Krönika: Svältkost, nu lite… chict

05 januari 2012

Krönika, Nyheter, Opinion

Doft av nybakt. Förväntansfull stämning. Traditioner. Och i år också kanske dessutom nåt lite… nygammalt på bordet bredvid vörtbrödet. Jag läser i Svenska Dagbladet att en – som många trott passerad – gammal folklig trotjänare nu tas till heder, och det med fräschör och finess: barkbrödet. Nu bakas det återigen. Jo, ni läste rätt; barkbröd. ”Nödbrödet har blivit lyx” får vi veta i SvD-artikeln. Skogs-Hildas hembageri i Ullånger ligger i framkant och har fått flytta till större lokaler för att möta suget efter de svunna svältårens bakverk.

Någon läsare kanske ryggar lite lätt och återkallar minnen av fuktskadad fattigdom och rentav uppsvullet skrikande barnmagar. Men egentligen, tänk efter: hur glädjande är det inte då att kunna förfina traditionen och glömma det forna eländet (svältobehaget ligger ju gudskelov långt tillbaka, så att säga). Ett förfulat rykte kan ju förgyllas. Här spanar vi i själva verket in vad som spås bli nästa ekobaktrend.

Redan tidigare har ju inte minst det nu uppiffade Södermalm i Stockholm med sin påpassliga konsumentkrets utvecklat denna trend. Den gamla fina surdegstraditionen har tack vare innovativa söderentreprenörer till och med avsatt nya tillskott i den fria marknadens näringsversksamhet; numera kan man lämna in sina surdegstelningar på dagis. Surdegsdagis, helt enkelt (ja, i själva verket är det som ett litet hotell). De värdefulla jäskultur-klimparna garanteras ett omsorgsfullt omhändertagande på Urban Deli medan mamsen eller pappsen stretar på i livspusslet eller sliter hårt på krävande semestrar. Och så nu alltså, som (ursäkta uttrycket…) grädde på moset: barkbröd till lattefikat! En i sanning värdig trenduppföljare – och tillika näringsrik. För att inte tala om värdefull. Tusen kronor kilot för det återfödda svältmjölet, informerar Svenska Dagbladet. Det får ju ses både som mervärde (en tiondel barkmjöl i rågsikten) och nyttigt kosttillskott. Optimism råder i barkbrödsbranschen. Varför skulle man ens utesluta möjligheterna till export? Här finns ett arv att förädla; folkhemmet föder framgång.

Visst är det både befriande och tursamt att tiderna ändras. Från det som förr i tiden måhända var en något desperat kostingrediens (låt vara kanske den enda…) till nu, vad ska vi kalla det… en liten extra gastronomisk guldkant. Så skönt, så skönt att fattigdom och elände (i sanning obehagliga ord, det där) är utrotade fenomen. Nu gäller det verkligen att bara titta framåt.

Visserligen tycks – förunderligt nog – vissa krafter i samhället (månne drivs de av den svenska avundsjukan…) vilja hålla fast i eländeshistorien med närmast rigid ihärdighet. Vad ska man annars säga om de ”soppkök” som nu börjar arrangeras av frivilligorganisationer och församlingar här och var? Är de inte synnerligen ideologiskt förfelade; vi är väl numera alla en gemensam, mätt och belåten… medelklass, tänker jag.

Men kanske kunde man även på det området vara lite innovativ och piffa upp det hela? Ge även denna kantstötta tradition (med sina närmast pöbelanfrätta associationer) en lite mer flärdfull inramning? Varför inte servera ett vällagat – ja, kanske rentav lite påkostat – soppkök på Café Opera? Vore inte det nåt som passar i tiden? På nåt lite värmande sätt är det väl ändå väldigt positivt att fult kan bli fint, elände bli framtid. Barkbrödet ger mig hopp.

Björn Rönnblad
Först förortsbarn i Stockholm, nu medelålders förortsromantiker i Göteborgs innerstad

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.