Sista valsen i Trollhättan?

05 januari 2012

Kommentar, Nyheter

Så kom då beskedet till de anställda vid Saab. Efter två års minst sagt svajig färd med Victor Muller förklaras företaget i konkurs.
De anställda, och de är många, har i över två år fått nöja sig med diverse rundhänta löften om fortsatt produktion ena dagen, för att den andra dagen få höra att allt är slut.
Och in i det sista, när allt tycks slut, kommer det nya grundlösa påståenden. Näringslivsminister Annie Lööf mumlar dagen efter att Victor Muller kastat in handduken till Dagens Industri att hon åker till Trollhättan. Samt att ”det är med stort öra som jag åker ned och lyssnar på de anställda och kommunen i övrigt”.
”Stort öra” från en närings¬livsminister som är lika tondöv som sin företrädare Maud Olofsson. Två företrädare för en regering som har som en av sina principer att inte lägga sig i, inte lyfta ett finger, när det gäller den privata företagsamheten. Hur många gånger har exempelvis de anställda fått höra från regeringens representanter att det inte är ”statens roll att lägga sig i marknaden”.
Till detta ska läggas att Annie Lööf nu när klockan är kvart över tolv kommer med påståendet om att ”det finns potentiella köpare”. Samtidigt betonar hon att regeringen inte har lovat några särskilda satsningar.
Sanningen ger i stället ett mycket mörkt, för att inte säga kolsvart, bokslut över högerregeringens industripolitik. Det finns ingen. 3 500 omvittnat mycket yrkeskunniga metallare, ingenjörer, tekniker kastas på den industriella sophögen.
I över två år har detta rullat på. Att de anställda stått ut är en gåta. Regeringen har haft alla chanser att förstatliga fabriken, att ställa om produktionen i mer miljövänlig riktning. Men ingen¬ting har gjorts. Arbetslinjen har talat och visat verkligheten bakom floskeln i Trollhättan.
Sett i siffror blir den mänskliga tragedin ännu större.
Konkursen i Saab Automobile berör 5 000 personer. 3 500 anställda och 1 500 personer indirekt. Det kan i slutändan handla om många fler. Kommunen får mycket mindre skatteintäkter, handel och konsumtion stannar av… Mindre skatteintäkter brukar i nästan alla fall gå ut över den gemensamma sektorn. Förmodligen kommer samma sak att ske i Trollhättan.
På radion citeras dagen efter domedagen i Trollhättan arbetsförmedlingens chef. Hon vill erbjuda de drabbade ”en nära-jobbet-upplevelse”.
Inga jobb. Utan nära jobb. Skitpratet har nått nya höjder. Snarare har de anställda vid Saab under drygt två års tid erbjudits en ”nära-döden-upplevelse”.
Arbetslösheten i Trollhättan ligger idag på 11 procent. Den väntas stiga till 20 procent efter konkursen. IF Metalls ordförande Stefan Löfven uppger för Dagens Industri att arbetslösheten för IF Metalls medlemmar redan idag ligger på 20 procent.
Dessvärre är det inte bara regeringen som lämnat Saabs anställda åt Victor Mullers nyckfulla öde. Inte samma båt, men samma ickeagerande, har präglat IF Metalledningens agerande. Det heter och det är skrivet att ett av fackförenings¬rörelsens grundläggande, och mest viktiga, syften är att stå upp för och förvalta medlemmarnas intressen.
I Trollhättan handlade det idag om 1 300 medlemmar i IF Metall som betalar sin fackföreningsavgift. Ledningen för IF Metall har inte gett dem någon¬ting tillbaka. Inte ett initiativ, inte ett förslag till en alternativ handlingslinje, inga försök att mobilisera medlemmarna för kamp om jobben, inga ingående diskussioner och möten med medlemmarna för att tillsammans med dem diskutera och undersöka möjligheterna till omställning av produktionen… Ingen maning till Saabarbetar¬solidaritet från övriga arbetarsverige.
Nu tycks det som om sagan Saab är över.
De anställda har visat ett under av tålamod under denna långa dags färd mot natt.
Regeringen har visat vad deras arbetslinje handlar om i praktiken.
IF Metalls ledning har inte på något sätt tagit det ansvar som varje medlem har rätt att kräva av sin fackliga organisation.
För 3 500 anställda väntar nu en vanmaktens jul och nyår.
Kjell Pettersson

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.