Krönika: Drömmen om kortare arbetstid

26 mars 2012

Förstasidan, Krönika, Opinion

Regeringen vill att vi ska jobba mera och längre upp i åldern, helst till 70 år. Jag, och många med mig, vill i stället att vi ska jobba mindre och införa en allmän lagstadgad arbetstidsförkortning med bibehållen lön och fortsatt löneutveckling.
Jag kan tänka mig 35-timmars arbetsvecka till en början, med sikte på 30-timmarsvecka och sedan fyradagarsvecka. Nu går tusentals unga människor arbetslösa trots att det finns jobb som behöver utföras i den offentliga sektorn. Där görs nedskärningar. Enligt regeringen kommer jobbskatteavdraget att öka sysselsättningen, ty dels håller det tillbaka löneökningarna – och det i sig ger flera jobb – och dels ger det incitament till att jobba mera, märkligt nog.
Varför man skulle vilja jobba mera efter en skattesänkning tvistar man om. Det går nämligen inte att på empirisk väg bekräfta att det ökar sysselsättningen.

Ett annat recept för att minska arbetslösheten är att sätta fart på tillväxten. Men tillväxt är ett makroekonomiskt begrepp, som inte har någonting att säga om den faktiska sysselsättningsgraden. Tillväxten ökar genom effektiviseringar och genom nedskärningar i de sociala utgifterna. Följden blir utslagning.
Vi måste helt enkelt bortse från tillväxten och under alla omständigheter kräva arbetstidsförkortning i stället för arbetslinjen.

Vi som minns, vet att en rörelse med drömmar om kortare arbetstid växte sig stark under 80- och 90-talen, inspirerad bland annat av lyckade försök på några orter.
När rörelsen ställde krav på handling i slutet av 90-talet, möttes den av en kaskad av expertrapporter. Bland de instanser som kom med utlåtanden kan nämnas Arbetstidskommittén (den andra stora), Konjunkturinstitutet (två rapporter på kort tid), Kommunförbundets långtidsutredning, Arbetarrörelsens ekonomiska råd, Arbetslivsinstitutet, Finansdepartementets långtidsutredning, Arbetsgivarverket, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), LO:s, TCO:s och SACO:s ledningar, Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS).
Alla kallsinniga.

Ett vanligt resonemang var detta: med färre arbetade timmar kommer tillväxten att sjunka och därmed ökar arbetslösheten. Regeringskansliets egen arbetsgrupp kom med sin rapport i mars år 2000, med slutsatsen att det skulle bli för dyrt. Statsministern, Göran Persson, ville i stället ha skattesänkningar och en arbetslinje.

Rapporten gick ut på remiss. Ett massivt nej från remissinstanserna. Innebörden i detta nej var: absolut ingen lagstiftning, absolut ingen omfördelning av arbetstid, absolut inga statliga medel. Luften gick ur rörelsen. En seger för reaktionen – igen!
Nu är det dags för oss att återta förlorad mark. Kortare arbetstid måste betalas av någon. Jovisst, avskaffa skatteparadisen, beskatta de rikas rikedomar!

Olga Bruce som vill se arbetstidsförkortning – i stället för arbetslinje!

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.