Välkommen på festen?

05 februari 2012

Förstasidan, Kultur

John Ajvide Lindqvists bok Lilla stjärna fick ljumma recensioner när den kom ut 2010. Men Jörgen Hassler tycker sig ha läst en mångfacetterad bok om tomheten, slumpen, våldet och kärleken, skriven av en mästerlig författare med nästan skrämmande klockrent gehör.

Ibland är man lycklig nog att bli magsjuk. Ibland är man lycklig nog att vara för matt för Mattics Marx och Keynes – blandekonomins gränser; för matt till och med för Keowns Buddhist ethics – A very short introduction; för svag för att ens orka lyfta Tranströmers Dikter och prosa 1954-2004. Ibland är man lycklig nog att få sträcka sig efter något i alla meningar lättare. Som John Ajvide Lindqvists Lilla stjärna.

Jag ska inte recensera John Ajvide Lindqvist. Det vore som att recensera Noices Bedårande barn av sin tid. Och då menar jag inte bara att det var ett tag sedan den kom ut. Jag menar att det inte spelar någon roll om den är bra eller dålig, den är i alla fall bland det bästa som har gjorts. Det är bara att erkänna: jag är ett fan. Ajvide Lindqvist skriver dom böcker jag skulle ha skrivit om jag hade kunnat.

Nu råkar i och för sig den här boken rent objektivt vara precis som himlakroppen i dess titel: lysande. Kanske skulle det vara ännu bättre att beskriva den som briljant, eftersom den inte bara är lysande, utan också mångfacetterad.
Det har sagts att den handlar om kärlek, och kärleken är uppenbart en av facetterna. Men det finns så många fler. Den handlar om ensamhet. Den handlar om makt. Den handlar om den normala hänsynslösheten. Den handlar om statusjakt, om rädsla för statusförlust, om hur rädslan normaliseras, blir en del av livet, till slut inte känns längre. Den handlar om små beslut som får stora konsekvenser, och om stora beslut som får små konsekvenser. Den handlar om slumpen, och om slentrianen. Den handlar om att vara fjorton år, och om vad som hände under dom där åren från början av 90-talet till mitten av 00-talet som vi precis börjat glömma.

Men framförallt handlar den om två saker. För det första handlar den om tomhet: tomheten i människor, tomheten i karriären, tomheten i nöjesindustrin, tomheten i media… ja, om den tomhet som långsamt växer överallt i ett samhälle som får allt mer av vad det vill ha, och allt mindre av vad det behöver.
För det andra handlar den om våldets kraft och meningslöshet, om hur lite, om ens något, som skiljer ett mord som kan betraktas som i någon mån berättigat från ett mord som är meningslöst, oberättigat, förkastligt. På den punkten känns Lilla stjärna som en klockren argumentation mot Stieg Larssons Salander-trilogi; som invändningen du glömt att du ville göra; som det nej du inte ens kunnat börja formulera.

Det klockrena – det absoluta gehöret och det perfekta återgivandet – spelar en viktig roll i romanen. Ajvide Lindqvist har själv något av just klockrenhet. Han har förmågan att plocka upp en ton ur vårt nära förgångna, och återge den med skrämmande exakthet. Den tonen ljuder blod, ljuder död, ljuder massaker.
Här väcks min nyfikenhet, kryddad med en bitter ton av fördomar och illvilja. En bok med alla dom här kvalitéerna, parade med en sak till som jag ännu inte berättat om, måste ju ha fått… ganska ljumma recensioner.

Mycket riktigt. Aftonbladet verkar inte ha recenserat den alls. Jonas Thente skriver i Dagens Nyheter att det är ”en roman som väl inte hör till John Ajvide Lindqvists bästa”. Magnus Persson konstaterar i Svenska Dagbladet att ”[…] som helhet har romanen flera allvarliga brister.”
I två av dom stora tidningarna bekräftas det som väckte mina misstankar. Expressens Johan Hilton talar med en säkert helt oavsiktlig uppriktighet om ”skaran av emotionellt och fysiskt självstympande fjortistjejer”, medan Cecilia Verdinelli i Göteborgsposten mer rättframt talar om ”det ensamma fettot som sitter på flickrummet och läser lyrik”.

För så här funkar det: du är välkommen på festen, och det är ju bara pikant med någon som är lite kritisk (även om den där beskrivningen av kultur- och nöjesjournalister som en flock yra höns väl var lite barnslig, va?). Men du… fundera över vem du har med dig. Kanske ska du inte komma med en schlagerkille som aldrig riktigt blev något, hans överviktiga och misshandlade fru, deras likaså överviktiga och trist småkriminella son och det där alkade producentsvinet som vi bara hälsar på när det går bra för honom. Och den där feta svarta städerskan, hon jobbar här va, hon är väl inte här med dig?
Dessutom: dom där tonårstjejerna, dom kommer verkligen inte in här. I alla fall inte om dom inte slutar yla ”Vi finns.Frukta oss”, och lämnat ifrån sig hamrarna, skruvmejslarna och knivarna. Skulle dom inte kunna sjunga och dansa lite istället, och ööh… kanske se till så att det blir trevligt lite längre fram på kvällen? Ja, ja, att titta på menar jag bara, så klart.

Jag kan inte släppa tanken på hur den här boken skulle tagits emot om den inte varit en skildring av en grupp tonårstjejers väg mot Ragnarök under ett soligt Allsång på Skansen i en magisk-realistisk tradition, utan en mer traditionell skildring av en mer traditionell grupp tonårskillars mer traditionella väg mot ett mer traditionellt Ragnarök på en fotbollsstadion. Historien skulle inte behövt omarbetas i grunden, precis som en recension sällan behöver omarbetas särskilt mycket om recensenten plötsligt kommer på att ”medelmåttigt” borde bytas ut mot ”mästerligt”.
Jörgen Hassler

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.