Drama i Berlins tunnelbana

22 april 2012

Förstasidan, Krönika

Jag stod på perrongen på stationen Greifswalder Strasse. Det är en av Berlins tunnelbanestationer ovan jord, uppe på ringlinjen i den del av den tyska huvudstaden som tidigare var Östberlin.
Träden var sommargröna. På spåret låg en skadad fågel och flaxade med vingarna. Den snurrade runt runt i en cirkel utan att lyckas komma på benen. Det blev bara desorienterade kullerbyttor. Troligen hade den krockat med ett tåg och slagit sönder något i skallen. Det såg inte ut att vara något fel på vingarna, men huvudet hängde snett, kanske på en bruten nacke. Fågeln gjorde ytterligare en kullerbytta i väntan på att få dö.

Om det bara kunde komma ett nytt tåg snart och köra över den och göra slut på lidandet.
Jag hade tittat på fågeln där nere på spåret ett tag och nu började fler människor få syn på den. Så kommer det en kille: En riktig hjälte skulle det visa sig – och snygg så klart, med långt vågigt brunt hår.
Han bad mig att hålla hans väska och sen hoppade han ner på spåret. Han plockade upp den döende fågeln och klättrade tillbaka upp på plattformen med fågeln i famnen.
Några andra som stod och såg på började applådera.

Det hade dykt upp en tunnelbanearbetare på perrongen för att se vad fan som stod på, vad var det för galning som hoppade ner på spåret…
Vår hjälte räckte över den trasiga fågeln till den förvånade arbetaren. Men vad fan skulle han göra med den?
Så kommer det en tjej – snygg så klart, med långt vågigt blont hår. Hon hade en flaska handsprit som hon erbjöd hjälten att tvätta sina händer med. (Det här var en sommar då alla i hela världen var livrädda för en influensa som massmedierna påstod skulle döda miljoner människor.)

Sen kom han fram till mig, log stolt och jag räckte honom hans väska tillbaka.
Men den stackars tunnelbanearbetaren stod ensam kvar med den äckliga döende fågeln i sina händer.
Och det var ingen som erbjöd honom handsprit.

 

Per Leander

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.