Kristina Martinsson: Bara en vanlig dag med barnvagnen

06 mars 2012

Förstasidan, Krönika, Opinion

Här kommer MILF-tjejerna höhöhö!” Tonårskillarna utanför gymnasieskolan flinar och går förbi mig och två andra tjejer ur föräldragruppen som är på promenad med våra barn. MILF är en förkortning för ”mothers I like to fuck”. Mammor jag vill knulla. Vi är tio år äldre än killarna och inte helt osannolikt stadgade i stabil heterosexuell tvåsamhet, men vi är kvinnor. Knullobjekt. Sexobjekt. Kroppar. Lamkött.
Jag sa ingenting just då. Jag var helt enkelt för paff och feg i just det sociala sammanhanget och situationen hade redan gått mig förbi innan jag riktigt tagit in vad som hänt. Lite som en ”det kan väl ändå inte vara sant”-chock.

Ungefär i samma veva under den ovanligt varma skånska vintern lockar mellandagsrean ut småbarnsföräldrarna till vidlyftig shopping. En av de mindre barnklädesaffärerna som jag inte brukar gå in i lockar oemotståndligt med höga procentsatser.
Expediten undrar vilken storlek jag söker. 86-92, svarar jag pliktskyldigt. Är det till en tjej eller en kille? Expediten ger sig inte. Jaha, nä det spelar ingen roll, jag köper både och, svarar jag.
Hon är uppenbart störd av mitt svar. Ja men om det är till en pojke så passar det ju inte så bra med hjärtan på byxorna, säger expediten aningens surt. Jag lämnar butiken i vredesmod. Min dotter ska tydligen ha hjärtan på byxorna. Som en riktig flicka – och viktigast av allt – riktiga flickor är motsatsen till en pojke som inte har hjärtan på byxorna. Ett binärt könssystem. Genuskoder. Så fan heller.
Ett långt händelseförlopp senare står min dotter där med ungefär 80 procent av en mans lön för att hon är kvinna. Inom ett kvinnoyrke. Till skillnad från mansyrket. Ett binärt könssystem. Genuskoder. Så fan heller.

I lördags bröt jag en tå på högerfoten. Den där tån i mitten som jag aldrig fattat om den har ett eget namn. Eller egentligen vet jag inte om den bröts på riktigt men lila, det är den. Jag har fotograferat tån med min mobilkamera. Som minne. På höger arm har jag ett blåmärke strax nedaför handleden.
Detta resultatet av kvinnoseparatistisk slagsmålsträning och alltför vilda fantasier om elaka våldtäktsmän. Jag var arg och i skallen ekade det ”dööööö din jävel”. Min vän som höll i träningen påpekade att hon inte skulle vilja möta mig i en mörk gränd. Det är så jag vill se på mig själv. Arg och förbannad på patriarkatet. Det finns överallt. I möten mellan människor, ”oskyldiga” kommentarer och skämt, klädkodat genus, handlingar och symboler, i våra nära relationer i vardagen och på arbetsmarknaden.

I andra änden kvinnan som knivmördas på öppen gata av sin exman bara för att hon var kvinnan som lämnat honom. Mördad utan-
för sitt eget skyddade boende på gatan i

centrala Malmö som paradoxalt nog heter Lugna gatan. Inför deras två små barn.
Denna händelse berörde mig mycket djupt, men den är på intet sätt unik – tvärtom. Patriarkala strukturer ligger som en tung gammal heltäckningsmatta över hela samhället och dammar. Därför vill jag uppmana er kära läsare att gå ut och städa upp skiten. I vartenda skrymsle och vrå städar vi rent. Tillsammans.

Kristina Martinsson som läser rättssociologi och är väldigt arg i allmänhet och på patriarkatet i synnerhet.

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.