Håller klimatfrågan på att bli en klassfråga?

Miljön är en viktig fråga för de flesta och något som angår hela befolkningen. Men från ord till handling kan steget ibland vara svårt då det är långt ifrån alla som har råd att handla miljövänligt i tider av ekonomiska åtstramningar och högre levnadskostnader. Inkomstskillnaderna mellan olika samhällsgrupper ökar och det kanske är dags att ställa sig frågan: Håller miljötänkandet på att alltmer bli en klassfråga och något som de mer välbeställda kan ägna sig åt? Liza Ahnland har talat med miljödebattören och den före detta Internationalenmedarbetaren Rikard Warlenius.

Skillnaden i pris mellan ”vanliga” livsmedel och ekologiska varor kan ofta vara ganska stor, något som får konsekvenser för hur vi handlar. Ett exempel är priset på ekologiska ägg respektive vanliga ägg från burhöns. Här är prisskillnaden hela nio kronor för en förpackning med sex ägg, där alltså de ekologiska äggen är hela nio kronor dyrare. Andra exempel på ganska stora prisskillnader är traditionellt respektive ekologiskt odlade bananer där skillnaden handlar om cirka fem kronor per kilo.
För en familj på fyra personer kan det bli kännbart dyrare att välja de ekologiska alternativen när man gör sina inköp, vilket i sin tur gör att många väljer bort den ekologiska maten. Detsamma gäller även en del andra miljövänliga varor på marknaden. Detta innebär i praktiken att det främst är de med en högre inkomst parat med en viss miljömedvetenhet som är de största konsumenterna av ekologiska varor. Det kan därför vara relevant att ställa sig frågan om inte miljö/klimatfrågan alltmer håller på att bli en klassfråga. Miljöaktivisten och humanekologen Rikard Warlenius ger här sin syn på miljön utifrån ett klassperspektiv.

Varför är det dyrare att konsumera ekologiskt?
– Marknaden kräver inte betalt för miljöförstöring och resursslöseri utan lastar över det priset på kommande generationer, därför är det i många fall dyrare att producera ekologiskt och klimatsmart än konventionellt, vilket ger utslag på priset. Så länge samhällskostnaden för långväga transporter skyfflas över på andra blir det till exempel möjligt att utnyttja globala löneskillnader även för varor som traditionellt alltid har producerats och konsumerats inom samma område, som baslivsmedel. Ur samhällsekonomiskt perspektiv subventioneras alltså det konventionella industrijordbruket, vilket gör dess varor billigare.
– Men de högre priserna beror också på att det finns en ganska hög betalningsvilja hos gruppen konsumenter av ekologiska varor, och marknaden tar förstås ut så höga priser de kan.
Inkomstskillnaderna i samhället stiger och samtidigt stiger priserna på framförallt miljövänliga varor. Håller miljöfrågan på att bli en klassfråga och något som de mer välbeställda kan ägna sig åt?
– Så länge miljöfrågan främst är en fråga om privata konsumtionsval där det miljöbästa är dyrare så kommer givetvis höginkomsttagare att ha lättare att framstå som miljömedvetna. Därför är det viktigt att ständigt påpeka att valet mellan ekologiska och konventionella varor har ganska marginellt inflytande på miljön och klimatet.
– Det är tvärtom så att höginkomsttagares totala miljöpåverkan är mycket större än låginkomsttagares. Högre inkomst leder till fler utlandssemestrar, större bostäder, fler bilar och prylar och så vidare vilket kräver stora mängder energi och naturresurser – och det kompenseras bara i mycket liten grad av att det i den livsstilen också kan ingå att man köper ekologiska livsmedel.

Det sägs ofta att det är de rika i västvärlden som gör de största ”ekologiska fotavtrycken” (har den största miljöpåverkan), är den miljövänliga konsumtionen bara ett sätt att köpa sig fri från dåligt samvete?
– Nej, inte bara. Men det är ett lätt sätt – för den som har råd – att känna att man ändå gör något. De flesta av oss, såväl fattiga som rika, har ingen större lust att verkligen avstå från saker man värderar högt för miljöns skull, och särskilt inte om uppoffringarna inte delas av fler, helst alla. För den som har råd är det ingen större uppoffring att köpa kravmärkt, det kan till och med vara en del av den iögonenfallande konsumtion som skapar identiteter och upprätthåller klasskillnader. Bra, kravmärkt mat är då fullt förenligt med en i övrigt koldioxidrik livsstil.
– Men dessa samband verkar inte helt klara för de flesta, och det beror nog mycket på att fokus har legat så mycket på vad man konsumerar – i själva verket innebär en miljövänlig livsstil i mycket högre grad om att avstå från att konsumera. Och fattiga tenderar ju helt klart att konsumera mindre än rika. Ändå visar forskning att de som orsakar minst miljöpåverkan, alltså låginkomsttagare, oftare har dåligt samvete för att de inte lever miljövänligt än de som verkligen har stor miljöpåverkan, höginkomsttagarna.

Är det individens eller samhällets ansvar att få medborgarna att bli mer miljömedvetna och leva mer miljömedvetet?
– Jag är övertygad om att det krävs gemensamma normer för att få hela samhället att röra sig i riktning mot hållbar miljöpåverkan. Rent frivilliga system som återvinning eller olika slags märkningar möjliggör å ena sidan för dem som vill att gå före, men upprätthåller å andra sidan en falsk bild av att individuella val på marknaden kan rädda oss.
– Sådana system talar till oss som konsumenter, inte som medborgare. Miljöfarliga verksamheter borde ju förbjudas, inte subventioneras och bjudas ut på marknaden. Det kräver politiska åtgärder på samhällelig nivå. Men för att det ska bli möjligt krävs ett politiskt tryck från väljarna. Visst har vi som individer ett ansvar, men inte i första hand ett konsumentansvar utan ett medborgaransvar att ta ställning och bilda opinion för att ställa om samhället.

Hur kan man få fler att konsumera/leva ekologiskt, utan att det ska kosta mer?
– I grund och botten är det förstås billigare att leva ekologiskt, eftersom det snarare handlar mer om att INTE köpa än att köpa ”rätt”. På det samhälleliga planet tror jag att arbetstidsförkortning är en av de viktigaste åtgärderna. Forskningen visar att de flesta hellre vill gå ner i arbetstid än att öka sin lön, och att vi, över en viss inkomstnivå, inte längre blir lyckligare av att tjäna mer. En generell arbetstidsförkortning, ungefär i takt med produktivitetsökningen, innebär att vi skiftar framtida löneökningar mot mer fritid. Det skulle vara bra för miljön, men också bra för de flesta människor.

Liza Ahnland

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.