”Marxister – idag dör ni!”

30 april 2012

Fokus, Förstasidan, Nyheter

Anders Behring Breivik är en fascist och bara utifrån den utgångspunkten kan man förstå vad vad han har gjort och varför. Men är han ett ensamt sista eko som dröjt sig kvar från trettio­talet, eller en förvarning om en mörkare framtid?

Ja, god dag, mitt namn är kommendör Anders Behring Breivik i den norska antikommunistiska motståndsrörelsen”, säger massmördaren på Utöya med lugn och självsäker stämma när han ringer till polisen: ”Jag har slutfört min operation, så jag vill överlämna mig.”
Han beskriver sig själv som ”antikommunist”, ”norsk patriot” och ”militant nationalist”. Han är inte nazist säger han, för han är inte antisemit, även om han förklarar vid rättegången att han övervägde att fästa ett hakkors på sin hemgjorda uniform inför attentatet, och han har beklagat att allt sedan 1945 har personer som Adolf Hitler smutskastats av ”kulturmarxister” och liberaler.

Sedan 1945 är det just dessa ”kulturmarxistiska landsförrädare” som styr i Norge menar Breivik. Ett land som efter decennier av demokratiska reformer, kamp för att förbättra rättigheterna för arbetare och kvinnor, samt en viss invandring från fattiga och krigshärjade länder, har upphört att vara den romantiserade 1800-talsnationalstat som Breivik och andra reaktionärer drömmer tillbaka till. Om den någonsin har funnits.
”Marxister, idag dör ni!” skriker Breivik när han massavrättade de unga socialdemokraterna på Utöya, vilket han stolt berättar om i rättsalen. (Ett citat som inte direkt har fått någon masspridning i borgerliga tidningar.)
Precis som Hitler ser Breivik ingen skillnad på socialdemokrater och kommunister. Alla arbetarrörelsens representanter är ”marxister”, och marxisterna var enligt Hitler agenter för ”Judebolsjevismen”. För den moderna fascisten Breivik (och hans åsiktsfränder i de högerpopulistiska partierna som vuxit allt starkare i Europa de senaste åren) är det inte judarna utan muslimerna som är den nya rasfienden och hotet mot det etniska fosterlandet. Islam och muslimerna har importerats hit av ”marxisterna” – (men är inte marxismen i sin kärna ateistisk?) – för att försvaga den renrasiga nordiska kulturen, enligt Breivik.
”Vad förrädarna, det vill säga kulturmarxisterna, feministerna, socialdemokraterna och (de vänstervridna) journalisterna har för motiv för att kollaborera med (islamisterna) och arbeta för sin egen undergång har visserligen aldrig
riktigt framgått” påpekar Jan Guillou i en krönika i Aftonbladet (22/4).

Breivik är fascist – inte nazist i ordets sanna betydelse eftersom antisemitismen är den viktigaste ingrediensen i den nazistiska varianten av fascismen, en antisemitism som Breivik alltså inte delar: ”Jag har varit emot Palestina sedan jag var 15 år” förklarar han sitt stöd för Israel.
Men Breivik är fascist, och bara utifrån den utgångspunkten kan man förstå vad han har gjort och varför. Fascismen, den mest våldsamma och reaktionära av de borgerliga ideologierna, är i sitt väsen ultranationalistisk och rasistisk, men huvudfienden är arbetarrörelsen, både dess reformistiska (socialdemokratiska) och revolutionära (kommunistiska) organisationer, ska krossas med skoningslös vit terror (som i Finland 1918, Ungern 1919, Italien på 1920-talet, och Tyskland och Spanien på 1930-talet).
”Marxister, idag dör ni!” säger Breivik och skjuter ihjäl 69 människor på Utöya. ”Jag ville inte döda 69, jag ville döda alla 600 på ön” säger han sedan kallt i rätten och förklarar att de han mördade, som i många fall var under 18 år, inte var några barn eftersom de var medvetna politiska aktivister på ett socialistiskt sommarläger.
Bland strömmen av de artiklar om Breivikrättegången i mainstream-media, som huvudsakligen fokuserar på snaskiga detaljer om själva våldshandlingarna utan att djupare försöka förklara vad som drev Breivik till dem, har ändå ett par vettiga analyser trängt igenom.

En av dem är historikern Henrik Arnstad i en debattartikel på Dagens Nyheters kultursidor (20/4): ”Fascismen är en politisk ideologi som går att förklara, inte en psykisk sjukdom. Med kunskap om fascismens idévärld blir Anders Breiviks massmord logiskt och begripligt. Det blir även hans beteende i rätten, som annars ter sig patologiskt” skriver Henrik Arnstad och fortsätter:
”Om vi förstår Breiviks övertygelse förstår vi också varför han ler i rätten, varför han ’vägrar att förstå vad han gjort’ som det felakigt heter i pressen. Verkligheten är motsatsen; Breivik ler därför att han mycket väl förstår vad han har gjort. Han har genomfört det vackraste en fascist kan göra: Handlingen! Via sina massmord har Breivik allvarligt skadeskjutit de yngre ’landsförrädarna’ inom den norska ’marxismen’, framtidens norska socialdemokratiska ledare är med stor sannolikhet döda. Partiet är svårt skadat. Breivik har vunnit. Därför ler han.”.

Breivik skiljer sig från de vanliga skinnskallarna genom att han är mer disciplinerad och organiserad. När en ”vanlig” fascist slår ihjäl en invandrare, bög eller fackföreningsaktivist (vilket ju sker med jämna mellanrum) så får det ingen större uppmärksamhet. Hade Breivik också ”bara” skjutit en eller ett par socialdemokrater i någon partilokal skulle han inte ha fått så stor uppmärksamhet. Men han lyckades massmörda nästan 80 politiska motståndare i två välplanerade terrordåd.
Breivik berättar också i rätten om alternativa attentat som inte blev genomförda, däribland att han funderat på att attackera ett förstamajtåg i Oslo och döda tusentals ”kulturmarxister”.
Antalet döda på Utöya gör att det närmast påminner om en pubertal amerikansk skolskjutning, och det är därför många hellre vill se Utöyamassakern som just någonting i den stilen, istället för en politisk aktion. (Däribland de norska rättspsykologer som gjorde den första bedömningen av Breivik där de menade att han var schizofren paranoid). Det skulle vara så mycket lättare.

”Det är terroristen Breiviks gärningar som gör honom unik, inte hans ideologi. Men eftersom hans gärningar, de som nu mord efter mord avhandlas i tingsrätten i Oslo, är så extremt ovanliga uppstår en politisk synvilla. Det ser ut som om hans politiska övertygelse, den som motiverade massmord, också skulle vara extremt ovanlig” skriver Jan Guillou, och pekar på släktskapet mellan Breiviks och till exempel Sverigedemokraternas världsuppfattning.
Men Breivik är inte bara besläktad med den extrema fascisthögern och de kostymklädda högerpopulisterna. Hans idéer har haft medvind och vuxit i den helt vardagliga borgerliga högervind som blåst och blåser allt starkare genom Europa sedan länge.
”Breiviks idévärld utgör ett fantiserat koncentrat av de senaste trettio årens högeroffensiv mot jämlikhet och välfärdsstater, av 1980-talets kalla krig mot kommunismen, Samuel Huntingtons ’civilisationernas kamp’ mot islam på 90-talet och 2000-talets ’kriget mot terrorismen’. Han var en kristen kulturkonservativ antiislamist, diplomatson och datakonsult som avskydde feminism och kulturmarxism på närmast ordinärt sätt i dagens nykonservativa kretsar”, skriver samtidshistorikerna Håkan Blomqvist och Kjell Östberg på Aftonbladet Kultur (23/4)

”Breivik ingår i en lång idépolitisk tradition” skriver också Göran Greider i Dala-Demokraten (18/4): ”I sin kritik av mångkulturalismen söker han stöd i uttalanden av högerpolitiker som Sarkozy, Merkel och Cameron, och sina fiender söker han i allt vad arbetarrörelse och vänster står för.”
Men som en ”handlingens man” är Anders Behring Breivik felplacerad i tiden. Det betyder nödvändigtvis inte att han kommit ”för sent”, att han skulle vara ett sista kvardröjande eko från trettiotalet.
Det kan i värsta fall vara så att han har kommit ”för tidigt”, att han är en förvarning om en skoningslös militant fascism som kan komma att bli allt vanligare i framtiden i takt med att kapitalismens ekonomiska och politiska kris fördjupas.
Per Leander

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.