Putin på väg tillbaka

03 mars 2012

Förstasidan, Nyheter, Utrikes

Den 4 mars hålls presidentvalet i Ryssland. Vladimir Putin tänker återta posten som han tvingades lämna för fyra år sedan eftersom han inte fick sitta mer än två mandatperioder i följd. För första gången har en organiserad proteströrelse uppstått, demonstrationer är tillåtna, men det är den välbeställda medelklassen som har tröttnat på maktmissbruk och korruption, skriver Per Leander som här kommenterar läget inför det ryska valet.

Vladimir Putin var president första gången i två omgångar 2000-2008. Vid valet för fyra år sedan blev han istället premiärminister men behöll den verkliga makten över marionettpresidenten Medvedev.
Under Putins presidenttid kännetecknades hans styre av återhämtning och stabilitet efter Jeltsinepokens ekonomiska och politiska kaos som drabbade den ryska befolkningen oerhört svårt efter Sovjetunionens fall, med arbetslöshet och svält, samtidigt som en liten minoritet oligarker gjorde enorma rikedomar på privatiseringen.
Putins politiska framgångar byggde bland annat på en viss åternationalisering, framför allt av naturresurser som olja och gas, samtidigt som oligarkerna tvingades betala skatt och underordna sig staten. Genom minskad arbetslöshet, regelbunden utbetalning av löner och pensioner, och en satsning på infrastruktur och bostäder, fick Putin också ett stort stöd från befolkningen.

Putin har fortfarande höga popularitetssiffror som de flesta andra länders ledare bara kan drömma om. Men den här vintern har det för första gången i Putinepokens historia också uppträtt en organiserad proteströrelse mot honom.
Protesterna började efter parlamentsvalet i december, då det blev uppenbart att det förekommit valfusk för att säkra maktpartiet Enade Rysslands majoritet i duman. Partiet, som huvudsakligen består av byråkrater och karriärister, saknar det folkliga förtroende och stöd som Putin själv har haft, och färre bryr sig om att gå att rösta i parlamentsvalet än i presidentvalet.

Proteströrelsen som har vuxit fram sedan december är intressant som ett nytt fenomen i Ryssland, men protesternas storlek och betydelse ska inte överskattas. De som protesterar nu är inte de som har det sämst i det ryska samhället, utan den välmående medelklassen och intelligentsian. De som ser igenom och har tröttnat på makthavarnas fräckhet och på korruptionen.
Det går inte, som en del vill, att jämföra utvecklingen i Ryssland med de aktuella revolutionerna i Nordafrika och Mellanöstern. Det pågår ingen kamp på liv och död på Moskvas gator idag, som vid resningen mot Jeltsin i oktober 1993, då också runt 2000 av demonstranterna mördades av Jeltsins soldater i gatustriderna vid parlamentet och TV-tornet.

Den medelklass som nu demonstrerar har alldeles för mycket att förlora för att våga göra en riktig revolution, och så länge arbetarklassen inte ansluter sig till demonstranterna kommer putinismen inte att hotas. De ryska arbetarna skiter i nuläget i Putins maktmissbruk, så länge de har sina jobb att gå till, får sina löner utbetalda och har mat på bordet – något de inte alltid hade för tolv år sedan.
Putin har också medvetet flörtat med arbetarklassen i årets valrörelse. ”Medan den urbana medelklassen vänder sig emot honom fokuserar Putin på sin traditionella väljarbas: fabriksarbetare, bönder, statsanställda och pensionärer” skriver Moscow Times: ”Även om arbetarklassen fortsätter att stödja Putin, är det också en stor del av dem som stödjer Kommunistpartiet, vilka Putin nu försöker vinna över genom att lova hårdare beskattning av de rika.”
Samtidigt har protesterna ändå resulterat i en del förändringar. Till att börja med har demonstrationerna blivit legaliserade. Att få tillstånd att hålla demonstrationer i Ryssland var tidigare nästan helt omöjligt, med undantag för typ Kommunistpartiet på första maj.
Dessutom har alla presidentkandidater blivit utlovade lika mycket TV-tid för debatter (även om Putin fortfarande får all okritisk uppmärksamhet i den vanliga nyhetsrapporteringen), och myndigheterna har lovat att sätta upp kameror i vallokalerna och på andra sätt hävdat att man ska motarbeta valfusk.
Samtidigt har repressionen också slagit till. Härom veckan stängdes en av de sista fria radiostationerna Echo Moskvy ner. Putin har alltid motarbetat kritisk journalistik, men brukade inte bry sig om de mindre kanalerna.

Nyligen blev det också klart att presidentkandidaten Grigorij Javlinskij för det liberala partiet Jabloko nekas ställa upp i valet med hänvisning till att hans namninsamlingslistor för stöd att kandidera inte blev godkända. Javlinskij var den enda som inför valet går att beskriva som en ”vanlig politiker”.
De andra framträdande kandidaterna som utmanar Putin är extremister som ultrastalinisten Gennadij Ziuganov och ultranationalisten Vladimir Zjirinovskij. De övriga två godkända kandidaterna är Sergej Mironov för vänsterpartiet Rättvisa Ryssland och miljardären Michail Prochorov för partiet Högerns sak. Båda dessa ses dock som helt Putintrogna och deras höger- respektive vänsterparti är framtagna av Kreml för att ge sken av att det finns flera partier att rösta på. Prochorov har också dykt upp vid demonstrationerna och framställer sig som oppositionell i ett försökt att kapa proteströrelsen.
Proteströrelsens mest högljudda ledare är annars fortfarande nationalisten Aleksej Navalnyj, som av någon outgrundlig anledning beskrivs som en ”demokratiaktivist” i svenska media, men som har en bakgrund som aktiv i mindre fascistgrupper.

Det har också hållits stora demonstrationer till stöd för Putin. Och även om det är oklart om vissa av dessa demonstranter fått betalt, så är det i alla fall uppenbart att dessa sammankomster har underlättats genom att myndigheterna har fixat fram bussar m.m. Samtidigt blev ironiskt nog också organisatören av en pro-Putindemonstration dömd till böter på några hundra kronor eftersom det kommit fler demonstranter än vad man haft tillstånd till.
Det som i alla fall blir spännande vid valet är att se om Putin lyckas med att komma över den 50 procents gräns som krävs för att han ska bli vald till president i första omgången. Annars blir det en andra valomgång där Putin ställs mot tvåan, vilket troligen blir kommunistledaren Ziuganov. Det skulle också bli intressant att se hur omvärlden som nu fördömer Putin skulle reagera om putinismen ställs mot kommunismen.
Per Leander

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.