Tröttsamt, tröttsamt

Melodifestivalen. Hårchocken. Att överhuvudtaget orka skriva något, igen.
Igen och igen och igen.
För trots ett totalt ointresse, när nu processen blivit så obeskrivligt, plågsamt, långtråkigt utdragen, och musiken så ohjälpligt likriktad och ointressant, så gick det ju ändå inte att komma undan musiktävlingen, på grund av den absolut mest oerhörda nyheten: en kvinna dansade med armarna i luften trots att hon hade hår i armhålorna.
Varsågod att dåna. Fall till marken i chockspasmer. Våndas över vart världen är på väg.
Eller inte.

Den är så nästan bedövande frustrerande. Denna krampartade kvinnoskräck som verkar sitta etsad i det så kallade autonoma nervsystemet på en del män. Det där nervsystemet som inte går att nå.
Hur resonerar man med en sådan man, en sån som kissar på sig och får kli i hjärnan när han ser en hårig armhåla på en kvinna? Någon form av chockterapi torde vara enda möjligheten. Eller om han bleve ohjälpeligen kär i en person som definieras som kvinna och inte tar bort något armhålehår. Annars är det nog svårt.
Mer än svårt.

För det går ju inte att undvika att bli arg, och denna ilska kommer bara att göra den armhålehårsrädda mannen ännu räddare. Hans autonoma nervsystem kommer att skrika HIGH ALERT och i panik slå på totalförsvarets hela vapenarsenal mot denna rabiata feminist som kommer här och kommer, och är arg, på lilla mannen som bara är skyldig till att i all sin rätt uttrycka sin kränkthet över att någon vågar, att någon understår sig, att någon inte verkar skämmas över att bryta mot NORMEN.
Kom igen, väx upp, skaffa ett liv, GET REAL.

Emma Lundström

, , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.