Smalare med en ny jacka?

12 mars 2012

Förstasidan, Krönika, Opinion

Krönikören: Ol Dirty Jazzy som inte alls heter så, men gärna vill ha både jobb & åsikter.
Idag har jag mött resultatet av reashopping, fula speglar, fel storlek och hets. Det är sinnessjukt.
En av mina närmsta vänner lider av syndromet ”dålig självbild”, eller ja, varenda en av mina närmsta vänner lider av dålig självbild. Det är nog den gemensamma nämnaren vi alla tjejer har, eller nej, det är fel. Det är inte bara tjejer, utan vi alla – det kvittar kön. Varenda en av mina vänner sitter och ojar sig över sina utseenden, och varenda en av dom är fin.
Jag blir lika chockad varenda gång jag hör det, för jag kan inte förstå det!
Skönhetsidealen har börjat gå över styr. När vackra människor inte kan vara nöjda över att vara vackra. När alla pratar om samma sak, samma sak om att de är tjocka, de är smala, de är långa, de är korta, håret är fult, näsan är ful, den här operationen ska göras och det här måste göras. Vänner som deppar ihop för att de missade ett träningspass. Välmåendet ligger i en timmes trampande på en cykel.

Jag kan inte komma på vad jag ska säga eller göra för att de ska känna att de duger som de är. Istället försöker jag få folk att glömma bort att de är fula, försöker få folk att skratta åt hur löjlig den här nojan är. Men jag har den själv. Varenda gång jag säger ”Det sitter bara i huvudet” eller att provrumsbelysningen är befängd, och att bara för att man helt plötsligt har storlek L i sina kläder så är man inte ful och fet, utan det är bara några naturliga pluskilon, finns tankarna om det motsatta där.

För varje gång jag säger, skriver eller tänker det här så känner jag mig som en hycklare då jag själv kan gå och stoppa fingrarna i halsen bara jag ser mig själv i en spegel. Bara jag blir fångad på bild där jag är tjock så kan jag vilja bränna sönder hela min garderob och önska att jag aldrig någonsin ätit den där kakan, eller druckit den där läsken som gjorde mig så jävla fet.
Förstår inte hur det kan bli såhär fel mellan kärleken till mat och skönhetsidealen.
Jag kan inte med det här längre. Internet och media förstörde min relation till mat, skönhet och mig själv. Fuck det här, jag vill vara Leila i Leila Bakar och vara älskad för den runda sötnöten som jag är. Av mig själv, det vill säga. Och ingen annan.

Tänker att ett samhälle där vi slutade fundera på våra kroppar, slutade fundera på valkarna där bhn sitter, eller den putande magen hade varit ett otroligt bättre samhälle. Det hade bidragit till extremt minskad konsumtion, eftersom jag tror att andra, likt mig själv, shoppar nya kläder, nya produkter för att kompensera för hur hemsk och ful man känner sig. För med en ny jacka, så känner man sig lite, lite smalare. Lite, lite bättre. För en stund.
Skulle vi sluta fundera på våra kroppar, fettet på låren, eller den där dubbelhakan som uppstår när vi slösurfar på nattens sena timmar hade vi nog haft fler människor som hade fokuserat mer på väsentliga ting.

Det här skriver jag under pseudonym. Anledningen är att jag jobbar som programledare på Sveriges Radio. Ol Dirty Jazzy. Precis som Ol Dirty Bastard, så är jag bara en bricka i spelet. Jag måste hålla mig hemlig på grund av mitt arbete. Vilket jag egentligen finner vara sjukt, men man kan inte få allt i en orättvis värld. Antingen har jag en åsikt, men inga pengar eller en massa pengar utan en åsikt. För som en f d chef sa till mig innan hon sparkade mig: ”Jag har också stått på barrikaderna och skrikit, men någonstans på vägen fick jag helt enkelt ta och växa upp.” Men jag tänker inte växa upp, tänker bara försöka att maskera mig lite bättre.

Ol Dirty Jazzy

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.