Krönika: Vad finns det för mystiskt bakom porten?

21 februari 2012

Förstasidan, Krönika, Opinion

Det var när jag promenerade nerför Berzeliigatan i Göteborg jag kom på det: att jag egentligen inte alls visste hur min stad såg ut, det enda jag verkligen kände till var ju gatorna. Ja, gatornas sträckning och fasadernas utseende är inga problem. Jag kan lätt känna igen en plats och, även om jag inte känner till gatunamnet, hitta dit. Genom många och långa promenader trodde jag att jag utforskat i varje fall innerstan, att jag hade upptäckt det mesta som går att upptäcka. Men där hade jag fel. För det finns en del av staden som inte bjuder in till upptäcktsfärder; innegårdarna.

I alla större städer med områden av traditionell stenstad finns det en hemlig stad. Ett område som gömmer sig undan för folks blickar. Innegårdarna är en del av staden som helt enkelt tagits bort från allmänheten, dit har bara boende, en och annan gäst och brevbäraren tillgång.
Det var när jag promenerade ner för Berzeliigatan och insåg detta, att det finns platser bara några meter ifrån mig som jag trots att de ligger under bar himmel inte har tillgång till eller ens kan se, jag för första gången började känna mig instängd i min egen stad. På de annars så breda gatorna började jag känna mig trängd, instängd av tanken på att det fanns mer att se och att områden minst lika stora som själva gatan förvägrades mig. Det var provocerande och ett hårt slag mot mitt geografiska självförtroende.

Efter den dagen vändes allting upp-och-ned, jag hade inte längre koll på min stad och det fanns bara en sak att göra; att återinföra högstadietidens upptäcktsfärder, då man varje helgnatt (portad från krogen) drog på långa vandringar utan annat mål än att få hänga med sina polare.
Jag började gå in på gårdar så fort jag såg att någon lämnat en port öppen och fastän de flesta såg likadana ut (några soptunnor, kanske en liten byggnad för grovsopor och cykelställ) så fortsatte jag att utforska det okända och plötsligt kom jag till en som var helt annorlunda.
Jag hade varit ute på promenad med en vän (hade vid det här laget blivit van vid att slinka in på stadens innegårdar) och plötsligt befann vi oss på en gård i stadsdelen Haga som förvisso var ovanligt fin, med både lekplats och träd, men som ändå skrämde mig. I det här kvarteret var gården inte bara stängd för inkräktare utifrån, även när man skulle därifrån behövde man slå in en kod, en kod vi självklart inte hade.

Vi stod handfallna och instängda på gården i Haga. Jag kunde inte låta bli att tänka på filmen La Zona där några killar från den mexikanska slummen bryter sig in i ett gated community för att sen inte komma därifrån. Vad skulle hända med mig och min vän nu när vi smitit (inte direkt brutit oss) in? Skulle bostadsrättsföreningens medborgargarde jaga efter oss med vapnen i högsta hugg precis som i La Zona? På gården skulle det dock inte bli mycket till jakt, de hade kunnat knäppa oss från fönstren som om vi var vingklippta fåglar.
Som tur var visade sig min nyfunna talang att slinka in på gårdar lika användbar när man ville komma därifrån och vi kunde strax med lugna (om än lite ostadiga steg) vandra vidare. Den svenska innegården går inte att jämföra med tredje världens Gated Community, men principen med ett hemligt utrymme bara några steg från offentligheten finns även här. Innegården stänger ute allmänheten, men vad den också gör är att den provocerar fram upptäcktsfärder.
Den hetsar fram äventyret för alla de som precis som jag blir stressade av tanken på det oupptäckta.

Mikael Omstedt är nyfrälst amerikansk fotbolls-supporter och timvikarie i barnomsorgen.

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.