Vänsterpartiets kongress

13 januari 2012

Förstasidan, Inrikes, Nyheter

Vänsterpartiet har kongressat, och Saabanställda får sina uppsägningar. Göte Kildén saknar det konkreta exemplet Saab i Vänsterpartiets tal om full sysselsättning och industripolitik, men menar att ”det öppna och mer generösa parti som vi fått se inför och under denna kongress skapar samtidigt rika förutsättningar” inför nästa kongress för att ta itu med samtidens stora strategiska fråga, en bred folklig kamp i Europa för demokratisk kontroll över banker och kreditflöden.

Onsdag förra veckan började Konkursförvaltningen skicka ut uppsägningsbeskeden till Saabs alla arbetare och tjänstemän.
Visserligen är intressenter från främst Kina och Turkiet i Trollhättan nu och bjuder på kvarlåtenskapen. Men det mesta talar för att det endast blir ödsliga industrilokaler och rivningstomter som blir kvar. Kanske bra rekvisita och bakgrundsmiljöer för Film i Väst? Vi riskerar att bli samtida vittnen till den största industrinedläggningen i Sverige sedan slakten av landets alla nybyggnadsvarv för snart fem decennier sedan. Med dominoeffekter bland underleverantörer, serviceföretag och den offentliga välfärdssektorn. Mer än tiotusen jobb är på väg att försvinna.

Under samma ödesmättade onsdag drog Vänsterpartiet i gång sin kongress i Uppsala. Ingenting märkligt med det. Naturligtvis en ren tillfällighet.
Det märkliga var i stället att kongressen inte i något sammanhang uppmärksammade slutscenerna i detta långa ödesdrama för svensk fackföreningsrörelse och svensk välfärd.
När Jonas Sjöstedt i sitt avslutande och bejublade linjetal underströk att ”Full sysselsättning är en övergripande målsättning” och att partiet ”vill ha en industripolitik värd sitt namn”, då hade det exempelvis inte varit fel att konkretisera denna med att ta upp de egna politiska svaren för just krisens Saab.

Att han inte gjorde detta var dessvärre ingen tillfällighet. Under hela hösten, under den mest akuta krisen, har Vänsterpartiet moltigit när det gällt Saabs framtid. Den har inte diskuterats, vad jag vet, vid den rundresa i landet där de olika kandidaterna till att efterträda Ohly presenterat sina politiska ståndpunkter. Från Kungsgatan 84 har det inte heller i frågan kommit några uttalanden eller utspel från partiet centralt.
Politisk energi har under samma tid lagts ner på pressmeddelanden om ”bristerna i en ny djurskyddslag” eller på en uppmaning till regeringen ”att ta människors spelberoende på fullt allvar”. Men inte ett ord om Saabs framtid. Partiets inofficiella tidning Flamman har mest rapporterat om krisen i form av korta nyhetsnotiser. På två undantag när. Det ena är på försommaren när man i reportageform litar till DN:s motorjournalist Jacques Wallner och låter honom tala om för läsarna ”att det ser mörkt ut”. Det andra är när Dinamarca, då vice ordförande, i september först konstaterar att ”Tåget har gått för SAAB” och fortsätter med att:
”Hon hade velat att regeringen varit mer aktiv och möjligen gått in som delägare i ett långt tidigare skede. Nu vill hon istället se satsningar på en sammanhållen industripolitik. Det bästa man kan göra i dagsläget är att ge stöd till dem som jobbar på Saab, och som nu har väntat på sin lön i tre veckor, i form av utbildningssatsningar och jobbskapande.”
Svaret visar nästan övertydligt varför Vänsterpartiet konsekvent valt att inte ta i frågan. Annat än med tång. För den egna politiska strategin är den glödhet, som ett brinnande kol. Det är också därför Sjöstedt, trots att han bloggar flitigt, aldrig skrivit ett ord om detta.

Trots utsattheten för så många männi skor skyggar partiet helt enkelt för kravet på att staten ska gå in som ägare och hålla alla anställda skadeslösa. ”Marknaden bygger inga tåg”, konstaterade Sjöstedt visserligen helt rätt i sitt linjetal. Han kunde ha fortsatt med att marknaden eller Wallenberg/General Motors också tröttnat på att bygga bilar i Trollhättan och att ett statligt ägande där, under kontroll av de anställda, skulle kunna innebära att dessa, väl befriade från sina ägare, fick utveckla sin egen kreativitet – i samarbete med det bästa av vår forskning – till att utveckla och producera en miljöstyrd bilproduktion i världsklass.
Men detta gjorde han inte, väl medveten om att en aktiv kampanj för ett förstatligande av Saab utesluter det rödgröna samarbete och den gemensamma regeringsbildning med S och Mp som i sista hand är partiets övergripande målsättning. Jan Björklund skulle mana fram sitt socialiseringsspöke och regeringsprojektet vara kört.

Skarp kritik av fackföreningsrörelsens urartade ledning rimmar dessutom illa med denna strategi. Det eftersträvade samarbetet med fackföreningsrörelsen reduceras till att i allmänna ordalag prata om ”arbetarrörelsens gemensamma värderingar”. IF Metalls och Unionens bedrövliga hantering av fordonsindustrins kris ska inte ifrågasättas. Gör man detta lägger LO in sitt veto mot det tilltänkta (s)amarbetet. Vänsterpartiet – likt en stor del av vänstern i övrigt – har dessutom inte längre fokus på ett träget och långsiktigt fackligt oppositionsarbete.

För Vänsterpartiet är det i stället politisk mumma att helt fritt kunna agitera mot riskkapitalisternas vanskötsel av den privatiserade äldrevården. Att verka för att kommunerna inte förnyar kontrakten med Carema och andra snyltare på den offentliga driften är mer vattenkammat än att agitera för att Saab ska socialiseras. Grundbulten för varje socialist, att det strategiska kreditväsendet ska socialiseras, eller att vi låter gemensamt ägda och demokratiskt styrda banker sköta kreditgivningen, den finns inte ens med i partiets lagerhållning.
I sitt linjetal, där orden vägts noga, valde Sjöstedt många formuleringar med stuk från socialdemokratisk retorik på sjuttiotalet. Bland andra att vi ska ”öka samhällets inflytande över storbankerna”. Förr stod det alltid ”Arbetarpolitik och Socialism” på kongressbanderollen. I år kunde man läsa det mer slätstrukna, ”Vänster för framtiden” – på en gul banderoll.

Tja, i sig inget ont med detta. Men denna vaga och mycket beskedliga vision om framtiden räcker dessvärre inte för att bryta den borgerliga makt, den klassmakt som i grunden styr och ställer över våra liv. Alla de möjligheter om mer rättvisa, frihet, demokrati och ett resursbevarande samhälle som Sjöstedt, alla andra vänsterpartister och jag själv hoppas på, de kan inte bli verkliga om familjesfären Wallenberg och alla de andra riktigt stora och blodtörstiga riskkapitalisterna ska fortsätta att bestämma över samhällets kreditflöden.
Har de makten ute i Europa, då kan vi andra rösta bäst vi vill om att satsa på gröna jobb, sextimmarsdagen, skolan, vården eller andra bra förändringar. Det hårdföra kapitalet i Europa, oavsett om det är i eurozonen eller i länder som Storbritannien, är ute efter en verklig massaker på de reallöner och stora delar av den sociala välfärd som kontinentens arbetarrörelse kämpade sig till under andra halvan av förra seklet. De vill få ner kostnaderna för arbetskraft och sociala utgifter för att på så sätt bättre kunna konkurrera på världsmarknaden.
När Sjöstedt kritiserar EU drar han oftast blanka vapen och det med rätta. Sak samma med den kunniga kritiken av europrojektet. Sverige har ingen som helst anledning att vare sig byta valuta eller att ansluta sig till den nya eurozonpakten.
När han kommer till alternativen blir däremot det mesta fel. Eller som han formulerar det hela i exempelvis en debattartikel publicerad i UNT: ”Vi har visat att vi kan hålla ordning på våra finanser själva och behöver ingen överrock från EU”…
Här kan bara menas 1990-talets krisår med Göran Persson då Vänsterpartiet var med och tog ansvar för att först med raska hugg skära ner på den gemensamma välfärden och sedan privatisera Telia. Är det så vi ska klara ”våra finanser” efter en rödgrön valseger 2014?
Borde inte siktet, eller åtminstone ”visionen”, i stället vara inställt på en gemensam, bred folklig kamp i hela Europa för en gemensam demokratisk kontroll över alla stora kreditflöden? Är det vår sak att exempelvis som Sjöstedt i SvD mena att de grekiska arbetarna ska välja pest i stället för kolera:
”Vad är en sydeuropeisk devalvering mot den fullständiga härdsmälta som vi upplever nu? Om Grekland inte återfår sin konkurrenskraft så är landet dömt att fastna i det här under mycket lång tid. Det snabbaste sättet att återfå sin konkurrenskraft är att låta valutan flyta. Då kommer turisterna att strömma dit och de kommer att exportera oliver så att det står härliga till.”
Varför ska en socialist i Sverige bekymra sig för den grekiska kapitalismens konkurrenskraft? Tror verkligen Sjöstedt att alla arbetare i Aten eller Thessaloniki kan leva på svältlöner i turistnäringen samt billig olivolja?

En gemensam träffpunkt för den här utflykten i Vänsterpartiets nya politiska landskap, från Trollhättan till Aten, är att antikapitalismen nu definitivt underordnats en tilltänkt regeringsallians med S och borgerlighetens moderna liberala parti Mp. Inte ens tanken på en strategi där Sveriges arbetande människor kan börja bryta med marknadens diktat, utvidga demokratin och därmed den egna makten, finns med i exempelvis det strategidokument som tagits fram inför kongressen. Detta har i stället blivit en hybrid mellan en pedagogisk handbok i hur man umgås mellan människor samt olika taktiska prioriteringar…

Det öppna och mer generösa parti som vi fått se inför och under denna kongress skapar samtidigt rika förutsättningar för att verkligen hyperventilera dessa strategiska frågor inför kongressen 2014. Det är bara att hoppas att debatten är påbörjad och inte avslutad.

Göte Kildén

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.