Bland kanelbullar och lösviktsgodis

27 april 2012

Förstasidan, Inrikes, Kultur, Nyheter

Samtidigt som debatten om svenskfinska Teliasoneras intressen i diktaturer rasade i medierna i veckan myllrade nätaktivister, Natotoppar, Facebookanställda och politiker från alla världens hörn på konferensen Stockholm Internet Forum. Temat var nätfrihet och mänskliga rättigheter. Frågan är bara: nätfrihet för vem? Emma Lundström åkte ut till Frösundavik i Stockholmsförorten Solna för att lyssna.

Ute i Frösundavik sveper vinden upp gatudammet som torkat i vårsolen. Inne i den stora konferenssalen knappras det för fullt på datorer i den månghövdade åhörarskaran medan paneldebatten pågår framme på scenen. Över två stora skärmar rinner twitterkommentarer fram. Någon säger: ”Vi diskuterar det här från ett borgerligt perspektiv”. Någon annan: ”Företag är inte skapade för att skydda mänskliga rättigheter”.
Strax är det paus, då flockas människorna kring de runda borden i fikatältet och samtalen ligger som en surrande matta över rummet.

Nätfriheten ligger den twittrande utrikesministern Carl Bildt varmt om hjärtat och det är också han som står värd för konferensen. Överflödet av lyxiga kanelbullar och lösviktsgodis till konferensdeltagarna kanske blidkar en och annan men kan inte täcka över det faktum att varken utrikesministern eller Teliasonera har kunnat ge några hållbara förklaringar eller försvarstal som berättigar att svenska intressen bidrar till diktaturers möjligheter att övervaka sina medborgare. Carl Bildt lyckas med vaghetstricket, som vanligt och instämmer i Teliasoneras märkliga resonemang att intressena i teleoperatörer i till exempel Vitryssland är berättigat eftersom fungerande telekommunikation i en diktatur främst gynnar oppositionen. Vilken forskning visar detta?

Vid ett av de runda borden står den etiopiske professorn i internationell företagspolicy, Fisseha-Tsion Menghistu. Han är nöjd med konferensen eftersom den samlat många olika slags människor från hela världen. Han önskar bara att det vore mer diskussioner från publikhåll. Mer debatt från golvet.
– Jag vill ha lösningar på praktiska problem, som detta hur vi skapar balans mellan företagens vinstmotiv och samhällsintressena. Mellan det att skydda upphovsrätten och det att ha tillgång till kunskap.
Fisseha-Tsion Menghistu vill ha en konkret mångfacetterad dialog. Han tycker att det talas mycket om den men att det inte finns någon substans i det som sägs.
– Ibland känner jag att de människor som driver företag har väldigt lite insikt i mänskliga rättigheter, samtidigt som de hävdar att de har det, säger han och understryker skillnaden mellan länder med och utan pengar. De som har pengar har ofta liten förståelse för dem som inte har.
På frågan om hur det står till med Internetfriheten i Etiopien svarar Fisseha-Tsion Menghistu lite undvikande att han själv har varit flykting från diktaturen i Etiopien under trettio år av sitt liv och alltså vet vad det innebär att leva utan mänskliga rättigheter. Sedan för han in samtalet på Ericssons affärer med Syrien:
– Företag är ofta sparsamma med sanningen. När de sedan konfronteras med konkreta bevis blir de nervösa. Det sociala företagsansvaret är inte integrerat i vinstmodellen. Bara vinsten.
Han menar att det är tre intressesfärer som måste kombineras för att världen ska fungera: vinst, människor och planet. Och det inte bara på pappret.

Försöker återigen komma in på Etiopien men allt Fisseha-Tsion Menghistu vill säga att han tidigare varit på flykt eftersom han var motståndare till diktaturen. Han avslutar det samtalsämnet med att understryka att när det gäller frågor kring Internet och mänskliga rättigheter har Afrika mycket arbete framför sig:
– Människor från utvecklade länder talar om tillgång till Internet, men människor i utvecklingsländerna har inte tillgång till infrastruktur överhuvudtaget.
Återigen kommer han in på de stora skillnaderna i diskussionen kring Internetfrihet som finns mellan länder med och utan ekonomiska resurser. Så kallade ”utvecklade” och ”utvecklings”:
Istället för att formulera dessa slogans så tycker Fisseha-Tsion Menghistu att de länder som har borde lyssna på dem som inte har – det är ju de själva som bäst vet vad som behöver göras, vilka problem som behöver lösas:
– Vi behöver allvar. Jag är utled på slogans. Jag tror inte på dem. Jag vill ha handling. Internet kan främja demokrati, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter men du måste veta hur du ska använda det. Jag vill gå från tal till handling, från slogans till implementering.

Teet är urdrucket, det blir bråttom in på nästa seminarium: managing the balance of freedom and security in a digital world, att hantera balansen mellan frihet och säkerhet i en digital värld. Moderatorn Robert Guerra från Kanada diskuterar med representanter från bland annat Nato, den världsomfattande säkerhetsorganisationen OSCE, och svenska Netnod – dotterbolag till Stiftelsen för Telematikens utveckling.
Diskussionen blir förstås ganska högtravande. Nog är det intressant alltid, men desto mer intressant är det att läsa twitterfeeden på de stora skärmarna. Medan panelen talar sitt luddiga insatthetsspråk – mest om säkerhet och inte så mycket om frihet, utbrister de twittrande rösterna saker som att det är ”patetiskt att twitterfeeden från konferensen inte har några kritiska röster”.
Nya uppgifter om Teliasonera faller också över duken ned mot golvet. Liksom tips på var det går att hitta mer information om ”Ericssons lögner om deras roll i Syrien”.

När panelen talar om balansen mellan frihet och säkerhet ropar twitterraderna att det går att få både och – att det inte rör sig om någon motsättning utan om helt olika frågor. Dunja Mijatovic från OSCE håller med, hon tycker att de andra i panelen har talat alldeles för lite om frihet samtidigt som regeringar skapar elektroniska gardiner och ”mind walls” för att hindra sina medborgare från att delta i den globala diskussionen. Dunja Mijatovic preciserar vad som egentligen behövs:
– Mer transparens, fria medier och yttrandefrihet är vad vi vill höra från regeringarna.
På den vita skärmen säger någon: ”Som vanligt är det en del pratglada herrar här som pratar mycket men inte säger så mycket.” Dunja Mijatovic säger att vi måste sluta leva i en bubbla där vi tror att vi är skyddade, hon talar då om allmänheten.

En av åhörarna, en kvinna från Iran, boende i Tyskland, undrar hur den pågående diskussionen kan vara användbar för folket i Iran. En man från Kina påminner om sitt land, att det är frånvarande i den här debatten. Han säger: China is watching you! Kina ser er.
Twitterfeeden reagerar omedelbart: ”Kina har vetorätt i FN.”
Paneldeltagaren från Libyen fick förhinder och kunde inte komma.

Efter lunchen strosar chefen för Kroatiens kulturdepartement, Jasminka Draženović, i vårsolen mot nästa seminarium. Hon är enbart positiv till hela tillställningen:
– Eftersom Kroatien kommer är på väg att bli medlem i EU så är det viktigt att vi deltar i sådant här. Det är väldigt konstruktivt och ett stort stöd för länder som har problem. Att vi påminns om att vi är en värld.
I Kroatien handlar Internetdiskussionerna mest om att nå ut med bredband till landsbygden. Jasminka Draženović menar att endast 50 procent av befolkningen har tillgång till Internet.
– Vi har en öppen marknad i Kroatien och vi sätter värde på alla EU-lagar, alla demokratiska delar, säger hon och tillägger att den svenska gästfriheten är underbar och att stadshuset är helt fantastiskt.

Dorothy Okello har dagen innan suttit i panelen under ett samtal med titeln ”Social media is fast – social change is slow”, sociala medier är snabba, social förändring långsam. Nu förser hon sig med smågodis inför nästa debatt.
Som grundare av Women of Uganda Network – ett nätverk som stödjer användandet av informations- och kommunikationsteknologier bland de ugandiska kvinnorna – tycker Dorothy Okello att konferensen har varit givande med sin blandning av perspektiv och aspekter. När det gäller situationen i Uganda är det återigen tillgången som är första prioritet:
– Jag skulle kunna säga till dig att Internet inte är fritt i Uganda, men när vi bara har 30 000 Facebookanvändare av 30 miljoner invånare så ligger mitt fokus främst på att skapa tillgång.
Även om landet har få Internetanvändare tycker Dorothy Okello att det är viktigt att delta i konferensen. Hon vill skapa medvetenhet om hur människor ska använda Internet. Tycker att det borde krävas någon form av körkort så att människor inte blir så förvånade varje gång deras privata material sprider sig utom deras kontroll:
– De lägger ut informationen utan att förstå att den blir allmängods.
Hon fäller upp datorn, tar en godis och så börjar nästa seminarium.
Text och foto: Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.