Cherie simmar hundsim – eller var det kattsim?

19 mars 2012

Förstasidan, Krönika, Opinion

S imma i havet. Vilket hav. Vilken Atlant.
Våra två flickor var i vattnet så där åtta timmar per dag. Det gick nästan inte att få upp dem. Framåt kvällen vandrade vi ibland till köpcentrum, åt middag, köpte lite presenter åt småsyskon därhemma. Eller spelade bangolf som flickorna gillade. Och på kvällen kunde vi sitta på terrassen med lite vitt vin och prata strunt och allvar när flickorna hade somnat.
Men vilket hav. Vilka färger.
Tjejerna var bra på att simma, nio och tio år. Och två mormödrar satt i sanden under ett parasoll och turades om att titta på dem. Ibland gick vi ut och lekte med dem, kastade boll och annat kul. Det gällde att se upp så man inte träffade en tysk pensionär eller snörpig fransk dam.
Visst kunde ungarna simma, men de fick aldrig gå längre ut än att de bottnade. Och barn ska man aldrig lämna utan uppsikt vid vatten. Bud nummer ett för föräldrar (och mormödrar).

Utanför vår lilla lägenhet fanns det två pooler. En på 60 cm för småbarn och en för vuxna där inga barn bottnade. Där ville våra tjejer också simma.
Okej. I ena änden var det bara 160 cm djupt.
– Ni får simma här, bara här!
Och Lena och jag turades om att sitta en meter från bassängen och hålla koll. Det satt en jätteskylt på muren där det stod ”Barn får bada endast under uppsikt av vuxna”. Helt självklart tyckte vi.
Det var så roligt i bassängen för där kunde man träna på dykning, spiken och skruven och allt vad det heter, det kan man inte göra i havet. Och vi upptäckte snabbt att tjejerna simmade som fiskar – mycket lättare att se i en bassäng än i havet. De flög ner i vattnet, dök upp frustande som små sälar mitt i bassängen – de ägde den. Låg och flöt i det skimrande vattnet. Okej, vi ger upp. Ni får simma i hela bassängen.
Det gick bra att ta med en bok till bassängkanten, jag tittade upp var tjugonde sekund, för man vet aldrig vad som kan hända.
Det som hände var Cherie.

En liten benig, blond, brittisk flicka i sexårsåldern. Familjen bodde i lägenheten bredvid. Hon kravlade sig allt närmare, tröttnade på barnbassängen, ville ner i den stora, med de spännande stora flickorna.
– Kan du simma, Cherie?
Så klart hon kunde simma, sa Cherie. Jag frågade brittiska pappa, som hade slagit sig ner bredvid mig. Jodå, Cherie kunde simma ”sådär”.
Nu trillade Cherie ner i stora bassängen, viftade med armar och ben allt vad hon orkade. Den flickan hade aldrig tagit ett simtag. Kallas det hundsim eller kattsim? Hon tog sig upp på bassängkanten med visst besvär, och jag frågade mr Cheries pappa om han kunde simma själv.
Jodå, sådär.
Vad exakt mr pappa menade med detta ville jag helst inte veta, och uppenbarligen tyckte han att det räckte med att de där svenska tanterna satt klistrade vid bassängkanten. Det var det sista jag såg av honom.
Cheries mamma traskade förbi när Cherie passade på att trilla ner mitt i bassängen nästa gång. Nära två meter djupt.
– Be careful, Cherie, ropade hon och gick in i huset. (Var försiktig, Cherie.)

Japp. De två dagar familjen var kvar satt Lena och jag och stirrade stint i vattnet, beredda att kasta oss i om Cherie skulle råka glömma hur man viftade med armarna för att hålla sig vid liv. Och våra flickor fick i uppdrag att försöka lära henne ta simtag.
En skollovsvecka i november vid ett varmt hav. Mest för ungarnas skull. Och simma kunde de, tack och lov för simskolor, och tack och lov för det envisa tjatsamhället som vill att barn ska simma. Och du Björklund, du får gärna lagstifta om att varenda jäkla unge ska lära sig simma i skolan. Vi har 100 000 sjöar och en massa kust.
Men Cherie. Visst vill vi att du också ska simma som en liten säl med de stora flickorna, det är så fantastiskt roligt.
Det är nästan så vi fick lust att flytta till Storbritannien och starta ett korståg för att lära brittiska ungar att simma. De bor ju faktiskt på en ö! Men vad gör man med föräldrarna?

GUNVOR KARLSTRÖM som rapporterar från livet med energiska barn.

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.