Photoshoppad in i döden

21 februari 2012

Förstasidan, Kultur, Kulturkrönika

En modell, en fotograf, ett datorprogram. Trettio till fyrtio klick senare sätts affischer upp på stan med en bild: en kropp helt utan skavanker, helt utan spår av mänskligt liv. Reklambilden av den perfekta kvinnan liggande, sittande, plutande, svankande finns i tusen sinom tusen variationer på samma tema. Emma Lundström har lyssnat på den feministiska författaren Jean Kilbourne och blivit lite extra påmind om något som är så ständigt närvarande att vardagsblindheten får orken att slå dövörat till.

Kommer ni ihåg Hennes & Mauritzs underklädesreklam under 90-talet? Busschaufförerna som körde av vägen i rena chockspasmerna och ungdomarna som krossade glaset och rev ner affischerna, eller sprejade på färg som kläder åt de avklädda kropparna.
Jag minns hur jag som fjortonåring uppfattade det som så innerligt kränkande.
Men inget nytt. Bara lite mer explicit kanske. Fast så länge reklam har funnits så har kvinnokroppen använts för att sälja så vitt skilda saker som fiskelina, öl, försäkringar, motorolja… listan är oändlig, ett par bröst går att pressa in i vilket sammanhang som helst, eller en rumpa, eller ett par läppar. Kvinnor styckas upp och varje enskild del används som säljknep: kolla brösten – köp bilen! Och då har vi inte börjat räkna all den reklam som riktar sig rakt till kvinnorna med uppmaningar om att de inte – för allt i världen – duger som de är, i varje fall inte om de vill behålla mannen, eller lyckas med ett lyckat liv, en karriär, att vara någon.
Ansa. Trimma. Förbättra. Platta ut. Tryck upp.
Har det inte redan skrivits om detta, om denna fasansfullt exploaterande objektifiering?, suckar någon. Jo, femtielvatusen gånger, minst. Men har det hjälpt, hittills?

”Att göra en människa till ett föremål är i princip alltid första steget till att rättfärdiga våld mot den personen”, så säger den amerikanska, feministiska författaren, talaren och filmskaparen Jean Kilbourne som både forskar i och har gjort flera dokumentärfilmer om hur kvinnor framställs i reklam. Den förvanskade bild som vi pratar om. Den bild som nu dragits så långt mot det extrema att inte ens den tunnaste, mest finporiga modell lyckas leva upp till måtten med mindre än att hon avlider i anorexia nevrosa på kuppen, Photoshop nästa. Varje reklambild som ska visa upp ”en vacker kvinna” shoppas trettio till fyrtio gånger, trettio till fyrtio övergrepp på en människas naturliga utseende, integritet, Jag.
”I grund och botten får vi höra att kvinnor bara är godtagbara om vi är unga, smala, vita, eller åtminstone ljusa i skinnet, perfekt ansade och polerade, plockade och rakade, och varje avvikelse från detta ideal möts av mycket förakt och fientlighet”, säger Jean Kilbourne i sin senaste film, Killing Us Softly 4: Advertising’s Image of Women, som kom förra året. Hon borde veta. Hon gjorde sin första film på ämnet 1979, har talat om det i fyrtio år och kan meddela att det bara har blivit värre. Inte bättre någonstans. Istället för de käcka enradingarna från femtiotalet där Hon ska göra sig fin för att vara värd Honom, har vi nu affischer där det ska se ut som om brösten har sprängt glaset på busskuren med sin blotta storlek.

I princip varje bild av en kvinna som anses vara vacker har alltså photoshoppats, men det är ändå den bilden som de verkliga kvinnorna, flickorna, tjejerna, töserna, döttrarna, mödrarna, farmödrarna, mormödrarna, tonåringarna förväntas och själva förväntar sig att leva upp till.
”Flickorna får budskapet att det aldrig kommer att handla om deras fantastiska personlighet utan om hur de ser ut i ett par jeans”, säger Jean Kilbourne.
Det låter kanske lite klyschigt, amerikanskt, men det är ju sant. Någon säger att män också objektifieras idag, att det har blivit jämlikt på det sättet. Vi bortser från att det är en galen bild av jämställdhet och konstaterar att det ändå inte stämmer. En manskropp på en reklamaffisch för till exempel en deodorant för män förolämpas inte. Jean Kilbourne har ett väldigt bra exempel i sin film. Med varje tänkbar synpunkt kan ett par bröst förolämpas i en reklamannons som till slut kommer fram till att även om du aldrig lyckas få dem perfekta så kan du i alla fall köpa det här schampot och få snyggt hår. Har ni någonsin sett en seriös reklam med en manskropp som blir förödmjukad på det sättet? Visst, Jean Kilbourne utgår i sitt resonemang från de extrema reklamerna i USA, men visst sipprar vidare till oss, dessa bilder? Även om vi delvis har en annan reklamkultur.
I all händelse. Det var med hela det här kolossala lasset av förtryck som vi för en liten tid sedan råkade ramla in på den öppna utställningen i Kulturhuset i Stockholm. För tillfället visades verk av filmaren och fotografen Miguel Rio Branco. Bild efter bild på prostituerade i Brasilien på 70-talet. Misärens misär. Men inga förklaringar, inga berättelser om vilka dessa personer var. Återigen avklädda kvinnokroppar. Tysta, framställda. Det rullade en film, den som gjorde filmaren känd.
Efter bara några klipp började obehaget att växa sig starkt i magen. Dessa fattigaste fattiga, denna filmkamera som följer dem i de mörka rummen, som filmar deras ansikten när någon karl ligger ovanpå dem och stånkar. Till lite lättsam musik. Kyla, avsaknad av medkänsla. Ambassadörssonen från Spanien som gör sig ett namn på att blotta de redan utslagna, de som för sig själva har slutat att vara något annat än en vara, som slänger fram bröstet för den som vill titta – vill du köpa mig? Men aldrig ett ord. Om det ska visa deras utsatthet så slår det fel, det är som föremål de skildras, som rastlösa djur utan röster. Utan någonting. Vi kom ut ur det mörka rummet och gick förbi ett foto av gamla flaskor, en grupp kvinnor kom förbirusande. Någon sa:
– Det här var ju inte så upplyftande, men de där flaskorna var ju fina.

Kroppar, flaskor, objekt. Reaktionerna i gästboken i receptionen var antingen hyllande eller mycket arga. Det behövs inte mer objektifiering.
Tillbaka till reklamen. Nyligen dog ännu en modell av anorexia. Fram till slutet gick hon på catwalken, ett benrangel. Anpassad in till sista livsdroppen. Om de photoshoppade fotografierna säger en man som arbetar inom gebitet: ”they are perfected into death”, de görs perfekta intill döden.
Men det gäller ju inte bara fotografierna, det gäller ju varje kvinna som inte kan slå ifrån sig bilderna, som inte kan tänka bort att det är så där hon BORDE se ut. Som en blandning av delar från fem olika kvinnor där även summan av delarna har slimmats, ansats, rätats ut så att en supermänniska skapats som inte finns, som aldrig kommer att finnas, som skrämmer livet ur mig varje gång jag tvingas möta deras iskalla blick från reklampelarna som reser sig höga som gravstenar över ömsesidig respekt, integritet och självförtroende i det konsumtionssjuka samhället där vi lever i den brytningspunkt som är nu.

Den amerikanska, feministiska författaren Susan Faludi hyllar Jean Kilbourne för hennes arbete. Jean Kilbourne hyllar den amerikanska skådespelaren Kate Winslet för att hon vägrar låta sin kropp falla offer för Hollywoods ideal och för hennes uttalande i samband med att den brittiska tidningen GQ Magazine hade en grovt photoshoppad bild av Winslet på framsidan. Vad hon sade var enkelt: ”Jag ser inte ut så och vad mera är, jag har ingen önskan om att se ut så. Jag kan tala om för er att de har reducerat mina ben med ungefär en tredjedel.”
Just så. Där har vi hoppet.
Text och bild: Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.