Franska vänstern visar musklerna

31 mars 2012

Förstasidan, Nyheter, Utrikes

Vi är tillbaka, revolutionens och upprorets folk i Frankrike, dånade Mélenchons röst över den jättelika öppna platsen kring den gamla fängelsehålan som Paris borgare och ”pöbel” stormade 1789.
Förra söndagen var det också årsdagen för den revolutionära resningen i Paris 18 mars 1871, då den stolta men kortlivade Pariskommunen öppnade portarna för kommande revolutionära resningar i Europa.
Men vem är Jean-Luc Mélenchon och vad är Front de Gauche (Vänsterfronten)? För svenska media är Mélenchon ny. Det är nog inte många ens på vänsterkanten som tidigare hört talas om honom. Men det är ingen nykomling i politiken. Han har varit aktiv medlem i det franska Socialistpartiet sedan 1977 då han seglade upp som vältalig ”ungsocialist”, blev snabbt vald till regionala funktioner och till senator 1986.

Han utsågs till minister för yrkesutbildningen i Lionel Jospins regering 2000-2002. Men partiets briljante påläggskalv befinner sig ständigt i vänsteropposition inom Socialistpartiet och efter partiets nyliberala kursändring under Ségolène Royal lämnade han partiet och bildade Parti de Gauche efter Socialistpartiets kongress i Reims i november 2008. Efter en trög start för partiet öppnade årets presidentval nya möjligheter.
Mélenchon tog initiativ till en vänsterfront med det krakelerande kommunistpartiet och andra mindre vänstergrupper. Med honom själv som given presidentkandidat bildades så Front de Gauche. Samtidigt stod det klart att den mycket populäre Olivier Besancenot inte kandiderade inför årets val varefter de flesta med sympatier för vänstern till vänster om Socialistpartiet såg Mélenchon som förändringens röst.

I de senaste opinionsundersökningarna har Mélenchon uppnått 11 procent och däröver inför första valomgången 22 april. Än en gång bekräftas att det i Frankrike finns ett mycket stort antal väljare som vänder sig till radikala antikapitalistiska alternativ. Så har det varit i alla viktiga val det senaste decenniet. Partierna på den yttersta vänstern samlar ständigt 10-13 procent vilket svarar mot flera miljoner röster.
Men nog om bakgrunden. Det var alltså förra söndagen som Mélenchon drog en enorm folkmassa till Bastiljen i Paris. Som vanligt beror uppskattningen av antalet deltagare på vem som uppskattar. Polisen talar om 50 000 och arrangörerna 120 000. Torget runt Bastiljen var fullpackat och det pekar mot minst 80 000 demonstranter.
Att besvara frågan om Vänsterfronten är ett revolutionärt alternativ i valet låter sig inte göras med ett enkelt ja eller nej. Det är både ja och nej, som ofta i politiken. Inför valet har Vänsterfronten gett ut ett program som är tänkt som valplattform. Ändå riktar det sig till en liten del av frontens väljare eftersom det är mer en bok än en plattform. På närmare hundra sidor manar fronten till ett ”folkligt uppror”, till en ”medborgarnas revolution” för att skapa en rättvis fördelning av rikedomarna och bekämpa de sociala orättvisorna, för att ta makten ifrån bankerna och finansmarknaderna, starta en ekologisk planering och kalla till en konstituerande församling med uppgift att skapa den 6e Republiken.

Redan frontens sammansättning innebär att vi inte har att göra med ett revolutionärt alternativ för ett socialistiskt samhälle. De gamla resterna av det stolta franska kommunistpartiet, ett av Moskvas mest trogna långt in på 70-talet, har aldrig verkat för en revolutionär omvandling av samhället. Kontrollera de arbetandes organisationer, erhålla ministerposter när Socialistpartiet regerar och behålla sina kommunala mandat var och är partiledningens linje.
I Vänsterfronten finns också en strömning, under namnet Gauche Unitaire, som har sitt ursprung i Ligue Communiste Révolutionnaire och som absolut måste ses som en revolutionärt socialistisk tendens. Jean-Luc Mélenchon har å sin sida alltid verkat inom ramen för Socialistpartiets reformstrategi om än som oppositionell. Hans tal på Bastiljen speglar hans politiska fysionomi. Det var inte ett tal av en revolutionär socialist. Radikalt, javisst men inte ens antikapitalistiskt till sitt innehåll. För övrigt uttalade han inte ordet ”kapitalism” eller ”socialism” en enda gång under sitt tal.

Däremot flödade en sorts gaullism, en fransk inåtvänd särprägel, ur högtalarna, då Mélenchon manade till en ”folkets revolution” och ett stort antal gånger talade om det ”franska folket”, ”fosterlandet” och de jakobinska honnörsorden Frihet, Jämlikhet, Broderskap.
Mitt intryck är att hans tal var ett misslyckat försök att spela ”statsman” redo för presidentrollen. Trots hans stora retoriska förmåga och den stora folkmassan var det märkligt få spontana reaktioner under talet. Applåderna och jaropen saknade verklig entusiasm och det var bara ett par gånger som grytan kokade. En äldre dam som varit med förr sa ”han låter som de Gaulle” till dagstidningen Le Mondes reporter.

Vänsterfronten har dock lyckats skapa drag i sin valkampanj. Allt talar för att fronten får mer än tio procent av rösterna i första valomgången den 22 april. Det är en stor framgång som också förpliktar inför framtiden. Bara två veckor senare, den 6 maj, röstar Frankrike mellan de två huvudkandidaterna som med all säkerhet kommer att vara Nicolas Sarkozy mot François Hollande.
Då kommer stödrösterna från andra kandidater att avgöra vem som blir Frankrikes näste president. Att den yttersta vänsterns väljare kommer att ge sin röst till Hollande den 6 maj råder det inget tvivel om. Hollande behöver dessa röster plus röster från andra utslagna kandidater för att nå över de 50 procent som krävs. Det är också klart att alla kandidater till vänster om Hollande kommer att uppmana till en röst mot Sarkozy, ett sätt att uppmana till en röst på Hollande med en klämma för näsan.

För Vänsterfronten kommer den stora prövningen efter presidentvalet. Vinner Hollande ställs fronten inför frågan hur den ska förhålla sig till en ny regering med Socialistpartiet vid rodret. Till Mélenchons heder ska sägas att han redan deklarerat sig ointresserad av en ministerpost i en regering som fortsätter på den nyliberala vägen av åtstramningar och angrepp på de arbetandes levnadsvillkor. Samma sak gäller inte Kommunistpartiet som varit mer luddigt i frågan. Därför kan valen till Nationalförsamlingen i juni bli en stötesten för Vänsterfronten.
Men innan dess ska en ny president utses och de miljontals väljare som röstar till vänster om Socialistpartiet kommer att ha ett ord med i beslutet om vem som ska residera i Elyséepalatset.

Benny Åsman

About Benny Åsman

Gammal utopist som tror en bättre värld är möjlig.

View all posts by Benny Åsman

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.