Makten tillbaka hos partihögern

26 januari 2012

Förstasidan, Kommentar, Nyheter

Valet av Håkan Juholt som partiledare kunde ses som en återspegling av att socialdemokratin trots allt fortfarande har drag av folkrörelseparti.
Det är uppenbart att det under lång tid funnits en växande klyfta mellan partiets ledning och många av dess medlemmar.
Att partiet sedan 1980-talet drivits kraftigt åt höger är inte ett resultat av ett tryck underifrån. 1980-talets avregleringar och marknadsorientering, 1990-talets europaorientering eller sociala nedskärningar eller det senaste årtiondets stöd till privatiseringar, utförsäljningar och vinster i välfärden har genomförts som väl regisserade projekt uppifrån, men inte utan motstånd.
Rosornas krig på 1980-talet, motståndet mot pensionsreformen på 1990-talet eller medlemmarnas klara nej till EMU på 2000-talet är klara indikationer på dessa klyftor. Stefan Svallfors undersökningar visar på ett djupt cementerat stöd bland socialdemokrater för de kollektivt ägda och drivna välfärdssystem som socialdemokratiska och borgerliga regeringar och kommunpolitiker, om än med olika intensitet, gemensamt bidragit till att luckra upp.

Motsättningarna accentuerades när kretsen kring Mona Sahlin tog över. Sahlin använde sin första, och enda, partikongress som partiordförande till att kodifiera partiets högervridning med att driva igenom beslut som en gång för alla skulle slå fast att socialdemokratin bejakade vinster inom välfärden, ge fritt fram åt friskolor, att inflationsbekämpningen skulle överordnas kampen mot arbetslösheten, att inte återinföra 90 procentsnivån inom a-kassan och att karensdagarna skulle bibehållas. Dessutom skulle Sverige fortsätta sitt krig under Natos ledning i Afghanistan. Det är uppenbart att detta inte stod i samklang med den debatt som förts ute i arbetarkommuner och fackföreningar.

Valförlusten 2010 innebar upp-enbart att väljarna underkände socialdemokratins försök att vinna medelklassen tillbaka genom en Reinfeldt-light-politik. Det innebar också att partiets högerlinje utsattes för en mer samlad kritik än på länge. Grupper inom Studentförbundet och SSU, bland annat kring tidskriften Tvärdrag, utgjorde en viktig bas, Lena Somme-stad, som profilerat sig som en utpräglad vänsterröst, valdes till Kvinnoförbundets ordförande. Klarast artikulerad var kanske ändå kritiken i partiets egen kriskommission som på centrala punkter underkände partiets marknadsanpassade politik.

Valet av Håkan Juholt som partiledare kan bara förstås i detta perspektiv. Det var ett resultat av den stora sprickan mellan ledningens högervridning och försvaret av den traditionella välfärdsstatens fundamenta bland partiets basmedlemmar.
Den Stockholmsbaserade partihöger som i decennier dominerat partiledningen kunde inte presentera en trovärdig kandidat. Problemet var att det kunde inte den kritiska delen av partiet heller. När Håkan Juholt valdes tillskrevs han egenskaper han aldrig haft. Han var tryggt förankrad i partiets mittfåra och hade aldrig protesterat mot partiets utveckling.
De radikala tongångar som kunde höras i samband med Juholts installationstal klingade snart bort och Göran Greider talade besviket om världshistoriens kortaste vänstervåg.

Det hindrade inte att såväl det gamla ledarskapet som borgerligheten kände djup olust inför en partiledare som inför trycket från vänster faktiskt kunde säga att pensionsöverenskommelsen borde omförhandlas, att Sverige borde lämna Afghanistan eller att vinster i vården var orättfärdiga; må vara att han sa tvärtom dan därpå. Det interna krypskyttet och det välorkestrerade borgerliga mediedrevet satte snart in, baserat på en oro att socialdemokratin var på väg att lämna det stora samförstånd som rått om huvudinriktningen av svensk politik under de senaste decennierna.
Allt tyder nu på att makten i partiet flyttar tillbaka dit den så länge befunnit sig: till de marknadsglada avreglerarna och vinstbejakande friskoleanhängarna, eller snarare, till de av dem som ännu inte hunnit ta sig över till lobbyorganisationerna, konsultföretagen och de wallenbergska riskkapitalbolagen.
Hur partivänstern behandlar den besvikelsen är nog den intressantaste aspekten av socialdemokratins kris just nu.

Kjell Östberg

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.