Damen med handväskan går igen på bio

13 februari 2012

Film, Förstasidan, Kultur

Filmen om Margaret Thatcher, premiärminister i Storbritannien åren 1979-1990, handlar inte så mycket om politik. Däremot väcker den ofelbart frågor kring politik, om Thatchers tid och de beslut som fattades då. Om kvinnor och makt, om kvinnor och politik, om höger och feminism. Men den som ser filmen bör nog se den för Meryl Streeps skull.

Hur anständigt är det att göra en superfilm om en person som fortfarande är i livet och uppenbarligen lider av någon sorts demens och inte kan lägga sig i eller protestera? Egentligen känns det inte helt bra.
Ändå kommer Järnladyn som på beställning. Just när ord som kapitalism och ockupera börjar dyka upp igen, när frågan om hur kapitalismen mår och fungerar inte längre bara diskuteras inom vänstern utan på fullt allvar på affärssidor och i radioprogram.
När frågan om ledare och ledarskap sysselsätter så många, på så många nivåer. När partierna i det här landet byter ledare i full panik, som om det skulle hjälpa.
Och frågan om personlighetens roll i historien: här passar Margaret Thatcher utmärkt som studieobjekt.

Hur mycket betydde ”personligheten” för den oerhörda högersvängen kring 1980 när hennes nära kompis Ronald Reagan blev president, och de båda kom att stå som någon sorts symboler för den nya tiden? Eller var det så att om hon inte hade klivit fram hade högern varit tvungen att uppfinna henne? Det behövdes någon som krossade facket, la ner industrin och fick ”ekonomin på rätt köl” som det heter.
Utan alla jämförelser i övrigt kan man dra fram exemplet Nicholas Sarkozy, som många långt i förväg såg som den blivande presidenten. Han sköt mot höjderna som en målsökande robot, mot makten.

Egentligen är historien om Margarets Thatchers uppgång och fall rent osannolik. Specerihandlarens dotter från en småstad tar över Tories och blir premiärminister, i det benhårda klassamhället Storbritannien. Om det inte hade hänt skulle det vara alldeles väldigt osannolikt.
Vad får man då veta om Margaret Thatcher i Järnladyn? Inte mycket egentligen, det är sådana fantastiska luckor i berättandet att resultatet knappast ens blir ”sant”. Meryl Streep gör ett mycket fint porträtt av en åldrande, lätt förvirrad kvinna, som ser tillbaka på sitt liv i snabba tillbakablickar. Men är denna kvinna politikern Thatcher?
Regissören Phyllida Lloyd (Mamma Mia!) berättade för Guardian att filmen inte var tänkt att handla om politik. För henne handlade den till stor del om åldrande. Och det gör den ju. Det är kanske därför filmen gör ett så egendomligt intryck. Det finns gott om åldrande, lätt dementa kvinnor, men varför välja ett så extremt exempel?!

Och problemet för den som kanske skulle vilja veta mer om den här tiden i Storbritannien är att det inte förekommer någon förklaring alls på vad som händer. IRA bombar Brighton Grand Hotel 1984 där Thatcher och hennes man bor tillsammans med regeringen, i samband med en torykongress. Varför? Stora industrier läggs ner, varför? Strejkerna lamslår landet, varför? Det pågår näst intill gatukrig mellan polis och demonstranter, varför?
Till sist slänger tories ut sin ledare som vunnit tre val på raken, varför? En åskådare som vill veta vad Thatcher förde fram för argument eller vilka diskussioner som pågick, får absolut ingen hjälp av filmen.

Men ändå hamnar förstås diskussionerna om filmen förr eller senare – mest förr – i en hetsig debatt om Thatchers politik, för och emot, om hennes period som premiärminister, hennes historiska roll…
Är detta en skönmålning av en politiker som slaktade fackföreningar, la ner industrier, ”stal mjölken från barnen”, förde krig mot Argentina, vägrade att ta avstånd från apartheid i Sydafrika, varmt gillade diktatorn Pinochet … plus en massa annat? Eller finns det inslag av kritik? Inte ens detta kan recensenter och debattörer komma överens om.

Som på beställning hamnar filmen också rakt in i förebildernas märkliga värld. Att Thatcher är en ”feministisk ikon” har framförts på fullt allvar.
Brittiska tidningen The Guardian menade att filmen, ”genom att fokusera på kön och klass utmålade Thatcher som feministisk ikon”, och frågade ett antal kända kvinnor vad de ansåg. En av dem, författaren Natasha Walter, skrev redan för 13 år sedan att Thatcher ”är den stora obesjungna hjältinnan inom brittisk feminism”. Och aldrig hade hon utsatts för så mycket raseri, skriver hon. Men påpekar att Thatcher står som en väldig anklagelse ”mot dem som tror att kvinnor inte passar för att söka makten och njuta av den”.

Makten ja. Vilken makt skulle kvinnor vilja ha? I en tid när fler kvinnor i bolagsstyrelser kan uppfattas som ett ”feminististiskt krav” är kanske inte Tories premiärminister som feministisk ikon så märklig. Thatcher ser ut att räcka till en hel rad seminarier i makt, kön, demokrati, ledarskap, högerpolitik och imperialism helt på egen hand.
Finns privatpersonen Thatcher i filmen? Det är också tveksamt. Bara det faktum att hennes ena barn, sonen Mark som hon älskade över allt annat och som ställde till problem för henne varenda minut med sina skandalösa ekonomiska trollkonster, inte ens finns med i filmen snedvrider bilden totalt. (Inte ens hans röst hörs – han förekommer i ett telefonsamtal från Sydafrika men hörs inte.)
Jag får varken syn på politikern eller privatpersonen Thatcher, bara på en sevärd Meryl Streep. Möjligen är denna film en skönmålning av makten som sådan.

Gunvor Karlström

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.