Hipsters möter Nordkorea

12 mars 2012

Film, Förstasidan, Kultur

Kan ett fullkomligt oetiskt och förvirrat projekt bli etiskt om de som utför projektet anser sig ha etiska ideal? Knappast.
I dokumentären Maneuvers in the Dark visas det totala haveriet som blev resultatet av idén Noko Jeans: svenska jeans producerade i den slutna diktaturen Nordkorea. Ett jippo som gick åt skogen, men vad är egentligen innebörden av detta misslyckande?
För ett par år sedan fick tre killar som jobbade på en av Sveriges största digitala reklambyråer i Stockholm för sig att det var en helt fantastisk idé att producera jeans i ett av världens mest slutna länder: Nordkorea.
De fick ett antal investerare att falla pladask för projektet, och inför filmaren Maria Ramströms kamera snackade de stora ord om etik, företagsansvar, code of conduct (uppförandekod – riktlinjer för hur ett företag eller en organisation ska bedriva sin verksamhet på ett etiskt, socialt och/eller miljömässigt riktigt sätt), arbetarnas rättigheter och att upprätta en kontaktyta mellan extremdiktaturen och Sverige.

Filmen Maneuvers in the Dark som blev resultatet av Maria Ramströms dokumentation visades på filmfestivalen i Göteborg tidigare i år, och i fredags var det dags för premiärvisning för Stockholmspubliken, på Bio Rio vid Bergsundsstrand. Filmen har samma namn som reklamkillarna gav första delen av sitt projekt. De skulle fumla i mörkret i Nordkorea helt enkelt. Och se om de fann lysknappen?

Presentationen av filmen talar om hur svårt det var för de ”tre unga svenska entreprenörerna” att ”göra affärer med världens hårdaste och mest slutna diktatur”, som om de verkligen ansträngde sig och gjorde sitt bästa, men filmen handlar snarare om ett rent ut sagt idiotnaivt jippoprojekt där entreprenörerna inte verkar ha den blekaste aning om vad som verkligen skulle krävas för att omsätta de stora idéerna till verklighet.
I en intervju i SvD beskriver Maria Ramström hur det var att filma i Nordkorea, hon beskriver begränsningarna och censuren, och det låter som om detta skulle vara filmens huvudpoäng och kärna. Men det stämmer inte. Huvudpoängen är att tre killar fick en lite wild and crazy idé och att de blev förbluffade och tjuriga när det inte gick vägen precis som de hade tänkt sig.

Filmen väcker ett krypande obehag, inte därför att killarna på något sätt är onda eller vill något illa, de är bara så fullkomligt upptagna av att de, i egenskap av sin sociala tillhörighet – vilken verkar vara kulturhipsters från medelklass-söder i Stockholm, har etiken på sin sida. Detta leder till att de reser till Nordkorea utan några färdigställda dokument där arbetarnas rättigheter säkerställs, att allting är en enda röra och hafsas ihop i sista minuten i väntan på visum på ett hotell i Beijing: ska vi säga åtta timmars arbetsdag?
Samtidigt som de förväntar sig av nordkoreanerna de möter att de ska förstå och bete sig efter svenska demokratiska mått. Det hela blir bara så helt absurt, och Nordkorea framstår endast som en reflektionsyta för entreprenörteamets storslagna reklamsnacksvisioner, inte som särskilt betydelsefullt i sig. Idealism för idealismens skull.

Svenskarna blir tvungna att åka hem utan att den egentliga produktionen har kommit igång trots att det var den de hade tänkt sig att övervaka, men detta faktum verkar inte störa dem nämnvärt när sedan jeansen väl dimper ner på posten efter en tid. Det enda som verkar framstå som ett problem för dem då är att de måste stämpla ordet ”jeans” i loggan Noko Jeans på 5 000 par byxor eftersom ordet är förbjudet i Nordkorea.
Sedan blir de helt chockade och lägger sig på soffan och drar täcket över huvudet – bokstavligt – när både LO, ILO och Amnesty opponerar sig och uppmanar till bojkott, med hänvisning till att man inte kan bedriva handel med Nordkorea – där finns ju inga fria fackföreningar. Vaddå, killarna ville ju bara väl, då spelar det väl ingen roll hur de har gått till väga, eller? Och förresten så protesterar väl varken LO eller ILO mot slavarbetet i Kina där stora delar av den europeiska klädproduktionen utförs?

I media försvarar sig killarna med att de följt hela produktionen och kan intyga att allt gått rätt till, men det är ju ren och skär lögn, det erkänner de snart. Det var bara så tryggt att säga, menar en av dem. Investerarna som tyckte att hela idén var så supertoppen tvingas inse sitt misstag, ingen affär vill sälja produkten, märket Noko Jeans är historia sedan i höstas, alla går vidare.
Men som iakttagare går det inte att bara släppa. Speciellt inte när deltagarna i filmen – både entreprenörer, investerare och den aningslösa designern – efter filmvisningen hyllas på scen och det är som om publiken tar det hela som ett ”hoppsan”, som ett skämt. Hurra, hurra.
Kan det bli mer allvarligt än att människor som lever i en bubbla, ett akvarium där alla klappar varandra på ryggen och tycker etiskt riktigt om samma saker, använder sig av människor i en diktatur för ett projekt som i slutänden verkar handla om att skylta med sin goda vilja, inte om att verkligen skapa bättre villkor för arbetarna i landet det gäller?

Kan det bli mer allvarligt än att man tror att etiken kommer automatiskt, utan att man egentligen behöver anstränga sig? Utan att man behöver läsa tonvis med dokument, sätta sig in i hela komplexiteten, inte bara konstatera att det rör sig om en demokrati och en diktatur och att då de som bor i demokratin självklart bara kan göra rätt, oavsett om det de gör är fullkomligt oetiskt och helt bortom sans och reson?
När de medverkande kallas upp på scen för att applåderas känns det som att sitta i tidigare nämnda akvarium och inte komma ut, som att alla har fått allting om bakfoten och inte förstår hur illa det är, att vi borde gråta över likgiltigheten i att det bara blev ett smärre hoppsan över att människor understår sig att använda etik och mänskliga rättigheter som säljknep utan innehåll.

Av 5 000 jeans såldes drygt 300. Resten då? I soporna? Femtusen tillskurna, ihopsydda, pressade, paketerade jeans som arbetats fram av händer, vilka händer? Vilka var de arbetare i Kim Jong Ils undernärda Nordkorea som i slutänden producerade de naiva entreprenörernas jeans? Hade de tillgång till några som helst mänskliga rättigheter? Fick de gå på toaletten? Fick de någon lön? Var det någon som dog? Var det någon som grät? Vilka var bara barnet?

Att filmen skulle visa på de fasansfulla förhållandena i Nordkorea är fel, den visar på de fasansfulla förhållandena i ett Sverige där det går att ta ett sådant här fatalt misslyckande med en klackspark och gå vidare till att planera import av tvålar från Palestina. Det medmänskliga patoset klingar så falskt därför att det inte verkar vara för medmänniskorna som planerna görs upp, utan för de fester man kan ha i samband med lanseringen, för mediauppmärksamheten, för att bli uppfattad som någon som gör något etiskt.
Det är skrämmande. Det är naivt. Det är, ur demokratiskt synvinkel, livsfarligt.

I Nordkorea fortsätter människorna sin vardag i förtrycket. Tre svenska entreprenörer mer eller mindre spelar nog ingen större roll, troligtvis ingen roll alls. Inte i sig. Men 5 000 jeans har gjort ett antal händer ännu mer slitna, trötta, åldrade. Nordkoreanska händer. Verkliga händer.
Medan entreprenörerna fortfarande ser ut som tonåringar och går vidare till nästa etiska projekt, nästa koncept, nästa goda idé.
Text och bild:Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.