De bröt rädslans barriärer

18 mars 2012

Förstasidan, Nyheter, Reportage

Vårvintern 2011 blossade revolutionssamtalen i svenska medier. De omfattande folkliga upproren kallades romantiskt för ”den arabiska våren” och nyfikenheten visste inga gränser. Diktatorer störtades och i takt med att det blev tydligt att det inte var ett övergående fenomen bytte väst fot och sida och tyckte plötsligt illa om de regimer man tidigare hyllat som stabila.
Ett år har gått. Tystnaden har lagt sig över allt utom det fortgående blodbadet i Syrien. Men revolutionerna fortsätter, och rösterna har inte tystnat. På kvinnodagen kunde fyra av dem höras i Målarsalen på Dramaten i Stockholm.

Samtidigt som hundratals fötter trampar i demonstrationståg för kvinnors rättigheter och slagorden stiger mot den mörkblå skymningen i Stockholm inleder sångerskan Ane Brun samtalskvällen på Dramaten med en sång som hon beskriver som en hyllning till ordet och vad det kan göra för en själv och för världen.
Och det är verkligen ordet som står i centrum. Fyra kvinnor och deras ord.
Lina Ben Mhenni, Afrah Nasser, Hala al Badry och Manhal al Sarraj. Alla har de på sitt sätt trotsat diktaturers bedövande tystnad.
Det är Svenska PEN, Tidskriften 10TAL och Dramaten& som har bjudit in, Melinda Kinnaman som står för regin, fyra kända skådespelerskor som läser upp texter som brinner och journalisten Jasmine El Rafie som leder samtalen.

Det börjar med Lina Ben Mhenni, universitetslärarassistenten från Tunis som blev känd över hela världen genom sin regimkritiska blogg – A Tunisian girl – och som nämndes som möjlig mottagare av Nobels Fredspris förra året. I en text från bloggen skriver hon om den obeskrivliga lyckokänslan när diktatorn Ben Ali avgick: ”Varken våra tankar eller våra munnar skulle någonsin kunna tystas igen”.
Nu sitter hon här, i en vit soffa på en fyrkantig scen och berättar att tunisierna är stolta över att vara det land som först gjorde sig av med diktaturen. Att det blev så tror hon beror på att de var mest förtryckta, just då, den ackumulerade ilskan och förbittringen rann över till slut.

Trots att hon skriver om pressfrihet och kvinnors rättigheter, och hyllats för att hon tidigt var en av få som öppet kritiserade Ben Ali och hans repressiva regering anser Lina Ben Mhenni inte att hon är politisk:
– Mitt huvudintresse har alltid varit och är mänskliga rättigheter, jag tycker inte om politik, säger hon och berättar att bloggen inte var regimkritisk från början, den blev det alltmer från 2008.
I publiken sitter hennes pappa. Han har suttit i regimens fängelse i nio månader, och de fysiska och psykiska skador han fick påverkade Lina Ben Mhennis syn på sitt land. Kritiken växte och att hon uttryckte den gjorde henne utsatt:
– Som alla människor var jag rädd ibland, men när du ser orättvisorna som folket utsätts för så glömmer du din rädsla, säger hon och påpekar att hon inte tycker om uttrycket ”den arabiska våren”:
– Det är ett västerländskt uttryck och jag tycker inte att det vi bevittnar kan kallas för en vår. De arabiska revolutionerna passar bättre.

Lina Ben Mhenni anser också att det är helt fel att kalla den tunisiska revolutionen för lyckad. Hon tror att landet kommer att få en ny diktator om inget görs fort. Hon talar om islamiseringen och hur människornas fri- och rättigheter attackeras varje dag:
– Igår misshandlades tre tjejer svårt när de försökte hindra islamister från att ta ned den tunisiska flaggan och byta ut den mot den islamiska. Nu talas det om bigami, det gjorde det inte förut.
Trots detta kan Lina Ben Mhenni inte tänka sig att återvända till ett Tunisien där revolutionen aldrig hänt:
– En diktator är en diktator. Jag är hoppfull eftersom vi fick bort Ben Ali. Eftersom vi bröt rädslans barriärer. För mig har revolutionen bara börjat och vi måste fortsätta kämpa.

Förra året skrev den egyptiska journalisten och författaren Hala al Badry på sin Facebooksida: ”Jag kommer att vara på Tahrir och jag går inte hem förrän revolutionen har lyckats.”
– Säkerhetsstyrkorna dödade våra döttrar och söner, vi behövde beskydda dem, säger hon nu när hon sitter i den vita soffan och talar om självcensuren under förtrycket, om Egypten innan revolutionen som ett misslyckat äktenskap. Sedan talar hon om hur det är nu, utan någon egentlig ledare, med Muslimska brödraskapet och salafisterna som styr. Men precis som Lina Ben Mhenni har hon ett rakt svar på frågan om hon tycker att revolutionen varit värd sitt pris:
– Jag tror på demokrati, riktig demokrati. Vi måste kämpa, revolutionen börjar nu.

Den jemenitiska journalisten Afrah Nasser kom till Sverige för nio månader sedan på Svenska Institutets utbytesprogram för unga ledare, och blev kvar längre än beräknat eftersom hon utsattes för hot i hemlandet på grund av sina regimkritiska texter. Nu har hon sökt och fått asyl i Sverige.
På sin blogg – A young Yemeni lady who was born to write – provocerade Afrah Nasser regimen bara genom att stå för sina texter med sitt riktiga namn och foto. I Jemen har väldigt få tillgång till Internet, så när Afrah Nasser skrev om den politiska situationen i ett öppet brev till president Saleh blev hon lite chockad över hur många som ändå läste det.
Uppfostrad av en ensamstående mamma ur medelklassen fick Afrah Nasser lära sig vikten av utbildning. Språk blev viktigt för henne och hon skriver hellre på engelska än sitt modersmål. Till en början handlade det om att nå ut till läsare utanför Jemens gränser, förändra bilden av landet som av utländska media kommit att beskrivas enbart som en stat som producerar terrorister. Nu handlar det om att fortsätta berätta om vad som händer:
– Folk är fortfarande ute på gatorna och kräver demokrati och ett civilsamhälle, de får inte tillräckligt mycket uppmärksamhet.

Afrah Nasser talar om ett grannland till Jemen som hon inte vill nämna vid namn men som inte ville ha något uppror eftersom det skulle innebära en politisk kris i området.
– Folkets kamp marginaliserades och Jemens revolution blev istället en politisk kris som löstes av ”The gulf cooperation council”. Jag kan inte tro det, säger hon och fortsätter:
– Revolutionen är en process, den går inte från A till B, den är en resa, ett konstant arbete som måste göras med kortsiktiga och långsiktiga mål. I Jemen håller människor fortfarande på och genomför minirevolutioner överallt. Strejker, protester och sit-ins för att få bort dem som varit dåliga. Det är revolutionens andra fas.
Hon menar att folket nu tror på att förändring är möjlig. Men hon vill poängtera att situationen i Jemen är allvarlig. Framförallt för alla de internflyktingar som inte har tillgång till de mest basala livsnödvändigheterna, som mat och vatten. De fanns redan innan revolutionen, men de har blivit tusenfalt fler.
– Det är viktigt att internationella journalister gör vad de kan för att sprida ljus över situationen.

Författaren Manhal al Sarraj befann sig inte i hemlandet Syrien när upproret bröt ut, hon lever i Sverige sedan sex år. Det är för riskabelt för henne att återvända hem, hon har skrivit regimkritiska artiklar.
Manhal al Sarraj växte upp i Hama, staden som utsattes för en fruktansvärd massaker 1982 på grund av att president al Assad vill slå ned ett sunnimuslimskt uppror. Efter massakern infann sig tystnaden.
– Jag kommer ihåg hur vi levde i en tomhet, säger hon och menar att människorna i Hama fortfarande bearbetar minnena av det som hände. Själv ville hon bryta tystnaden och öppna minnet för att undvika att det skulle växa till något ont inom människorna – leda till hämnd.
Men boken som blev resultatet kunde inte accepteras av regimen, även om inga namn och platser fanns angivna. Senare fick hon den publicerad utanför landet. Nu tror hon att folket i hela Syrien drabbats av samma tomhet som en gång de i Hama.
När Manhal al Sarraj förra året nåddes av budskapet att människorna vägrade låta sig förödmjukas längre kände hon sig hoppfull. Men sedan kom rapporterna om död och våld.
– Det känns som om allting upprepar sig. Nu är det bara smärtsamt, säger hon och det hörs att det är svårt att tala om. Hon tycker inte att hon har rätt att uppmuntra folket till fortsatta protester när hon sitter trygg i Stockholm, när hon inte är där och kan stödja dem.
För Manhal al Sarraj är det inte lika självklart att svara ja på frågan om revolutionen ändå varit nödvändig:
– Många frågar detta och jag kan inte svara. Varje dag ropar folket efter frihet och begraver sina älskade, sina barn. Det är inte liv, det är bara död och det finns ingen frihet när det är så.
En av Manhal al Sarrajs korta texter med ögonblicksbilder från en revolution som hon har följt på avstånd är den om flickan som ser sin mamma dö, går in i lägenheten, ritar en bild av mamman med krita på golvet och lägger sig intill och håller om bilden.

Under det avslutande samtalet sitter alla kvinnorna – inklusive Javeria Rizvi Kabani som gjort filmen Zero Silence – i den vita soffan och talar om jämställdhet, och om den empatiska leda som har drabbat omvärlden när det gäller Syrien – när övergreppen mot de mänskliga rättigheterna bara fortsätter och fortsätter orkar till slut ingen höja på ögonbrynen.
All fotografering, ljudupptagning och filmning är förbjuden under kvällens gång, Men orden har vi tillgång till. Och kvinnorna fortsätter att tala.

Text och bild: Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.