Fantastisk tajming!

24 mars 2012

Förstasidan, Kultur

Den svenska neutraliteten har ända sedan andra världskriget framstått som ett pompöst luftslott av självgodhet med tanke på den politiska maktens faktiska agerande. Ett slott som bara har växt.
Nu är det så stort att de ansvariga politikerna och tjänstemännen tror att det går att neka bort sanningen om Saudiarabien och Simoomprojektet. Teater Tribunalen i Stockholm låter dem inte göra det. Emma Lundström har sett En föreställning om svensk vapenexport.
Samtidigt som ansvariga inblandade politiker och tjänstemän sade nej, nej, nej och inga kommentarer som svar på faktaunderbyggda uppgifter som Sveriges Radios granskande reportrar hade grävt fram angående en viss vapenhandel och ett planlagt vapenfabriksbygge i diktaturen Saudiarabien, måste det ha pågått ett sista finslipsarbete på teater Tribunalen i Stockholm. Den 12 mars var det urpremiär för En föreställning om svensk vapenexport och det är nog i princip en omöjlighet att vara mer rätt i tiden än så. Tajming är bara förnamnet.

Programbladet ser ut som en reklamfolder för handeldvapnet som ligger lätt och ledigt i händerna på den blonda kvinnan på omslaget. Inuti har politiker, som Miljöpartiets Bodil Caballos, och allmänna tyckare, som Timbros chef Roland Poirier Martinsson, fått svara på raka frågor, som den här: ”Hur bevarar man bilden av att vara alliansfria när man är etta i världen, per capita, på export av vapen?” Eller den här: ”Om man är både bäst på fredsbevarande arbete och bäst på vapenexport – vad är man då bra på?”
Det är nog det tydligast politiska teaterprogrambladet som tryckts på länge, i Sverige. Regissören Ellen Nymans text avslutas med uppmaningen: ”Folkomröstning nu!”, och hon är mycket tydlig med sin ståndpunkt helt igenom. Det är, precis som namnet säger, en föreställning om svensk vapenexport, alltså hur de som arbetat med föreställningen föreställer sig vapenexporten, inte hur den verkligen är.
Men det är faktiskt inte det minsta luddigt för det, föreställningen känns högst realistisk, åtminstone så som den beskrivs i programbladet: ”Om vi inte kan neka export för att vi är så beroende av komponenter till vårt flygplan så säger det något om vår alliansfrihet. Vår försvarsindustri är beroende av export och import. Och vi är beroende av vår försvarsindustri för att kunna ha en alliansfri försvarsmakt. Är alliansfriheten så mycket värd?”

Själva föreställningen, så som den utspelar sig i scenrummet på Teater Tribunalen, har lite av mardrömmens upphakningar och obehag över sig. Byggställningsbygget har tre plan så att det både kan hända saker över oss såväl som under oss där vi sitter längs väggarna omslutna av ett rum som är som ett såll. Ett såll av järn. Otryggt.
Det är föreställningens växlingar mellan våld och hets, och ett lugnt samtal, lugna betraktelser över vapnens tillämpning i praktiken som berör mest. Känslan i det oftast mörka, rökiga, ibland bländande upplysta, rummet är den av dysfunktion, sanningsglapp, otillförlitlighet. Monstren med röda ögon är inte de som skrämmer mest utan de helt vanliga människorna som sakligt rabblar vapen och deras funktioner för publiken.
Bara en sådan sak som att Sverige exporterar ett omladdningsbart granatgevär som heter Carl Gustaf. Ett vapen med ett personligt namn. Eller det markbaserade luftvärnsrobotsystemet Bamse. Verka utan att synas, med Bamse.

En äldre man i publiken hanterar inte den föreställning som Teater Tribunalen har om svensk vapenexport, han lämnar muttrande lokalen halvvägs genom pjäsen. Hans föreställning förefaller vara en annan.
Men vi som sitter kvar påminns om Kosovo, Afghanistan, Kongo. Hela byggställningen skakar. Skärande, höga ljud. Vi påminns om svensk militär närvaro på en flygbas på Sicilien i samband med Natos bombningar av Libyen. Vi får höra politikerna neka till Simoomprojektet – kontakterna med Saudiarabien, i översättning för brittisk press låter det bara ännu mer hutlöst. Vi påminns om det språk som används för att täcka över, för att slippa säga vad det egentligen rör sig om, till exempel genom att skylla på att ”situationen är så komplex att själva komplexiteten kan ses som dubbelmoral”, även om ju ett neutralt land som Sverige aldrig skulle vara dubbelmoraliskt eftersom vi är oklanderligt alliansfria. I fantasin.

Det bes också om förlåtelse å Sveriges vägnar. Bland annat till Norge. För att 2,1 miljoner uniformerade tyskar tilläts åka på den svenska järnvägen under andra världskriget samtidigt som norska kungen inte fick amnesti. För järnmalmen och upprustningshjälpen. Till slut bes också om förlåtelse till romerna för tvångssteriliseringen, och till samerna, för landet som togs, språket som tvingades på, trummorna som brändes.
Det är en kroppslig föreställning som behandlar en psykisk. Eller egentligen flera. Ibland är det svårt att hänga med. Men det är som att det är det som är meningen. Vi ska inte känna att vi hänger med. Politiskt utslätade, överslätande, absurda meningar ryckta ur sitt sammanhang framstår än mer som luftbyggen. Om alliansfriheten, neutraliteten och det politiska retorikbygget kring begreppen förut varit lufthus, är de nu luftslott.
Slutledningen i pjäsen: vapenexporten ökar, tystnad råder, folkstormen uteblir, locket på.
En föreställning om svensk vapenexport är ett slags samtal med publiken, en urladdning och en uppmaning. Det tar inte så lång tid. Men det väcker frågan om skuld.
Är vi skyldiga till det som de styrande i vårt land gör? Är vi skyldiga att uppbåda en folklig vrede och kräva ett stopp för all vapenexport? Skyldiga att kräva att neutraliteten inte bara ska vara ord, nu som då? Skyldiga att, till slut, slippa skämmas?
Text och foto: Emma Lundström

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.