasögonansikten.

Text och foto: Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.