Det franska valet – hur ska det förstås?

30 april 2012

Förstasidan, Nyheter, Utrikes


Socialistpartiets kandidat François Hollande besegrade knappt men klart den sittande presidenten Nicolas Sarkozy – med siffrorna 28,6-27,2 – och dessa bägge går nu vidare till en andra valomgång om två veckor. Hollande är favorit.
Det glädjande med utgången var naturligtvis att den uppblåste presidenten gick på en ordentlig blåsning trots hans ohejdade flirt med extremhögerns nationalism och främlingsfientlighet. Men priset för att det ledande borgerliga partiet på detta sätt aktivt medverkade till att lösa upp de politiska gränserna mot Nationella fronten blev högt, också för det franska samhället i stort.

Nationella fronten gjorde sitt starkaste val någonsin med 18 procent av rösterna. Ännu fler av förstagångsväljarna röstade på det högerpopulistiska partiet som numera är det största arbetarpartiet. Ursprungligen och fortfarande har partiet haft sitt starkaste stöd bland missnöjda småföretagare. Sedan länge har det haft ett betydande inflytande bland män från arbetarklassen, med eller utan arbete.
I detta val lyckades det dessutom göra ett genombrott hos arbetarklassens kvinnor; också snabbköpskassörskan röstar nu på Nationella fronten. Visst kan den nya kvinnliga partiledaren Marine Le Pens försök att göra partiet mer salongsfähigt och mindre förknippat med den traditionella extremhögerns gubbiga ursprung bland bourgeoisie och militär ha bidragit till det – även om främlingsfientligheten fortfarande i realiteten intar den främsta platsen i partiets propaganda.

Men president Sarkozys medvetna taktik att inkludera centrala delar av Nationella frontens program, framför allt den exkluderande nationalismen, torde väsentligt ha underlättat för nya grupper att ta steget att välja Le Pen.
Det är i detta perspektiv inte utan bävan vi kan se fram mot de kommande veckornas fortsatta duell mellan Hollande och Sarkozy. Sarkozys enda chans att vinna är att försäkra sig om merparten av Le Pens röster från första omgången. Hur långt han är beredd att gå vet ingen, det spekuleras till och med om hemliga överenskommelser som kan ge Natioenella fronten representation i Nationalförsamlingen i det val som väntas i början av sommaren.

Men också den politiska vänstern har bäddat för högerpopulismens framgångar.
Nationella fronten har sitt starka stöd i de delar av Frankrike som drabbats hårdast av de senaste årtiondenas ekonomiska kris. Tidigare hade det varit självklart för många av dessa grupper att vända sig till vänstern. Idag tvekar ingen om att socialistpartiets Hollande kommer att fortsätta de avregleringar och marknadsanpassningar som aktivt bidragit till att skapa utslagning, massarbetslöshet och social misär.
Börsen och de internationella marknaderna har redan godkänt Hollande och ser med tillförsikt fram mot Merkollande som ersättning för Merkozy. Socialistpartiet är därför inget alternativ för de miljoner som röstade på Le Pen i protest mot de ökade samhällsklyftorna. Socialistpartiets starkaste fästen finns idag i de relativt välmående storstäderna.

Också inom den radikala vänstern skedde en högervridning. Dess främste talesman var denna gång en avhoppad före detta socialistisk inrikesminister, Jean-Luc Mélenchon, som tillsamman med resterna av det gamla kommunistpartiet byggt upp en vänsterfront som lyckats samla betydande skaror av framför allt radikala mellanskikt. Valresultatet, 11 procent, var ändå en missräkning.
I de två tidigare valen företräddes den yttersta vänstern vältaligt och framgångsrikt av trotskistiska LCR:s kandidat Olivier Besancenot. Hans efterträdare i det nya partiet NPA, bilarbetaren Philippe Poutou, gjorde en godkänd debut och fick 1,2 procent och över 400 000 röster, men Besancenots beslut att inte ställa upp gjorde att den revolutionära vänsterns röst i år ljöd betydligt tystare.

Kjell Östberg

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.