Kommer V att gå till vänster?

05 januari 2012

Förstasidan, Inrikes, Nyheter, På gång

I Trettonhelgen har Vänsterpartiet kongress. Lars Ohly avgår som partiordförande.
Fyra kandidater stod mot varandra. Två kvinnor och två män. En ordförande eller två. Det avgör kongressombuden. Mycket talar för att Jonas Sjöstedt kom¬mer att bli en dem eftersom han är valberedningens förslag.

Men oavsett utgången av partiledarval är det i nuläget oklart vad det kommer att innebära för vänsterpartiets kommande politik när Internationalen tonar ut i samband med kongressens avslutande.
Vänsterpartiets valberedning förordar att Jonas Sjöstedt väljs till ny partiledare på kongressen i januari nästa år. Sjöstedt, som tidigare varit EU-parlamentariker, har lett i de interna opinionsundersökningarna, så valberedningens utspel är knappast överraskande.

Trots högerregeringens nedskärningar, privatiseringar och öppet arbetarföraktande politik, med en arbetslöshet som ligger på över 7 procent (när den låg på 6 procent, i valrörelsen 2006, ansåg moderaterna att det rådde ”massarbetslöshet”) och trots den fullständiga krisen inom socialdemokratin, har Vänsterpartiet inte gjort några opinionsmässiga framgångar. Det är knappast förvånande att många vänsterpartister nu hoppas att ett partiledarbyte skall ge partiet den skjuts uppåt som man så väl behöver.
Men precis som för socialdemokratin, så måste det väl ändå vara politikens innehåll och inte dess främsta språkrör som är det viktigaste. Partiledarens/ledarnas roll är förvisso viktig men kan aldrig, särskilt för ett socialistiskt parti, ersätta politiken.

I en intervju i Flamman säger Sjöstedt att ett ”rödgrönt regeringsalternativ” måste vara partiets målsättning inför valet 2014, det vill säga samma upplägg som man hade inför valet 2010. Ett upplägg som innebar att på avgörande punkter, som frågan om det lagstadgade ”budgettaket”, så vek sig V för socialdemokraterna och Miljöpartiet. Sjöstedt pekar också på det ”framgångsrika” samarbetet mellan socialdemokraterna och Sosialistisk Venstreparti i regeringen i Norge, men undviker att säga något om den högerpolitik som detta samarbete inneburit och som dessutom straffat SV i valen.

Vi har inte glömt att Vänster¬partiet, utan att sitta i regeringen men som stödparti till Göran Perssons och Björn Rosengrens regering år 2000, via parlamentariska överenskommelser röstade ja till privatiseringen av Telia.
Sedan valet 2010 har V fått mer än 4 000 nya medlemmar enligt egna uppgifter. Det är inte orimligt att tolka den tillströmningen som en liten, men absolut inte obetydlig, fingervisning om att det finns en ökande vilja till kamp mot högerpolitiken. En verklig vänsterpolitik kan aldrig basera sig på parlamentariska överenskommelser med partier som är för privatiseringar och nedskärningar, vilket både Mp och S är, utan bara på riktiga sociala rörelser.

Vänsterpartiet kan spela en viktig roll i skapandet av sådana rörelser och med dess hjälp föra upp en socialistisk vänsterpolitik på den politiska dagordningen. Det är bara ett självständigt och tydligt vänsteralternativ som kan spela en politisk roll. Ingen vänsterpartist får ha några illusioner om att ett eventuellt regeringssamarbete med S och Mp efter nästa val skulle handla om att genomföra en rad nya reformer (”världens bästa välfärd”). Den kapitalistiska kris som rasar ute i Europa kommer snarare att ställa den ena åtstramningen efter den andra på dagordningen, och både de socialdemokratiska partierna ute i Europa och de Gröna har visat att de inte är främmande för någonting när det gäller att hålla kapitalismen under armarna.

Göran Kärrman
(tidigare publicerat på Anders Frauruds blogg
http://

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.