Krönika: Vad hände egentligen med SAP?

30 januari 2012

Förstasidan, Krönika, Opinion

Jag föddes in i arbetarrörelsen och socialdemokratin. Vi kunde se Första Majtåget från vårt lägenhetsfönster (ett rum). Folkets Park låg 300 meter bort. Så det var en självklarhet att familjen tillbringade Första Maj i Folkets Park varje år tillsammans med de andra arbetarfamiljerna. Industrierna låg från 100 till 500 meter från Parken.
Det var en glädjens dag. För oss fattiga barn var det en fest med massor av lekar. Det var en självklarhet att rösta på Socialdemokratiska Arbetarpartiet. Det var vårt parti. Vi tog inte strid bara mot kapitalismen och borgarklassen utan också mot det auktoritära, stalinistiska kommunistpartiet. Sovjet var inte ett lycksalighetens rike.

Nu på äldre dar undrar man vad som hänt med partiet. OK, arbetarklassen i traditionell bemärkelse har blivit en minoritet. Men som jag ser det så är majoriteten av Sveriges befolkning fortfarande arbetare, lönearbetare. Tvungna att sälja sin dag mot en liten lön och med inget eller mycket litet inflytande över sitt arbete.

Jag gick med i SSU 1961 när jag var 17 år. Trots att jag var arbetare så gick jag med i gymnasieungdomarnas SSU, SSU Liberte i Kalmar. Såsom radikal arbetare med klasshatet i mig, mötte jag snart motstånd inom delar av SSU. Det fanns en vänster och höger redan på min tid inom SSU. Jag tillhörde vänstern. För en del av medelklassungdomarna inom SSU tycktes klasskampen och socialismen vara en intellektuell lek. De hade ju ingen erfarenhet av arbetarklassens villkor.

De borgerliga värderingarna började äta sig in i SSU och socialdemokratin. Från att ha letts av arbetarklassledare med sex-sju års skolgång precis som jag, så fick vi se intellektuella borgarbarn ta över allt mer och mer inom SSU och det socialdemokratiska partiet. Socialdemokratin var på väg att förlora sin själ. Självklart så finns det många intellektuella borgare (till exempel Marx, Olof Palme) som slåss för socialismen och deltar i klasskampen, och det finns reaktionära arbetare som solidariserar sig med borgarklassen och fascismen.
Denna utveckling från 1970-talet och årtionden framåt har gjort att många av arbetarna inte längre känner igen sig i Socialdemokratiska partiet. Det blev inte längre en självklarhet att rösta på Socialdemokraterna.

Om vi ser till Europa efter andra världskriget så har Socialdemokraterna i mycket få länder lyckats nå upp till 40-45 procent. Jag har sedan 10-15 år tillbaka väntat på denna för Socialdemokraterna så negativa trend. I takt med att arbetarrörelsen har förlorat/övergivit sina tidningar har de borgerliga värderingarna långsamt ätit sig in i arbetarklassen.
Jag tror inte att framtidens socialdemokratiska partier i Europa kan räkna med ett stöd över 25-30 procent.
Andra partier har vuxit fram på vänsterkanten och tävlar om utrymmet. Vi kan se det i Sverige med Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Kampen mellan vänstern och högern inom socialdemokratin accentuerades genom valet av Håkan Juholt som partiledare. Jag tror att de intellektuellt borgerliga inom socialdemokratin såg Juholt, med en mer ideologiskt arbetarinriktad politik, som ett hot från vänsterkanten. Vänsterpartiet har fått en ny ung dynamisk ledare i Jonas Sjöstedt med rötter inom industrin.
Var finns denna ledande person inom socialdemokratin?
Var finns arbetarklassens ledare i socialdemokratiska partistyrelsen och verkställande utskottet? Eller är det medelklassen som skall styra partiet i framtiden?

Lennart Wallster som minns järnspis och kallvatten från barndomen, och undrar vad som hänt med arbetarnas SAP.

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.