80-tal. En dag på jobbet

10 april 2012

Kultur, Kulturkrönika

Det är år 1984 och i Valleviken på Gotlands östra kust ligger en båt förtöjd. I båten finns det förpackningar med chokladdryck och tysk omslagstext. Men texten stämmer inte med innehållet. Lars Lundström minns tiden som smugglare av tryckeriutrustning och trycksaker till den fackliga rörelsen Solidaritet i Polen.

Vaknar i min koj. Luktar det inte rök? Snabbt upp på däck. Längre bort längs kajen brinner det i en pråm. Jaha, hur ska jag nu bete mig? Larma brandkår och polis? Men jag borde ju inte vara här och invänta två polacker med hemlig utrustning inom militärt skyddsområde. Hur hamnade jag i detta?

Strejken i Polen 1980 hade blixtsnabbt spritt sig över hela landet. Liksom nu i Nordafrika var matpriser och totalitär diktatur utlösande orsaker. Vid Polens största arbetsplats, Leningradvarvet i Gdansk, låser arbetarna in sig och kräver TV-sända direktförhandlingar med regeringen. De vill bland annat ha höjd lön, kortare arbetstid, strejkrätt och rätt att bilda fackföreningar, att censuren avskaffas och politiska fångar friges. Fackföreningsrörelsen Solidaritet får brett stöd och har snart tre miljoner medlemmar.
Strejkledaren Lech Walesa skulle tio år senare väljas till president. Men låt oss inte gå händelserna i förväg.

Efter stora inledande framgångar förbjuds Solidaritet 1981 när Sovjet hotar invadera Polen. Tiotusentals medlemmar fängslas och rörelsen tvingas under jorden. En rad olika kampformer utvecklas, inte minst underjordisk press och informationsspridning. Men var få tag i tryckpressar? Regimen är nu så misstänksam mot det fria ordet att den till och med förbjuder manglar. Varför? Ja, man vet att de kan användas för att dra ut enkla tryckprodukter. Så rädd kan en totalitär regim bli.
Vem kan man lita på?
Nu sätts den internationella solidariteten på prov. I specialbyggda folkvagnsbussar med lönnfack smugglas små tryckpressar in i landet. 1983 läcker denna organisation på något mycket obehagligt sätt och avslöjas. Det finns uppenbart angivare i systemet som nu helt måste ersättas.

Det är i det läget som Valleviken kommer in. Över havet kan en ny transportled byggas. Men den måste denna gång vara ”vattentät”. Vilka kan man lita på? Inte vänsterpartiet som odlar sina goda kontakter med det sovjetiska kommunistpartiet och med kommunistpartierna i Östeuropa i stort sett ända fram till 1989 när Berlinmuren faller.
Sebastian Lindén och jag har inga sådana band. Vi sympatiserar sedan länge med den vänsteropposition som sedan 20-talet bekämpat den ryska revolutionens förödande urartning. Utan att väcka misstankar måste vi nu få tag i en lämplig båt. Det är därför som vi sitter hemma hos Lasse Ljung i Valleviken och drar vår förberedda historia.
Sebastian, som vi framställer som finsk miljonär, umgås med planer att upprätta turisttrafik mellan Gotland och Baltikum. Han har kontaktat mig som gotlänning för att sondera terrängen. Har inte Ljung en båt som skulle kunna hyras för ändamålet? Jo, det har Ljung, en förträfflig och sjöduglig tvåmastare, Petard. Under ömsesidig välvilja sitter vi nu här och gör upp affären. Alla håller god min men vem tror egentligen på vem?

Sebastian är som klippt och skuren för detta uppdrag. Världsmedborgare och säker seglare, praktiskt taget uppvuxen i båt. Hans konstnärsmor kunde placera alla barnen på rad i snipan och ge sig ut att segla i natten. Hon hade seglat med och konstnärligt gestaltat de stora åländska segelbarkarna på vetetraden till Australien. Med Sebastian ombord kunde man känna sig lugn. Till min sorg fick jag för några år sedan veta att han hittats drunknad i den åländska skärgården. Hur kunde det hända?
Men i Valleviken är vi nu lätt paranoida och inte helt säkra på att vi trots allt inte är observerade. Går därför på natten ut på provtur med Petard. Ingen kontrollerar oss och vi återvänder. Än så länge allt väl. För att lugna ner mig gör jag min Tai-chi i den tidiga morgonen vid hamnen. Sebastian möter polackerna.

Solidaritets representanter har vi träffat i Stockholm och bestämt ett första rendezvous till havs. Tryckeriutrustning och informationsmaterial fraktas per bil till Gotland i plastsäckar. Från polska kusten där det finns livaktiga segelklubbar utgår familjeseglare som hoppas kunna slippa ut – och in igen. På en bestämd position till havs ska vi mötas. Lasten stuvas i gummibåt för att möjliggöra överföring i grövre sjö. Ett rep kastas över till den polska båten som halar in och gömmer materialet ombord så gott det går. Så är planen.
Men vi har inte tänkt på att Valleviken ligger inom militärt skyddsområde och är förbjudet för utlänningar att besöka. Eller tänkte vi att med fräckhet kommer man långt? Vi hade dock inte kunnat förutse den täta dimma som nu sveper in norra Gotland i ett ogenomträngligt töcken. Sebastian och polackerna försvinner. De är helt enkelt totalt vilse någonstans på ön.
Nu har jag förlorat en finsk seglare, två polacker och en massa hemlig utrustning inom militärt skyddsområde. Och det brinner i hamnen. Ser inte riktigt bra ut detta.

Men bitarna faller småningom på plats. Vi stuvar polacker och säckar och ger oss ut till havs för att hinna fram i tid. På förutbestämd position dyker det småningom upp en sliten men sjöduglig havskryssare med en hel familj ombord. Gummijollen förs över, lastas ur och repet kastat tillbaka till oss. En av våra polacker har omtänksamt tagit med chokladkakor till barnen i den mötande seglaren. Vad minns dessa barn idag?
Under segling tillbaka mot gotländska kusten styr ett snabbgående kustbevakningsfartyg ner mot oss. Men inget händer. De ville kanske bara lokalisera vilken seglare det är fråga om. Den polska båten är nu långt borta. Men vad visste egentligen kustbevakningen? Såg de genom fingrarna?
Så tornar en oroande molnfront snabbt upp sig och ett storslaget åskoväder bryter ut. En plötslig jipp sveper mina kära guldbågade överbord. De försvinner i djupet. Sebastian säger åt mig att inte stå så nära masten. Den är av metall. Blixtarna fräser nu runt om.

Lars Lundström

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.