Nej till kapitalets krisavtal!

24 februari 2012

Ledare

Finansminister Anders Borg har aviserat att regeringen är positiv till ett krisavtal mellan arbetsgivare och fackföreningar i händelse av en ny djup ekonomisk nedgång. Ylva Johansson, socialdemokraternas arbetsmarknadspolitiska talesperson, har också ställt sig positiv till förslaget. IF Metall slöt som bekant ett avtal av det slaget i samband med krisen 2008-2009, som innebar arbetstidsförkortning i kombination med lönesänkning. Metall och dess motpart Teknikföretagen vill nu ha en lagstiftning som även innebär att staten går in och täcker en del av företagens kostnader. En utredning ska tillsättas och tanken är att regeringen lägger fram en proposition till hösten.

Att den borgerliga regeringen vill parera framtida finanskriser med lönesänkningar för arbetarna är inte förvånande. Att krafter inom arbetarrörelsen emellertid förespråkar samma krisordination visar vilket lappkast denna rörelse gjort sedan sin tillblivelse i slutet av 1800-talet. Den socialistiska arbetarrörelsens mål var att ersätta den kapitalistiska ekonomin med en av de arbetande demokratiskt styrd ekonomi: Socialismen. Ett av kapitalismens gissel var de ständigt återkommande kriserna som kastade ut de arbetande i arbetslöshet och sänkte lönerna. Vid 1900-talets inledning började dock tendenser inom arbetarrörelsen att tumma på det socialistiska målet. Under 1930-talet anslöt sig istället den socialdemokratiska riktningen till en keynesiansk politik. Den brittiske ekonomen John Maynard Keynes menade att den borgerliga staten i stället för att spara och dra ner i lågkonjunkturer skulle göra motsatsen; stimulera ekonomin, genomföra offentliga investeringar, hålla efterfrågan uppe med arbetslöshetsunderstöd etc.

Tanken var att man på så sätt skulle förhindra att en lågkonjunktur skulle utvecklas till en verkligt djup depression av den typ som tog sin början 1929 och som först bröts med andra världskrigets blodbad. Socialdemokratin ersatte tanken på att avskaffa kapitalismen med keynesianism, som kombinerat med välfärdsreformer skulle ge trygghet inom kapitalismens ramar.

Finanskrisen 2008 visade brutalt att de stora depressionerna fortsätter att vara ett hot. Men, istället för att reflektera över att ekonomisk politik inom kapitalismens ramar inte räcker, börjar Metall (vars förre ordförande idag blivit socialdemokratisk partiledare) att utforma en politik för hur kapitalismen ska räddas även i djupa depressioner. Nu gäller det alltså inte bara att undvika dessa djupa kriser. Stefan Löfvén med flera erkänner att vi hela tiden befinner oss mellan två djupa ekonomiska depressioner, vilket kan ses som ett de facto erkännande av marxismens syn på kapitalismens kriser, men detta paras med en total frånvaro av marxismens slutsats: nödvändigheten att ersätta det kapitalistiska systemet. Det är inte att undra på att herr Löfvéns befordran till partiledare mottagits med tillfredsställelse av kapitalets män i vårt land.

, , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.