Studentledaren från Chile

12 februari 2012

Förstasidan, Nyheter, Reportage, Stockholm

Det finns de som vägrar böja sig för något som helst, som vägrar sluta kämpa för sitt folks mänskliga rättigheter trots att de hotas till livet. Camila Vallejo är en av dessa människor. Den 23-åriga studenten utstrålar en obändig styrka när hon talar om den pågående kampen i sitt hemland Chile. I lördags besökte hon Stockholm.

Kylan nyper kinderna röda. Inte ens den bländande solen rår på istapparna som hänger från hustaken. Vintern har kommit till Stockholm och utanför en lokal på Pontonjärgatan på Kungsholmen står en skara människor och stampar med fötterna för att hålla värmen. De flesta är chilenare. De väntar på att få träffa den omtalade ledaren för studentrörelsen i Chile. Rörelsen som fått med sig folket och blivit en social rörelse med krav som rör alla, inte bara studenterna. Rörelsen som vällde fram genom år 2011 som en folklig lavin som vägrade låta sig stoppas trots det övervåld och förtryck som chilenska staten bemötte den med.

Hon är redan lite av en legend, Camila Vallejo. För att hon vägrar låta sig tystas. Brittiska tidningen The Guardian utsåg henne till årets personlighet 2011.
När hon tills slut kommer in i det långsmala rummet på källarplan rungar applåderna och kindpussarna är många. I sällskap har hon Karol Cariola, tidigare ordförande i studentkåren på Universidad de Concepcion och politisk ledare för ett ungdomsförbund, och Jorge Murua, ordförande för metallfacket CONSTRAMET och ledamot i Chiles centrala fackliga landsorganisation CUT.
Camila Vallejos själv är vice ordförande i studentkåren vid Universidad de Chile. Alla tre är medlemmar i Chiles kommunistiska parti och tillsammans är de tre just nu ute på en Europaturné för att sprida kunskap om kampen i Chile, något som är svårt att göra från hemlandet där censuren lever och frodas. Till Sverige har de bjudits in av Victor Jara Föreningen och Latinamerikagrupperna. De har precis anlänt från Tyskland där de hunnit besöka nio olika städer. Nu sitter de på rad framför oss och 24-åriga Karol Cariola inleder.
– Läget i Chile beror mycket på det kapitalistiska systemet, säger hon och beskriver hur den nyliberala politiken drabbar alla i landet genom privatiseringen av utbildningssektorn, hälsovården och andra offentliga inrättningar:
– Vi vill visa världen att studentförbundet i Chile har slutat att vara bara ett studentförbund. Det har blivit en social rörelse, och förutom kraven på att utbildningen ska vara gratis och kvalitetsmässig ställer vi också krav på reformer inom valsystemet, på skattereformer, och det allra viktigaste kravet: att ändra den chilenska författningen som är en rest från juntatiden. Vi menar att det nyliberala systemet befinner sig i en djup kris och att hela den politiska modellen är i gungning. Detta beror på massrörelsen som skedde under 2011.

Camila Vallejo förklarar att ett av målen med Europaturnén är att visa världen att massprotesterna under 2011 inte var någon spontan företeelse utan resultatet av en historisk process som inkluderar två generationer. Hon berättar om pingvinrörelsen som blossade upp under 2005 och 2006 – en studentrörelse med revolutionär kraft. Hon berättar också om de stora kongresser som hölls i Chile 2009 och 2010 där studenter, lärare och alla som på något vis arbetade med utbildning deltog och där många av de frågor som rörelsen nu har på agendan togs upp.
– Det vi lyckades med 2011 var att ifrågasätta hela utbildningsmodellen. Konsekvenserna av marknadspolitiken i Chile har lett till stor segregering och privatisering av utbildningssystemet. Det har inneburit att studenter varit tvungna att skuldsätta sig för livet för att kunna studera samtidigt som utbildningens kvalitet blivit sämre. Rörelsen ifrågasatte att ubildning ska vara vinstgivande.

Studentrörelsen började alltså med att ifrågasätta vinstintressena inom utbildningssystemet men gick snart vidare till att kritisera att de grundläggande medborgerliga rättigheterna skulle vara vinstgivande; såväl utbildning som hälsovård. Till detta kan också läggas landets naturresurser och exploateringen av dessa.
– När vi började ifrågasätta allt detta angrep vi nyliberalismens hjärta: vinstintressena och privatiseringen, säger Camila Vallejo och förklarar att folket var trötta på maktmissbruket – som hon menar är en produkt av den stora koncentrationen av den politiska, ekonomiska och sociala makten i Chile. Konsekvensen av maktmissbruket: en fördjupning av orättvisorna.

Jorge Murua är lite äldre än de andra, 35 år. Han för in arbetarnas perspektiv:
– Vi arbetare var tvungna att resa oss ur den djupa kris som arbetarrörelsen befann sig i under 90-talet. Den första nationella strejken med målet att ställa sociala och politiska krav höll vi 2003. Vi politiserade den fackliga rörelsen och där är vi nu – folket reser sig. Det är mycket som pågår, bland annat mapucheindianernas hungerstrejk och rörelsen för ett ekologiskt hållbart system.
Ett av rörelsens mål i år är att sammankalla alla organisationer till en 48 timmar lång generalstrejk den 24-25 augusti. Jorge Murua understryker vikten av enighet i rörelsen:
– CUT-anhängare, studenter, miljöaktivister, tillsammans har vi bildat en rörelse som är det första försöket på mycket lång tid att ena de sociala rörelserna i Chile. De enda som fattas är de politiska partierna. CUT vill gärna bli de som leder hela folket i kampen mot det nyliberala systemet. Nyliberalismens modell är omänsklig.
Att kampen exploderade under revolutionsåret 2011 tror han beror på att att missnöjet över sociala ojämlikheter ackumulerats. När fem procent av den rika befolkningen tjänar 800 gånger mer än fem procent av den fattiga befolkningen krävs det bara ett forum att kanalisera missnöjet för att det ska bryta ut.

På sin resa genom Europa har de tre aktivisterna också lagt fram krav på att de chilenare som befinner sig i utlandet ska få rösträtt utan förbehåll i Chile. De planerar att under eftermiddagen presentera förslaget hos den chilenska ambassaden i Stockholm och hoppas att det ska röna framgång precis som det nyss gjort i Tyskland.
Studenter, arbetare, miljöaktivister, från svensk synvinkel är det lätt att tänka att det skulle kunna skilja sig väldigt i klassbakgrund, men Camila Vallejo slår den tanken ur hågen på åhörarna:
– I Chile finns det inga klasskillnader mellan arbetare och studenter. Både inom grundskole- och gymnasieutbildningen kommer de flesta av studenterna från arbetarfamiljer. Det är bara sju procent som inte gör det. Ungefär detsamma gäller för högre utbildningar. Det beror på att tillgången till de högre utbildningarna har blivit omfattande på grund av privatiseringen. Men det finns utbildning för rika och utbildning för fattiga.
Hon beskriver den låga kvaliten i förhållande till priset för en utbildning. Ett pris som ofta ruinerar även medelklassfamiljer. Det kan kosta 4 000 euro per år. Inget som en vanlig arbetarlön täcker:
– Därför är rätten till gratis och kvalitativ utbildning för alla inte bara ett krav från studenterna utan ett krav från hela deras familjer, alltså de flesta av de chilenska arbetarna, säger hon.

När det gäller frågan om det finns något politiskt parti som kan representera den sociala rörelsen fokuserar Camila Vallejo på kommunistpartiet.
– Som i så många andra länder har det varit attackerat och lämnats utanför. Trots detta har kommunisterna alltid varit ett parti som har förankring hos folket, och det som hände under 2011 är inget undantag. Mycket av det kommunistiska partiets politiska projekt har varit detsamma som den sociala rörelsens program, inte för att vi har tvingat fram det utan för att det är skapat ur folkets behov, förklarar hon och beskriver hur vänstern i Chile idag är inne i en viktig process: att generera ett tredje politiskt alternativ:
– Det är ingen lätt uppgift och kräver stor förmåga att övervinna olikheter för att kunna skapa ett politiskt alternativ som motvikt till de nyliberala krafterna och den socialdemokrati som har regerat så länge i vårt land. Partierna ska vara verktyg för de sociala rörelserna, inte tvärtom. Den demokratiska revolutionen har varit vårt största mål inom studentrörelsen och att folket tror på detta visar att vi har rätt.

Camila Vallejo menar att rörelsen fotsätter trots att den inte längre syns ute på gatorna. Istället är man inne i en fas av djupgående diskussioner för att skapa en politisk plan för 2012. Ett av de viktigaste elementen i denna är att förstärka de sociala organisationerna och deras förmåga att uttrycka sig multisektionellt:
– Den sociala vävnaden måste återuppbyggas och den sociala basen förstärkas så att rörelserna är kapabla att få politiskt inflytande. Parlamentet och regeringen komemr att forsätta regera och lagstifta mot majoritetens intressen.

En fråga som inte lämnar huvudet: hur klarar de av att fortsätta kämpa trots att de ständigt utsätts för dödshot? Karol Cariola beskriver det eskalerande våldet under 2011. Det rör sig inte bara om fysiskt förtryck från karabinjärerna utan också om psykiskt våld från massmedialt håll, om politiska hotelser. Hon säger att orsakerna till den djupa letargin som drabbat folket efter juntatiden är skräck och rädsla:
– Därför har vi uttryckt väldigt klart att vi kommer att fortsätta trots hot och förtryck, inklusive tortyr och fängslande av kamrater. Givetvis har vi känt rädsla, men låter oss inte skrämmas. Vår tro på att våra idéer är de rätta är stark. Vi slåss för det chilenska folkets rättigheter och som unga kommunister är vi beredda att ta den yttersta konsekvensen av detta.

Text och foto: Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.