Krönikören Sara Wall: I den här stan cyklar man inte

13 februari 2012

Förstasidan, Krönika, Opinion

Jag har varit så arg sedan jag flyttade till Stockholm. Flera gånger om dagen blir jag arg, varje gång jag konfronteras med en biljettspärr. En smekmånad med Stockholms lokaltrafik kostar 790 kronor. Och det här är ingen stad man cyklar i. Inte om man bor långt upp på blåa linjen och inte om det är tjugo minusgrader och snö.
Därför är Stockholms tunnelbana en hinderbana. De som inte har råd att betala plankar istället. Jag har noga studerat olika taktiker för denna sport, och lyckats identifiera fyra planknings-typer:
1. Proffsplankaren, som slinker igenom spärren bakom en intet ont anande betalresenär, så nonchalant att ingen av de fem ordningsvakterna som står och skitsnackar två meter bort märker något.
2. Nybörjarplankaren, som drar till sig blickar genom sitt eget nervösa flackande, innan den rusar mot spärren och fastnar med ett ben på var sida. Mer erfarna plankarvänner skäms.
3. Stylaren, som hoppar över, kryper under, eller flörtar sig genom spärren.
4. Hulken, som klämmer in fingrarna mellan spärrdörrarna och frustande pressar dem isär som om de vore ett gymredskap.

När jag var ny i stan gick jag fram till en lucka för att visa min 36 kronor dyra enkelbiljett. Samtidigt klättrade min kompis upp på spärrmaskinen och svingade sig över dörrarna. Killen i luckan utbrast ”Najs!” på ett sånt sätt som bara stockholmare kan, och glömde bort att kontrollera mig. Antagligen påminde hans plånbok om våra.
En stor andel av våra biljettavgifter, plus skattepengar, går förstås till att sätta dit alla som inte har råd att betala. Bara spärrarna kostar 69 miljoner kronor om året. Och då är inte kontrollanternas, vakternas och biljettförsäljarnas löner inräknade. Vi betalar alltså skatt för att få möjligheten att sedan betala ännu mer för våra biljetter, alternativt böter.
Trots SL:s ambitiösa ansträngningar att lösa ”plankningsproblemet” under den borgerliga styrelsen, så har antalet fripassagerare inte minskat. Det har inte hjälpt att höja avgifterna för att kunna anställa fler aggressiva och muskulösa ordningsvakter, människor har ändå inte råd att betala för att åka till arbetsförmedlingen. Märkligt.

Det skrämmer mig att det har blivit en klassfråga om man ska ha möjligheten att lämna sitt eget bostadsområde. Ändå verkar många se betalningen som en medborgerlig skyldighet. Att planka är fult. Knappt någon vet vad de höjda avgifterna egentligen används till. Någon förbättring av spårtrafiken har väl ingen märkt av. Men till exempel förvandlar SL våra studielånspengar, bidrag, löner och a-kassor till privata vinster i företag som Veolia, som bygger infrastruktur åt Israel på ett sätt som strider både emot Genèvekonventionen och emot all vett och sans (läs gärna mer på www.bigcampaign.org/veolia). Ökade biljettpriser i Stockholm har alltså bidragit till ett hårdare grepp för Israel om ockuperade palestinska områden.
”700 tusen tack till alla er som gör resan lite finare” stod det på en av SL:s färgglada reklamaffischer. ”De luras att de är snälla” konstaterade min kompis upprört, och plockade ner den.

Jag önskar mig en avgiftsfri, skattefinansierad kollektivtrafik som inte styrs av privata vinstintressen, och där alla har betalat efter förmåga. Gamla tanter och gubbar med taskig pension kan ha svårt att svinga sig över biljettspärrar. Själv kan jag hoppa över dem, krypa under dem, försöka flörta mig igenom dem, pressa upp dem som hulken eller, mest troligt, snubbla på dem, utan att bryta några sköra ben. Men tunnelbanan ska inte behöva vara någon hinderbana.

Krönikör: Sara Wall går på Biskops-Arnös folkhögskola och gör en dokumentärfilm om unga tonårstjejer i en Stockholmsförort. Gillar storstäder och överkonsumerar Tyrkisk Peber, världens bästa godis.

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.