De utslagnas vapendragare

24 februari 2012

Förstasidan, Kultur, Kulturkrönika

Jag vet inte om det är politiskt korrekt att säga som vänster, men Charles Bukowski är en av mina favoritförfattare. Kanske för att han är så omväxlande lättläst jämfört med det mesta annat jag läser, och för att han är så rak och grov att man inte kan sluta läsa, även om det nästan bara handlar om att supa och knulla i bok efter bok. Men det är inte de rika och vackras fester han skildrar, utan de fattiga och fulas som också försöker ha lite kul i misären. Man kanske kan tycka att han har en snedvriden kvinnosyn, men det är inget kvinnohat, och han skildrar även männen, inte minst sig själv, lika nedvärderande.
Bukowskis svenske biograf Ronnie Haag har kallat honom en av USA:s största proletärförfattare. Hans första och bästa bok Postverket är utan tvekan en stark skildring av livet på botten av klassamhället, med ett lidande som förvärras av huvudpersonens svåra alkoholism.
Charles Bukowskis böcker, ett tjugotal romaner och novellsamlingar, är i regel självbiografiska. Pulp, hans sista bok från 1994, är ett undantag. Han skrev den när han låg döende i leukemi och fantasin skenade iväg. Pulp är engelska för pappersmassa, men också slang för billig kiosklitteratur – deckare, science fiction, tantsnusk – och Bukowski driver ordentligt med genren.
Den handlar om en sunkig privatdetektiv i Los Angeles som plötsligt får ett antal mystiska fall som visar sig sammanlänkade och involverar en del övermänskliga karaktärer. Bakom snasket finns en del djupare filosofiska tankar om livet och döden, som sedan dränks i alkohol. Eventuellt handlar den om hur kapitalismen har förgiftat planeten jorden till den grad att allt hopp är ute. Eventuellt handlar den om att möta döden utan ångest. Eventuellt handlar den om ingenting.
Per Leander

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.