Aggression under ytan

Klagenfurt ligger i Kärnten. Kärnten ligger i södra Österrike. “Här värnar vi om de gamla värdena” står det på påsknumret av den lokala tidningen. En blond, nytvättad kärnfamilj – man, kvinna, son, dotter – ler mot kameran. Alla blonda. Normen är satt. Men vi går bakom den och letar upp en plats där det finns posters för dragkingpartyn.
Vi letar upp en feminist.
Snön ligger fortfarande kvar på Karawankenbergens toppar, men längs Sterneckstraße står körsbärsträden i full blom, vitrosa blad singlar mot marken. Vi befinner oss i Klagenfurt. Bakom bergen finns Slovenien. Till Italien är det bara någon timmes bilresa. Det är annandag påsk och staden vilar upp sig. Solens morgonstrålar slickar vänligt de gamla stenhusen.
Ett av husen på Sterneckstraße tillhör stadens universitet. På andra våningen sitter Viktorija Ratković. För trettio år sedan föddes hon i staden Sisak i Kroatien. Kriget gjorde att hon hamnade i Österrike. Efter studier i media- och kommunikationsvetenskap är hon nu ledare för Centrum för kvinno- och genusforskning vid Alpen-Adria-Universität.
Det höga fönstret står öppet i Viktorija Ratković’ kontor. På väggarna hänger egenhändigt broderade tavlor med radikala budskap, sida vid sida med porträtt av inspirationskällor. Frida Kahlo ser snett ner på en röd text mot grön bakgrund: ”I’ll be a post-feminist in a post-patriarchy.” Jag kommer att vara en post-feminist i ett post-patriarkat.
Samtalet kan börja.
Alltså: hur är läget för feminismen i Österrike? Är det som i Sverige; backlash, hatkampanjer på och utanför nätet, och argumentet att feminismen inte behövs längre eftersom vi har uppnått jämställdhet?
Delvis.
– Den dominerande synen verkar vara att feminism inte behövs längre eftersom kvinnor har samma rättigheter som män. Den enda frågan som diskuteras om och om igen är den om lika lön. Ibland tar media också upp bristen på offentligt finansierad barnomsorg, säger Viktorija Ratković som menar att de flesta österrikare nog skulle svara just löner och barnomsorg om de fick frågan om vad feminism handlar om. Samtidigt, tillägger hon, skulle de hävda att det antingen är kvinnornas eget fel att det ser ut som det gör, därför att de inte kräver mer pengar, eller att kvinnor, i egenskap av att vara just kvinnor, egentligen inte vill arbeta heltid och låta andra ta hand om deras barn:
– Den tyska termen ”Rabenmutter” används ofta i dessa diskussioner och betydelsen är då att kvinnor som prioriterar sitt yrke är dåliga mödrar.
Rabenmutter betyder korpmoder.
Viktorija Ratković berättar att en annan återkommande ståndpunkt är den att viss feminism är okej men att det inte får bli för mycket, att kvinnor redan kräver alldeles för mycket och att deras krav håller på att bli löjeväckande. Hon tar som exempel den hetsiga debatt som förra året omgav ett litet tillägg till den österrikiska nationalsången. ”Och döttrar” skulle avsluta raderna om Österrike som hemland för framstående söner.
– Jag tror att det finns mycket aggression gentemot feminister i Österrike idag som inte visas offentligt eftersom sådant beteende inte skulle accepteras. Istället används mer subtila metoder, ofta på ett personligt plan. Detta innebär till exempel att de kvinnor som kräver saker görs till åtlöje eller blir attackerade för sitt klädval. Det har bland annat hänt en frispråkig vänsterpolitiker, Ewa Glawischnig (ledaren för landets gröna parti), säger Viktorija Ratković som kan berätta att det hela gällde en kort tröja som politikern hade på sig på sitt bröllop. Det upprörande var uppenbarligen att magen syntes.

Synen på feminism och feministiska frågor hos gemene man skiljer sig stort från de frågor som diskuteras bland dem som ser sig själva som feminister, menar Viktorija Ratković.
Medan feministiska forskare fokuserar mer och mer på att diskutera kategorierna klass, etnicitet och genus, samtidigt som de tar med queerfrågor i resonemanget, fortsätter media att fokusera på lönerna och barnomsorgen. Något som kritiserats av feministerna eftersom det i hög grad speglar det nyliberala tänkandet och därför bara ser emancipationen ur en ekonomisk synvinkel.
Viktorija Ratković tar också upp de feministiska initiativ och grupper som belyser behovet av solidaritet och samarbete mellan olika marginaliserade grupper, försöker visa på de effekter som den ekonomiska krisen har på dessa grupper, och samtidigt pekar på alternativa lösningar.

När vi lämnar de generella tankegångarna och kommer in på länet Kärnten mer specifikt har Viktoria Ratković ett ord för situationen när det gäller genusfrågor: dystert. Hon berättar om hur den nuvarande ledaren för styret i Kärnten, Gerhard Dörfler – ideologisk efterträdare till högerpolitikern Jörg Haider – orsakade diskussioner kring genusfrågor 2009 när han hävdade att kvinnor är alldeles för känsliga för politik och borde fokusera mycket mer på sina barn istället för att ”jaga efter pengar”. Den typen av synsätt avspeglas i politiken:
– Idag är benägenhet stor att skära ner på offentlig finansiering när det gäller kvinnofrågor – något som man rättfärdigar med den ekonomiska krisen – liksom på att skifta omsorgsarbete tillbaka till den privata sfären, framförallt när det gäller äldre och funktionshindrade människor.

Hur är det då att som Viktoria Ratković arbeta med dessa frågor i det samhällsklimat som hon beskriver? Eftersom hon jobbar på universitet menar hon att det är där hon har bäst insyn:
– De flesta studenterna har hört om feminism innan de går kurser i genusstudier, säger hon och förklarar att genusstudier är ett måste i de flesta kursplaner enligt universitetets lag, innan hon fortsätter:
– Men eftersom den allmänna uppfattningen om feminism för det mesta är negativ, så tar det ganska mycket tid att reda ut alla missuppfattningar och stereotyper. Det kan också bli väldigt emotionellt att diskutera genusfrågor eftersom vissa studenter börjar reflektera över sin uppväxt och de hinder de troligtvis kommer att möta i sitt liv. Jag har också märkt att studenter som har upplevt diskriminering är mer öppna för dessa frågor än de som fortfarande tror att de kan lyckas med sitt liv bara de försöker tillräckligt mycket.

Så, förutom frågorna om lika lön och barnomsorg är genusdebatten i Österrike alltså inte särskilt mycket att hänga i julgranen, åtminstone inte enligt Viktoria Ratković. Ibland kan den dock lyftas några snäpp av att något speciellt händer, menar hon:
– Till exempel när Alfons Haider, en känd, öppet homosexuell, österrikisk TV-värd, 2011 meddelade att han skulle dansa med en man i Österrikes mest populära TV-program, “Dancing Stars”. Debattens främsta bränsle då var den tidigare rallyföraren Niki Laudas kommentar att män som dansar med män inte är en del av ”de goda traditionerna i vår kultur”. Lauda bad senare om ursäkt för sina ord, förmodligen på grund av att den allmänna opinionen lutade åt Alfons Haider.

Det är fortfarande alldeles tyst i korridoren utanför kontoret. Det öppna fönstret vetter mot en lugn trädgård. En kastanj sträcker grenarna mot oss. Ekorrarna brukar hålla till i trädet. Idag hör vi bara koltrasten som sitter på en naken gren. Viktoria Ratković måste se till att göra lite nytta av att hon gått till arbetet på en helgdag. Hon har texter att skriva. Vi tar adjö på österrikiskt vis; två kindpussar och ”Ciao, Baba!” Går längs körsbärsallén, viker av på en tvärgata, hamnar i solen.

Text och foto: Emma Lundström

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.