Stefan Löfven och längtan efter en svensk Tony Blair

17 februari 2012

Förstasidan, Kommentar, Nyheter

Egentligen borde det räcka med att läsa Svenska Dagbladets pålitligt reaktionäre ledarskribent P J Anders Linder när han kommenterar den nyutsedde S-ledarens framträdande i Agenda för att inse vad drevet mot Håkan Juholt syftade till. Varje ansats, om än aldrig så liten, att ifrågasätta den nyliberala kapitalismens marknadsdiktatur skall kvävas till varje pris. Om detta är de borgerliga mediernas chefer helt överens, inte bara med varandra och sina uppdragsgivare inom det privata kapitalet, utan också med den socialdemokratiska högern.
Mig veterligen har det aldrig tidigare i socialdemokratins historia hänt att en S-ledare utmanats av en fraktion inom sitt eget parti, en fraktion som vägrat att framträda öppet och förespråka en annan politik, men som underhållit det massmediala drevet med allsköns ”läckor”. För den insatte socialdemokraten är det nog inget större problem med att luska ut vilka av Verkställande Utskottets ledamöter som stått för fraktionsmakeriet mot Juholt. Själv väljer jag att inte spekulera, men givetvis kan inte Wanja Lundby-Wedin ha varit inblandad – om man nu vill vara lite ironisk: hennes hårda arbete som LO-ordförande till försvar för den svenska arbetarklassen och mot högerregeringens attacker, tillåter henne helt enkelt inte att ägna sig åt interna konspirationer.
Men när den av VU nyutsedde Löfven omedelbart gav sitt stöd för den så kallade Europapakten, så hade Wanja Lundby-Wedin inte ens tid att fråga sin egen styrelse vad den tyckte innan hon gick ut och gav sitt och LO:s stöd till den nya S-politiken. (Juholt hade aviserat att han var emot, om än på det svajiga sätt som han gjort i praktiskt taget alla politiska frågor sedan han valdes på S-kongressen.)

Men frågan är om Stefan Löfven är den svenske variant av Tony Blair som så många borgerliga skribenter (och en allt otåligare S-höger) har önskat sig. Hans bakgrund som ordförande för IF Metall och ledare för den mest högerinriktade delen av den fackliga apparaten, är ingen hemlighet, och ingenting som han hittills sagt pekar på något annat än att han fullföljer den linje som Göran Persson och Mona Sahlin stått för.
I utfrågningen i Agenda hamnade han omedelbart i knipa när det gäller vinster i den privatiserade delen av skola och omsorg. Han ville inte förbjuda privata företag inom exempelvis äldreomsorgen, men ”skattebetalarnas pengar ska inte gå till skatteparadis eller privata fickor”. Hur detta ska gå till blir en knivig fråga att reda ut eftersom själva idén med privata företag brukar vara att vinsterna skall hamna i någons fickor.
Trots borgarpressens intresse för ”arbetargrabben från Ö-vik” är det nog inte troligt att han skulle vara den Blair-imitation som man hoppas på. Hans bakgrund inom den fackliga rörelsen – sin position som högerytter till trots – lär dessutom göra det svårt för honom att piska upp fackföreningarna på det sätt som Tony Blair kunde göra. En mer trolig utveckling är att, om han inte snabbt får förtroende för sin politik bland de socialdemokrater som stött Håkan Juholt, kommer att pressas både politiskt och opinionsmässigt av Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet (och i mindre utsträckning av Miljöpartiet) å ena sidan, och den socialdemokratiska högerns krav på ”radikala förändringar” å andra sidan, det vill säga accepterande av den högerpolitik som innebär skattesänkningar för välbeställda, nedskärningar inom det offentligt ägda, fortsatt privatiseringar mm.

Utgången av en sådan konflikt vet vi ingenting om ännu, men mycket talar naturligtvis för att Löfven har ganska kort tid på sig, fram till valet 2014, att få ordning på politiken, men framför allt på opinionssiffrorna, annars lurar en Blairkopia säkerligen i kulisserna. För socialdemokratiska apparatmänniskor är opinionssiffrorna nämligen viktigare än politiken, eftersom det handlar om tusentals välbetalda jobb i kommuner, landsting, riksdag och regering (och inte att förglömma: EU).
Vi kan bara hoppas att den, ännu så länge rätt svårdefinierade, socialdemokratiska vänstern kan samla sig till motstånd.
Göran Kärrman

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.