De fattiga väljer president

16 april 2012

Förstasidan, Nyheter, Reportage

Alex Fuentes besökte nyligen Guinea Bissau på Afrikas västkust. Det var för att lämna över utrustning och andra medel som samlats in i Sverige till ett sjukhus i den lilla orten Catió. Ett sjukhus där en läkare, några sjuksköterskor och undersköterskor dagligen kämpar för att rädda liv och lindra lidande med nästan inga resurser. Guinea Bissau är ett av världens fem fattigaste länder med en befolkning på 1 500 000 invånare.
Just nu pågår presidentval i landet.

Liksom Angola och Moçambique var Guinea Bissau ”en portugisisk provins på andra sidan havet”, som kolonialherrefolk brukade uttrycka saken. Den fascistiska diktaturen i Portugal utövade ett synnerligen hänsynslöst förtryck och använde området för att leverera spannmål. Befrielserörelsen PAIGC i Guinea Bissau och Kap Verdeöarna bildades 1956.
När alla försök från PAIGC, i syfte att få till stånd ett fredligt oberoende från Portugal var uttömda, då diktaturen vägrade hörsamma vädjan om en fredlig lösning, startades ett väpnat uppror. Fascistdiktaturen svarade med terrorbombningar – bland annat med Natotillverkade splitter-, napalm- och fosforbomber – över människor, risfält och floder. Döda människor, bränder och förstörelse över byarna, år efter år.

PAIGC grundades och leddes av Amilcar Cabral, ingenjör utbildad utomlands. Befrielsekriget förbereddes under sju år innan det startades. Befrielserörelsen och gerillan var väl förankrade i befolkningen och hade total kännedom om terrängen. Länder från det forna ”socialistiska blocket” hade försett gerillan med granatkastare, bazookor och luftvärnskanoner.
Portugiserna besegrades och självständigheten utropades 1973. Samtidigt höll progressiva officerare inom den portugisiska armén på att revoltera mot det fascistiska styret 1974, självständigheten erkändes samma år. Amilcar Cabral dödades i ett attentat 1974, och han hyllas fortfarande som landets främste ledare.
Precis som MPLA i Angola och FRELIMO i Moçambique stod befrielserörelsen i Guinea Bissau inför en gigantisk uppgift; att omvandla landet från en kuvad koloni till ett självständigt människovärdigt samhälle att leva i.

PAIGC var i stort behov av att utveckla ett jordbrukssamhälle till en självförsörjande ekonomi. Man strävade i princip efter att producera allt själva. Efter befrielsen fick man ekonomiskt bistånd från vissa håll.
Just Sverige kom att spela en unik roll i Guinea Bissau, det var det första landet i Väst att finnas på plats. Så småningom startade man en Volvomonteringsfabrik, även Scania och Atlas Copco verkade i landet. Idag ser man gamla Volvolastbilar och bussar på vägarna. Kuba bidrog till utvecklingen på sitt sätt; tog emot guineaner och utbildade dessa till bland annat läkare och andra vårdyrken.

I och med Sovjets kollaps i början av 90-talet påbörjades en nedmontering av försöket att skapa en förhållandevis fungerande välfärdsstat. Det blev Internationella valutafonden som bestämde den fortsatta kursen. Guinea Bissaus lån villkorades. Tidigare försök att bygga ett rättvisare samhälle förvandlades snabbt till renodlad kommers. Världsbanken har det lilla landet i sitt grepp.
Nyliberalismen har tvingat guineanerna till avregleringar med kännbara privatiseringar som följd, vilket har varit förödande för befolkningen. Visst finns det statliga skolor som bär namn såsom Che Guevara, Salvador Allende och andra progressiva ledare från tredje världen men många skolor är idag privatiserade. Utbildningen blir som den blir, de allra fattigaste går i utarmade skolor. Inom den befintliga offentliga sektorn kan de anställda gå långa perioder utan att få lön.
I Bissaus centrum finns flera ministerier och alldeles i närheten av dessa många mycket fattiga bostadsområden. Vatten, el, avlopp, sophantering är på inget sätt självklara saker, samtidigt som gamar syns i varje gathörn. El saknas nästan helt i dessa områden, vattnet hämtas för hand från brunnar och soporna bränns överallt. Brandlukten impregnerar bokstavligen allt. I stället för asfalterade gator ser man röd jord överallt. Under de två senaste åren har man ändå lyckats asfaltera en del gator från flygplatsen till Bissaus centrum. En del trafikljus som drivs av solceller har också kommit till.
Länder som Qatar finansierar moskéer för att öka islams inflytande, dessa ligger sida vid sida med kristna frireligiösa kyrkor i varje kvarter, samtidigt som Che Guevara är en stor ikon bland de fattiga och de olika etniska gruppernas former av naturreligion fortfarande är i majoritet.
Ännu hårdare ter sig livet på landsbygden där transportmedel är helt obefintliga. Överallt går kvinnor kilometer efter kilometer med packning på huvudet och barn på ryggen. Barnadödligheten i landet är bland de högsta i världen, så det är inte särskilt konstigt att medelåldern är 44 år.

I januari blossade en konflikt upp mellan två grenar av militären. Det skedde samtidigt som landets president, Malam Bacai Sanhá, dog av sjukdom i Paris. Det är inte första gången som interna militära strider bryter ut. Mellan 1998 och 1999 utvecklades en sådan konflikt till ett veritabelt inbördeskrig. Senegal, pådriven av sin gamla kolonialherre Frankrike, stred militärt på president Jo o Bernardo Vieras (Nino) sida.
En majoritet av guineanerna betraktade ”Nino” som en korrupt makthavare som 1980 kom till makten genom en militärkupp. Efter ett år av hårda strider och stor förödelse för befolkningen flögs ”Nino” till Portugal. Sverige hade sedan tidigare planerat att avsluta såväl det statliga biståndet som diplomatisk närvaro, och denna plan verkställdes trots landets mycket svåra situation efter inbördeskriget. Än idag ser man spår av en enorm ödeläggelse.
Val hölls år 2000, Kumba Yala valdes till president men avsattes tre år senare genom en militärkupp. 2005 kom ”Nino” tillbaka i en helikopter som landade på en fotbollsplan, strax därefter lyckades han vinna presidentvalet. Det uppstod politiskt instabilitet. Han mördades 2009 av dåvarande överbefälhavaren. Än idag finns oavslutade och latenta konflikter inom den militära eliten.

Landet används för narkotikasmuggling, mellan Colombia och Europa. Marinen kan inte övervaka kusten, man saknar båtar för det. Marinchefen, som ÖB nyligen lät fängsla, sitter fortfarande i fängelse anklagad för narkotikabrott. I och med presidentens död utlystes presidentval till den 18 mars.
Jag frågade Coitado, en guineansk god vän vad han trodde skulle bli effekten av valresultatet. Ingenting, sade han, det lät som den självklaraste saken i världen. Samtidigt som Internationella valutafonden tog kommandot genom nyliberalismens principer upphörde enpartisystemet. Flera politiska partier tilläts. 2007 tvingades regimen byta ut den egna valutan mot CFA-franc som blev bunden till euron.

Här finns ingen mäktig borgarklass som äger produktionsmedel, inga industrier, ingen medelklass eller för den delen någon betydande arbetarklass att tala om. Det är makthavare som varit vana att förvalta den politiska makten, strukturer kring PAIGC, som utgör den ”politiska klassen”. Det är denna ”klass” som är styrande i landet. Militären har en hel del att säga till om. Sedan 1999 vägrar den militära eliten acceptera order från den politiska makten. Både den ”politiska klassen” och militären är i ett ömsesidigt behov av varandra.
Guineaner jag talade med menar att i och med valet 1994 lyckades PAIGC befästa sina ställningar och det nya ekonomiska politiska systemet. PAIGC har sina rötter i en afrikansk socialistisk fåra, men idag anpassar partiet sig till den internationella marknadens vilja och politiken blir därefter.
I den mån det går att tala om en fackföreningsrörelse finns Union Nacional de Trabalhadores de Guinea (LO:s motsvarighet). Visserligen leder facket strejker utifrån en ”moralisk kompromiss” sett ur PAIGC:s officiella retorik. Utåt framställs fackföreningsledare som oberoende från PAIGC, men eftersom dessa i praktiken är beroende av partiets ekonomiska stöd blir det si och så med den saken. De arbetandes krav går därför nästan aldrig igenom och facket som sådant uppfattas därför som en misskrediterad institution.

När jag besökte landet pågick en valrörelse där partierna mobiliserade på gräsrotsnivå. Dagstidningar utkommer oregelbundet, analfabetismen ligger på ca 60 procent. Radio är den viktigaste mediaformen.
PAIGC:s presidentkandidat är Carlos Gomes Junior Cardogo, en förhållandevis populär premiärminister som lyckats genomföra en del infrastrukturmässiga förbättringar i huvudstaden Bissau. Den 4 februari satt PAIGC:s centralkommitté i möte hela dagen för att fatta beslut om vem som skulle utses som partiets kandidat. Det fanns minst tre andra i partiet som ställde upp. Till slut utsåg man Cardogo med 75 procent av rösterna. Det finns ett uttalat missnöje, centralkommittén röstade genom handuppräkning. Dessutom motsätter sig det största oppositionspartiet, Partido de Renovaçao Social, att Cardogo ställer upp, man hänvisar till juridiska och konstitutionella skäl.

Cardogos valplattform är rätt allmän och bygger på tre punkter: Estabilidade, paz e desenvolvimento (Stabilitet, fred och utveckling). Övriga partigrupperingar utlovar ungefär detsamma. Min guineanska vän har antagligen rätt, oavsett valresultatet kan det mycket väl bli så att det inte händer någonting men ”tudo pode suceder” – allt kan hända – som man säger i Amilcar Cabrals land.
Carlos Gomes Cardogo fick ca 49 procent av rösterna i marsvalet. Internationella observatörer anser att valet gick riktigt till, förutom att vallängderna var för gamla. Fem av de nio kandidaterna protesterar mot resultatet och vill inte acceptera en andra valomgång, som ska hållas i april eftersom ingen fick över hälften av rösterna.

Text och foto: Alex Fuentes

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.