Vem var Helen Keller?

08 mars 2012

Böcker, Förstasidan, Kultur

En av världens mest kända kvinnor – på 1950-talet. Numera i stort sett bortglömd, utom i sitt hemland USA. Hon ägnade årtionden av sitt liv åt att fara jorden runt och tala till hundratusentals människor för att stödja döva och blinda. Hon hette Helen Keller och hon var själv döv och blind. Förra året kom Helen Kellers värld av Bo Renberg. En bok som ger helt nya insikter i vem denna märkliga kvinna var. Bland annat revolutionär marxist.

I början av 60-talet gick pjäsen Miraklet på Vasan i Stockholm. Den var en internationell succé och ett par år senare blev den en Oscarsbelönad film.
Den som såg pjäsen då minns en enda scen. Året är 1887, platsen sydstaten Alabama. Den sjuåriga flickan, blind och döv efter en sjukdom vid ett och ett halvt års ålder, är bortskämd och våldsam när hon inte genast får det hon vill ha. Hon kan visa med gester vad hon vill, men inte kommunicera. Den nya lärarinnan, den tjugoåriga Anne Sullivan, får kämpa med det besvärliga barnet för att försöka lära henne något alls.
I den centrala scenen står Anne vid pumpen på gården och spolar vatten över Helens hand, samtidigt som hon ivrigt formar tecknet för vatten – med handalfabetet – i Helens andra hand.
Det är då ”miraklet” sker. Flickan som inte har något språk, inga ord, stelnar till och tappar muggen. Plötsligt förstår hon. Inte bara att tecknet betyder vatten, det har hon redan förstått, hon förstår att detta är ett ord, och att det finns fler ord.
Det är utgångspunkten för en svindlande utveckling. Flickan som bara sparkade och slog tog så småningom examen vid Harvards annex för kvinnor, Radcliffe. Då hade hon i förberedande skolor läst aritmetik, geografi, fysik, historia, latin, franska och tyska. Hon kunde både läsa och skriva språken.

Gick det verkligen till så som i pjäsen när Helen Keller fick sitt första riktiga ord? Ja, enligt henne själv gjorde det faktiskt det. Hon skrev nämligen tretton böcker senare i livet, bland annat självbiografier.
Och hur kunde en ung kvinna som enbart kommunicerade med hjälp av sina händer gå på college och dessutom skriva böcker, hålla tal för folkmassor över hela världen, skriva tidningsartiklar, gå med i Socialist Party, begära nåd för Joe Hill hos president Wilson…?
Förklaringen är Anne Sullivan. Med Helen Kellers egna ord som Bo Renberg citerar: ”She made every word vibrant to my mind. I hennes fingrar levde alla ord, de ringde, porlade, dansade, sorlade, brusade.”

Anne Sullivan var på sitt sätt lika märklig som Helen Keller. När hon kom till överklasshemmet i Alabama hade hon hunnit växa upp på ett fasansfullt fattighus, haft turen att få komma till en blindskola i Boston – hon var själv synskadad – och lärt sig läsa vid fjorton års ålder. Hon ansågs bråkig och envis men tog examen som bäst i avgångsklassen.
När hon slutade skolan fick hon erbjudandet att vara lärare åt sjuåriga Helen Keller. Hon hade inte mycket att välja på. Hon kunde handalfabetet som kunde användas för dövblinda, hon älskade språk och litteratur och hade ingen pedagogisk utbildning alls.
Hon uppfann sin egen metod. Hon skulle behandla flickan som ett normalt barn, men med oändligt tålamod, alltid utgå från Helens egna intressen, alltid använda hela meningar, inget barnspråk och så vidare. Det här var radikala idéer och de gav fantastiska resultat. När Helen efter några månader frågade: vad är ”tänka”, vad är ”färg”, vad är ”kärlek”? förklarade Anne, berättade, använde liknelser. Hon tröttnade aldrig.
Senare skulle den världsberömda läkaren Maria Montessori som utformade den pedagogiska Montessorimetoden säga att den unga Anne Sullivan var den verkliga pionjären på området. Hon hade på egen hand kommit fram till idéer som mycket liknade Montessoris.

Anne Sullivan skulle komma att stå vid Helen Kellers sida resten av sitt liv. Hon dog 1936 medan Helen levde ända till 1968. Och givetvis var det hon som satt bredvid Helen i alla klassrum och tolkade allt lärarna och eleverna sa, och tolkade Helens inlägg i diskussionerna. På kvällarna satt hon och tolkade anteckningar och läroböcker (om de inte fanns i Braille och det var inte många) och hjälpte Helen att skriva uppsatser.
Bo Renberg har en hemsk liten mening: ”…/Helen/ hade tillräckliga bekymmer med de modeller av geometriska figurer som Annie knåpade ihop av brädbitar, spik och ståltråd.”
Anne tyckte inte om matematik och var inte bra på det, men gav hon upp?

Helen Keller tog sin examen vid 24 år som den första dövblinda personen någonsin, och gav samtidigt ut sin första bok. Hon var född 1880 och skulle leva till 88 års ålder, ständigt upptagen, ständigt på resande fot, ständigt tänkande, skrivande och talande. Hon – och Anne Sullivan – blev tidigt kända för den stora allmänheten, och Helen blev så småningom en sorts symbol för många, för förmågan att överleva och finna mening i livet.
Det är omöjligt att teckna en snabb bild av hennes roll i fortsättningen. Men vad som så småningom sopades under mattan – hennes barndomshem blev nationellt minnesmärke – är att hon som mycket ung blev övertygad marxist och tillbringade en rad år på 1910-20-talen åt politisk agitation, ”som revolutionär socialist, som radikal feminist och som antikrigsaktivist” skriver Bo Renberg. Anne Sullivan var inte intresserad av politik men det var Helen, och Anne fick förstås tolka en rad böcker, Marx, Engels, Kautsky, Liebknecht, Luxemburg, Kropotkin och så vidare; som alltid läste sig Helen till sina övertygelser.
Det var Harvardläraren John Macy som förde in henne i sina kretsar. Han umgicks bland annat med John Reed (Tio dagar som skakade världen), Emma Goldmann, Upton Sinclair och Max Eastman.
Helen gick med i Socialist Party 1909. (Det var Anne, inte intresserad av politik, som gifte sig med John Macy.)

Så småningom måste Helen tänka på att försörja sig och Anne Sullivan. American Foundation for the Blind anställde båda två 1924, och det betydde att Helen Keller blev ambassadör för organisationen, och senare praktiskt taget för sitt land under många årtionden. Det var kanske inte det hon helst hade velat, men som vanligt hade hon knappast något val. Hon var mer intresserad av politik, och var kluven till välgörenhet, eftersom hon ansåg att det var samhällets sak att ta hand om fattiga och handikappade.

Bo Renberg berättar att han stött på Helen Keller i samband med sitt intresse för relationen mellan tänkande och språk. Han var verksam vid Institutionen för språk och kultur vid Luleå tekniska universitet, och det var i Lev Vygotskijs Tänkande och språk från 1934 som Keller nämndes.
Helen Keller berättar själv att det var språket som väckte hennes medvetande till liv. Bo Renberg skriver att filosofen Wittgenstein och språkteoretikern Bachtin också är till bra hjälp när man vill förstå Helen Keller – och tvärtom.
Vygotskij, Wittgenstein, Bachtin, tre underliga feer vid Helens vagga. Hur tog språket form i Helen Keller?
Och läs Helen Kellers värld. Det här var bara en kortkortversion av en – två! – starka och kämpande kvinnors liv.
Gunvor Karlström

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.