Empatilösheten breder ut sig

28 februari 2012

Förstasidan, Kultur, Kulturkrönika

Foto: Patrik Gunnar Helin. Kluvna KaRAKTÄRER. Skådespelarna Shebly Niavarani, Ing-Marie Carlsson, Nadia Hussein Johansen och Lars Magnus Larsson kastar sig mellan olika rollfigurer – mellan anklagad och anklagande, tjänsteman och asylsökande – i Jonas Hassen Khemiris pjäs Apatiska för Nybörjare.

Det var en gång ett land dit människor på flykt kom för att söka asyl. Många var barn. De hade kanske blivit misshandlade, våldtagna, sett sina föräldrar lemlästas, sett onämnbara saker. Flera av barnen var djupt traumatiserade. Några av dem föll ned i ett tillstånd av apati. De kallades för de apatiska flyktingbarnen.
Migrationsverket utvisade dessa barn. Man sade att de simulerade, att de var drogade. Idag är bilden en annan. Men de utvisas fortfarande.

Minns ni de apatiska flyktingbarnen? Hur föräldrarna misstänkliggjordes? Hur barnen misstänkliggjordes? Hur det bara inte kunde vara så att det var det svenska samhället som inte levde upp till bilden av sig som gott? Hur barnen utvisades trots att det stred mot all etik och moral?
2006 ändrades asylordningen som en följd av protester mot behandlingen av dessa barn. Deras rättigheter skulle skyddas på ett bättre sätt lovade Migrationsverket. Men löftet har inte infriats. Enligt en utredning från Etikkommissionen har de apatiska flyktingbarnen blivit fler. Och de utvisas fortfarande, i allt högre omfattning.
Den som inte minns kan om möjligt gå och se författaren och dramatikern Jonas Hassen Khemiris pjäs Apatiska för nybörjare som efter en första spelperiod på Folkteatern i Göteborg nu befinner sig på turné med Riksteatern.
Inspirerade av Gellert Tamas bok De apatiska som kom 2009, blottlägger Jonas Hassen Khemiri i en sorgsen och rasande komedi den ryktesspridning och det politiska maktspel som ledde till löpsedelsrubriker som: ”De apatiska barnen förgiftas av sina föräldrar”. Men framförallt ställer han – både med själva pjäsen och i dess förord – den avgörande frågan: ”Vem har makten över vårt gemensamma minne?”

Pjäsen är en timme och fyrtio minuter lång, utan paus. Plötsligt är den slut. Kvar är ett huvud fullt av knivskarpa repliker och direktcitat från politiker och tjänstemän med ett helt galet sätt att se på sina medmänniskor. Uttalanden som ger gåshud. Uttalanden som helt ogenerat avskriver mänskliga rättigheter och mänsklig respekt och medmänsklighet från världskartan.
Jonas Hassen Khemiri har läst på. Hans språköra besitter en lyhördhet för det absurda i byråkratilingot som klär av det naket.
Det handlar om att vilja ha någon att skylla på när det blir så fel som det kan bli. Det handlar om att det till syvende och sidst kommer an på gemene man att reagera, att inte bara passivt läsa en löpsedelsrubrik som den nämnda utan att sparka bakut och starta ett uppror.
Men det handlar också om en värld där de humanitära katastroferna, våldet och övergreppen är så fruktansvärda, obegripliga och omfattande att det kan bli övermäktigt även för den mest humana handläggaren – medmänskligheten går på knäna och når inte fram, slår över, blir till sin motsats.

För några veckor sedan höll Etikkommissionen seminariet Tystnadens politik i Stockholm. I flera timmar talade insatta människor om apatiska flyktingbarn ur olika aspekter. Om hur Migrationsverkets hantering av asylsökande hårdnar och om den dånande tystnad som råder idag när det gäller alla barn som ligger orörliga i sina sängar runt om i Sverige, drabbade av detta tillstånd som kallas uppgivenhetssyndrom.
Barnläkaren Henry Ascher beskrev tillståndet rent medicinskt. Hur traumatiska upplevelser kan orsaka ett kroniskt stresspåslag som leder till att ”det parasympatiska nervsystemet försöker att både bromsa för fullt och gasa för fullt hela tiden”. Systemet blir utbränt och följden kan bli olika grader av uppgivenhetssymptom där sista ledet kan liknas vid skendödhet. Henry Ascher menade att Migrationsverket inte har förstått att oavsett vilken grad på skalan barnet befinner sig på i sin uppgivenhet så är det mycket, mycket allvarligt.

En utlösande faktor till att barn blir apatiska kan vara kränkande asylprocesser. De är på flykt, de har varit med om saker som är för hemska för att de ska kunna sätta ord på dem, och så möts de av misstänkliggörande och respektlöshet. De befinner sig i ett Sverige som ska vara tryggt, men lever under det ständiga utvisningshotet. Med tanke på alla omständigheter skulle det vara konstigt om barnen inte blev sjuka. För att de ska tillfriska krävs det ett långt arbete som i mångt och mycket går ut på att återskapa ett hopp. Så enkelt och så oerhört svårt.
Liksom i pjäsen så ställs under seminariet frågan: Vem har ansvaret? Politikerna? Migrationsverket? Migrationsdomstolarna? Samhället?

Det har funnits apatiska barn tidigare i Sveriges historia, bland annat flyktingbarn under andra världskriget, det är alltså, en gång för alla, inget nytt fenomen som föräldrar från Afghanistan, Irak eller Somalia hittat på för att luras.
Barn- och ungdomspsykiatern Göran Bodegård var bland de första att uppmärksamma de apatiska flyktingbarnen. Under seminariet uttryckte han skam över de läkare som ställer upp och betjänar Migrationsverket med intyg som friskförklarar sjuka barn. Enligt honom borde de med makt få känna på hur det är att gå in i ett rum där det ligger ett apatiskt barn. Så att glappet mellan dem som vet vad det handlar om och de som bestämmer försvinner.

Läkaren och författaren Astrid Seeberger har ansvar för den professionella utvecklingen av läkarutbildningen på Karolinska Institutet. Hon uttalade den där kvällen för några veckor sedan en stor oro inför det faktum att empatin verkar minska i Sverige.
– Ett samhälle låter sig inte definieras som en företagsverksamhet utan att det blir allvarliga skadeverkningar, sade hon och beskrev hur vi har medkänsla och inlevelseförmåga därför att vi har spegelneuroner, fler än någon annan art. Dessa neuroner aktiveras endast när vi har direktkontakt med andra, när vi sitter framför datorn är de passiva.
Kanske håller vi på att förlora våra spegelneuroner?
Det är i alla fall den känslan som stannar i maggropen när vi kliver ut i snömodden efter Apatiska för nybörjare. Känslan av den utbredda, halvt apatiska empatilösheten. Och ett rungande jävlaranamma att den måste gå att göra något åt!

Emma Lundström

, , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.