Krönikören Johannes Jensen: Vem var realist – egentligen?

07 februari 2012

Förstasidan, Krönika, Opinion

Mina tankar finns i dessa dagar hos den vissnande socialdemokratin och dess näringsfattiga gräsrotsrörelse, och hur jag i min ungdom (det vill säga ganska så nyligen) betraktade mig som vänstersosse.
Visst blev jag förbannad på toppstyret, pamparna och svartlistandet av kommunister, men vi har ju trots allt haft världens mest lyckade socialistiska experiment i det här landet. Samtidigt uppfattade jag den yttre vänstern som människor med bra idéer och goda föresatser – men med alldeles för mycket naiv idealism. De tycktes mig sakna verklighetsförankring och oförmåga att se gränserna för vad som är möjligt – till skillnad från de pragmatiska reformisterna.

Jag känner fortfarande starkt för det välfärdssamhälle vi ändå har, trots dess krackelerande fundament och allt mer grovmaskiga skyddsnät, men det är något som brister när man växer upp i ett samhälle som lovar så mycket men förmår så lite. Ett samhälle där utopin verkar vara ”som nu, fast mer valfritt och lite mer grönt – om budgettaket ger utrymme”, där politikerna håller tummarna tills knogarna vitnar i förhoppningen att tillräckligt mycket guld skall sippra ned från pyramidens topp för att resten skall hålla sig varma. Det är en mycket märklig upplevelse att inse hur man blir vuxen i takt med att varje illusion rasar och blir till tomma ord i ett linjetal.

Härom dagen var jag på Folkets hus här i Göteborg för att se Ingvar Carlsson och Jan Eliasson prata om Olof Palmes arv på den internationella arenan, och visst talade de om värden man ställer upp på! Visst var det med värme de förespråkade solidaritet med kurder och palestinier, med triumf då de berättade om Sveriges ryggrad att stödja nationella befrielserörelser och med sann indignation som de beskrev USA:s undfallenhet mot Israel. Och för en stund nästan glömmer jag mig och tänker att detta är ju vad jag står för också. Här finns ju alla de värderingar som är så viktiga.

Jan Eliasson berättade om de två egenskaper som utmärkte Palme och gjorde honom till en stor politiker och statsman: Passion, för att kunna handla, och medmänsklighet, för att inte handla fel. Stora ord. Tyvärr kunde det lika gärna ha varit en deklaration för vad som saknas när socialdemokratin gör politik.
Alldeles oberoende om huruvida Palme kunde tillskrivas dessa av egenskaper så har förstås Eliasson rätt i sitt påstående. En blandning av passion och medmänsklighet är nödvändigt för varje god vänstermänniska och nödvändigt i skapandet av ett bättre samhälle. Problemet är att det helt verkar saknas utrymme inom SAP till att kunna odla slika egenskaper.

Jag tänker att socialdemokratin är en himla fin tanke, synd bara att den inte fungerar i praktiken…
I grunden känner jag dock en slags personlig tacksamhet mot sossarna, för de värderingar de gett mig. Utan dessa värderingar skulle jag kanske aldrig kallat mig socialist och jag skulle ha saknat insikten att socialdemokrati, sådan den blivit, inte är någon väg framåt. När reformism inte längre kan utövas i samförstånd med ett kuvat näringsliv är det dags att hitta nya vägar att bedriva ”det möjligas politik”. Den naiva idealism som jag tillskrev yttervänstern ter sig för varje dag allt mer realistisk – pragmatism idag är att kräva det omöjliga!

Johannes Jensen är historiestuderande med ett reformistiskt förflutet.

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.