Trovärdighetens gungfly

20 mars 2012

Förstasidan, Kultur

Asylrätt. Låter det torrt och tråkigt? Det är det inte. Det är brännhett. Det handlar om människors liv. Det handlar om rättshaveri – om ett maskineri där trovärdigheten i varje enskild människas berättelse bedöms godtyckligt och Migrationsöverdomstolen ignorerar sin bevisbörda – allt bevisansvar ligger hos den som flytt. Men vem tänker på att samla bevis när enda möjligheten att rädda livet är att fly hals över huvud?

Advokaten Sten De Geer har arbetat med asylrättsfrågor i 33 år. Han har arbetat som offentligt biträde och ombud i flykting- och asylärenden, och hjälpt Vänsterpartiet att skriva motioner när det gäller flyktingpolitik. I tisdags deltog han tillsammans med Simon Andersson, doktorand och lärare i migrationsrätt vid Stockholms universitet, i Etikkommissionens seminarium ”Asylrätten – politik eller en mänsklig rättighet?”

Sten De Geer kan berätta om hur det var innan 1992, på den tiden då regeringen formellt sett avgjorde varje ärende på 30 till 45 sekunder. Sedan kom Utlänningsnämnden som skärpte lagstiftningen rejält och drog åt tumskruvarna allt mer:
– En standardteknik var denna: du har visserligen blivit våldtagen på polisstationen på grund av din politiska verksamhet men eftersom det är förbjudet att våldta för poliser i det land du kommer ifrån så är det ett vanligt brott som du ska anmäla på stationen intill.
Alltså avslag.
Besluten byggde på hemlig landinformation och ofta löd formuleringen: ”enligt vad som är känt för nämnden”. När den landinformationen läckte kunde det visa sig att till exempel homosexuella skickades tillbaka till våld och död därför att nämnden hade läst en rapport som meddelade att homosexuella ambassadörer inte hade några problem i landet i fråga.
Efter en tioårig kamp med krav på nedläggning bestämdes det att förvaltningsdomstolarna skulle ta över asylarbetet. Förhoppningen var att godtyckligheten skulle minska. Men med facit i hand menar Sten De Geer att det inte blev så lyckat.

En positiv utveckling är i alla fall att det går att åberopa Europakonventionens artikel tre om att människor inte får skickas tillbaka om de riskerar att utsättas för grym och omänsklig behandling och tortyr. Det är bara det att fallen haglar in och det inte finns någon chans i världen att domstolen ska kunna behandla alla. Ändå har Sverige hunnit fällas 19 gånger för att ha brutit mot artikel tre.
Sten De Geer tycker inte alls att det är konstigt att barn med uppgivenhetssymptom – så kallade apatiska flyktingbarn – ökar i Sverige:
– Det står i direkt korrelation med hårdare praxis. Ju mer bifallsprocenten sjönk desto fler apatiska barn. Det är inget märkligt med det. Sedan 1997 är det dessutom i princip omöjligt för vuxna barn (som fått asyl i Sverige) att få hit sina gamla föräldrar. Sten De Geer har svårt att förstå hur varje regering kan vara nöjd med den bestämmelsen och låta den vara kvar.

Sedan förvaltningsdomstolarna tog över utlänningsnämndens arbete har det successivt blivit värre för de asylsökande. När reformen skulle genomföras beräknades det att antalet muntliga förhandlingar skulle ligga på 85 procent. I början låg siffran på 50 procent och idag är den nere på 25 procent. De asylsökande får aldrig ens möta dem som fattar besluten, se dem i ögonen och säga sitt. Sedan har vi EU:s allt högre murar:
– Det är oerhört svårt att ta sig in legalt i EU eftersom man inte har visum. Detta leder till utestängning även av dem som har skyddsbehov, säger Sten De Geer som menar att EU-länderna har väldigt lätt för att samarbeta när det gäller att stänga folk ute, men betydligt svårare att fatta beslut som handlar om att skydda flyktingars rättigheter. Han tar upp den Kafkaliknande Dublinförordningen som innebär att asyl måste sökas i det land personen först kommer till. Därför skickas människor tillbaka till Grekland trots att omständigheterna för asylsökande där är under all kritik.

Simon Andersson var inte ens född för 33 år sedan, men han är definitivt insatt i de omfattande problemen med asylproceduren idag. Som detta att det inte längre kallas för ”humanitära skäl” utan för ”synnerligen ömmande omständigheter”, hur tolka en sådan formulering? Och detta att sjuka människor skickas tillbaka till sina hemländer med motiveringen att adekvat vård finns i landet trots att den vården aldrig når andra än den välbärgade eliten.

Varje detalj som Simon Andersson tar upp låter så orimlig. Som detta att möjligheten att få en omprövning av sitt ärende inskränkts ordentligt. Nya omständigheter måste framföras. Men när inte ens en afghansk man vars hela familj blivit mördad av en krigsherre får stanna – trots att en ny omständighet är att den polischef i Afghanistan som han blir hänvisad att anmäla morden till, är just den krigsherre som utfört dådet – vem får då stanna? Simon Andersson kallar det för en grotesk tolkning av lagen.
– Egentligen är det inte lagen som är problemet när det gäller att få asyl, det är hur lagen tolkas, själva bevisprövningen, som är problemet, säger han och förklarar principen om bevisbörda. Det räknas nämligen som en förmån att få asyl och därför måste den sökande bevisa att den har rätt till det. Hur? Vilken flyende person tänker på att samla på sig bevis? Simon Andersson är tydlig:
– Tyngdpunkten borde ligga på staten att bevisa att man har rätt att utvisa personen. Det är fel att det är den asylsökande som har bevisbördan.

Simon Andersson menar att Migrationsverket inte uppfyller utredningsbördan. Dessutom tillkommer den subjektiva trovärdighetsbedömningen. Det går inte att komma lagligt till EU utan visum, men den som söker visum får avslag eftersom personen kanske kommer att söka asyl. Därför tar sig de flesta olagligt in i EU, vilket leder till att sanningen om resvägen ofta är svår att få fram. Detta resulterar i att hela den asylsökandes berättelse avfärdas som icke trovärdig. Simon Andersson jämför med judarnas situation när de försökte fly från Nazityskland och inga länder tog emot dem. Han tillägger att trovärdigheten också bedöms utifrån om flykten verkar anmärkningsvärd:
– Det är en godtycklig bedömning som används. Hur ska man lyckas fly på ett icke anmärkningsvärt sätt?!
En annan bedömning är att berättelsen låter oklar. Vilka kidnappade dig? Vilka skickade hotbreven? Vilka våldtog dig? Att inte veta det är inte konstigt, det har inte med trovärdighet att göra, menar Simon Andersson:
– Många flyktingar har bara sin berättelse. Det är det största problemet med asylrätten idag: hur bedöma om någon är trovärdig eller inte i en domstol om man aldrig har träffat personen?

Simon Andersson har mer kritik, mycket mer, bara en sådan sak som att den asylsökande som blivit utvisad men inte skickats ut inom fyra år själv måste bevisa att det inte är personens eget fel att utvisningen inte genomförts. Det är till och med så att Migrationsöverdomstolen går emot lagstiftningen och hittar på en egen lagstiftningsvilja, menar Simon Andersson.
– Hade det inte funnits en stark rörelse för flyktingarnas rättigheter så hade praxis sett ännu värre ut, menar Sten De Geer, och Simon Andersson instämmer. Han säger att Migrationsöverdomstolen inte är en domstol utan ett politiskt organ:
– Politikerna vill inte framstå som invandrarvänliga utan hellre invandrarfientliga, för att vinna röster.
– Många tror att man dämpar främlingsfientligheten genom att ha en hårdare asylpraxis men det är tvärtom, påpekar Sten De Geer och får medhåll igen:
– Främlingsfientligheten börjar inte hos allmänheten, den politiska eliten går före och allmänheten följer. Det börjar med uttalanden från politikerna.
När samhällen är i gungning måste politikerna ha någon att skylla på. Sverige är inte bättre än övriga Europa där främlingsfientligheten underblåses uppifrån.

Text och bild:Emma Lundström

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.